Tidpunkten var flera år sedan. Då jag etablerat ett blandberoende tyckte tingsrätten att jag hörde hemma på ett behandlingshem. Egentligen ville jag inte sluta knarka. Jag ville undvika fängelse. Eftersom jag har min grund bland RC:s så insåg jag tidigt att det var lösningen - gick ju inte att knarka på riktiga prylar. Tillvaron av drogfrihet gick ut på att hämta in så mycket som möjligt och inta detta på de mest kreativa tänkbara sätt. Under vistelsen knarkade jag på 3,4-CTMP, 5-Meo-DiPT, Mefedron och till slut 3-MeO-PCP. Vill även minnas att Definidin och Allyleskalin förekom i mina beställningar men minns inte riktigt.
I varje fall så hade jag ett gram rosa pulver, 3-MeO-PCP, som inte var narkotika vid tillfället. Detta rosa pulver insåg jag potentialen av tidigt och ville inte knarka på kvällen för mig själv. Alltså valde jag ut en kompanjon som följde min väg på behandlingshemmet. Personen föredrog normalt sett amfetamin men även han var ålagd behandling av tingsrätten. En fredagskväll bestämmer vi oss för att det är dags att ha roligt.
Jag hade läst om effekten på internet. Jag tänkte dock: ”Man borde ju kunna bete sig om man tar lagom doser”. Säkert, men för mig blir det aldrig lagom doser. Eftersom min kompanjon hade bättre ögonmått än jag fick han fixa två linor. Innan dess hade vi köpt Coca-Cola och cider utifall vi skulle bli törstiga. På hans rum slår vi på TV:n och stänger av ljudet och sätter på en lavalampa och lite lättare elektronisk musik.
Tog väl ett tag innan jag förstår allting. En enorm insikt och jag begriper plötsligt allting. Förstår mig på mig själv, och vad jag gör för fel och hur jag ska ha det i framtiden. Men det försvinner. Jag blir sur och tar en lina till och tänker att jag allt ska uppnå vishet. Det som händer nu är dock att vi sitter tysta och jag ”vaknar upp”. Rycker till och tänker att jag ska ta ett glas cola. Vet inte hur länge jag varit halvt medvetlös, men som det är just då fastnade jag med colan framför mig och kan inte lista ut hur jag ska öppna den. Jag skruvar, vänder på den, skakar på den och dunkar den i golvet men den jäveln går ju inte att öppna. Min kompanjon bara stirrar ut i luften och säger att han måste gå på toaletten.
Här börjar projektet: hitta till toaletten.
Toaletten är fem meter utanför rummet åt vänster. Men vi försöker lista ut ur hur man går och märker att det inte går. Jag tar gigantiska kliv men kommer tillbaka till stolen och till slut sätter han sig ner och konstaterar att toaletten är förlångt bort. Jag har vid det här laget kommit på att Coca-Colan har en kork man måste skruva av. Men colan hamnar på golvet. Alla färger sprakar och vi tänker att det får vara nog - inget mer rosa pulver ikväll. Efter någon timme lyckas jag kunna gå ordentligt igen och faktiskt komma vidare och inte hamna på plats nummer ett igen. Väl på mitt rum drar jag några linor Zopiklon och somnar.
I varje fall så hade jag ett gram rosa pulver, 3-MeO-PCP, som inte var narkotika vid tillfället. Detta rosa pulver insåg jag potentialen av tidigt och ville inte knarka på kvällen för mig själv. Alltså valde jag ut en kompanjon som följde min väg på behandlingshemmet. Personen föredrog normalt sett amfetamin men även han var ålagd behandling av tingsrätten. En fredagskväll bestämmer vi oss för att det är dags att ha roligt.
Jag hade läst om effekten på internet. Jag tänkte dock: ”Man borde ju kunna bete sig om man tar lagom doser”. Säkert, men för mig blir det aldrig lagom doser. Eftersom min kompanjon hade bättre ögonmått än jag fick han fixa två linor. Innan dess hade vi köpt Coca-Cola och cider utifall vi skulle bli törstiga. På hans rum slår vi på TV:n och stänger av ljudet och sätter på en lavalampa och lite lättare elektronisk musik.
Tog väl ett tag innan jag förstår allting. En enorm insikt och jag begriper plötsligt allting. Förstår mig på mig själv, och vad jag gör för fel och hur jag ska ha det i framtiden. Men det försvinner. Jag blir sur och tar en lina till och tänker att jag allt ska uppnå vishet. Det som händer nu är dock att vi sitter tysta och jag ”vaknar upp”. Rycker till och tänker att jag ska ta ett glas cola. Vet inte hur länge jag varit halvt medvetlös, men som det är just då fastnade jag med colan framför mig och kan inte lista ut hur jag ska öppna den. Jag skruvar, vänder på den, skakar på den och dunkar den i golvet men den jäveln går ju inte att öppna. Min kompanjon bara stirrar ut i luften och säger att han måste gå på toaletten.
Här börjar projektet: hitta till toaletten.
Toaletten är fem meter utanför rummet åt vänster. Men vi försöker lista ut ur hur man går och märker att det inte går. Jag tar gigantiska kliv men kommer tillbaka till stolen och till slut sätter han sig ner och konstaterar att toaletten är förlångt bort. Jag har vid det här laget kommit på att Coca-Colan har en kork man måste skruva av. Men colan hamnar på golvet. Alla färger sprakar och vi tänker att det får vara nog - inget mer rosa pulver ikväll. Efter någon timme lyckas jag kunna gå ordentligt igen och faktiskt komma vidare och inte hamna på plats nummer ett igen. Väl på mitt rum drar jag några linor Zopiklon och somnar.
