Mått riktigt piss hela mitt liv, alltid jämfört mig med andra och blivit påverkad av vad folk tycker om mig. Det mesta har släppt nu, jag har nästan slutat bry mig om vad folk tycker och accepterat en verklighet där jag trivs med mig själv och inte behöver någon annan.
Avundsjukan ligger dock fortfarande kvar, är inte avundsjuk på alla, bara min närmsta vän som jag alltid jämför mig med. Han är verkligen en näst intill felfri person. Han ser sjukt bra ut, har stor sak mellan benen, får dom snyggaste tjejerna och är kompis med nästan alla i stan. Träffar han ett nytt gäng så blir nästan alla att dyrka han, han har verkligen ALLT.
Jag är raka motsatsen, typ. Har alltid haft social ångest och varit helt handikappad när det gäller det sociala. Har inte fått en enda ny kompis sedan första året på högstadiet och då är jag ändå snart 27 år. Hur självsäker jag än är och hur mycket jag än lyckas konversera med nytt folk så blir ingen att gilla mig. Det är i alla fall det jag har fått för mig.
Det känns ju klart värre när min bästa kompis får och har allt jag bara kan drömma om.
Hur fan mördar man den här äckliga avundsjukan? Har hört att man ska vara glad för det man har men jag har ingenting. Är inte bra på något, har inget märkvärdigt att skryta med och har verkligen inga drömmar eller mål i livet. Jag är alltid ensam och har fått för mig att jag trivs med att vara helt själv på fritiden men ändå känner jag mig sjukt missnöjd med äckellivet.
Spontana reaktioner? Hur i hela helvete ska jag lyckas bli nöjd med ett liv jag inte ens vill leva? När jag inte ens vet vilket liv jag vill leva?
Avundsjukan ligger dock fortfarande kvar, är inte avundsjuk på alla, bara min närmsta vän som jag alltid jämför mig med. Han är verkligen en näst intill felfri person. Han ser sjukt bra ut, har stor sak mellan benen, får dom snyggaste tjejerna och är kompis med nästan alla i stan. Träffar han ett nytt gäng så blir nästan alla att dyrka han, han har verkligen ALLT.
Jag är raka motsatsen, typ. Har alltid haft social ångest och varit helt handikappad när det gäller det sociala. Har inte fått en enda ny kompis sedan första året på högstadiet och då är jag ändå snart 27 år. Hur självsäker jag än är och hur mycket jag än lyckas konversera med nytt folk så blir ingen att gilla mig. Det är i alla fall det jag har fått för mig.
Det känns ju klart värre när min bästa kompis får och har allt jag bara kan drömma om.
Hur fan mördar man den här äckliga avundsjukan? Har hört att man ska vara glad för det man har men jag har ingenting. Är inte bra på något, har inget märkvärdigt att skryta med och har verkligen inga drömmar eller mål i livet. Jag är alltid ensam och har fått för mig att jag trivs med att vara helt själv på fritiden men ändå känner jag mig sjukt missnöjd med äckellivet.
Spontana reaktioner? Hur i hela helvete ska jag lyckas bli nöjd med ett liv jag inte ens vill leva? När jag inte ens vet vilket liv jag vill leva?
