Citat:
Ursprungligen postat av
Europe
Urbaniseringen skedde några årtionden senare i Finland än i Sverige, samtidigt som Sverige ville ha arbetskraft, vilket hade som resultat att många som flyttade från finska landsbygden flyttade direkt till svenska städerna, istället för endast de finska. De "flydde" så klart lika mycket som alla de svenskar har flytt större delen av Sverige genom att flytta till bl.a. Stockholm. Samtidigt som den stora arbetskraftsinvandringen skedde, så byggdes många av miljonprogrammen, dit många av dem mycket riktigt hamnade. Där hamnade för övrigt även många av de svenskar som flyttade från landsbygd och mindre städer till större städer som Stockholm.
Ja, där hamnar för övrigt många svenskar från landsbygd och småstäder för övrigt även idag, men av naturliga skäl vill de flesta flytta - och flyttar - illa kvickt vidare p.g.a. den sociala situationen. Jag växte upp i ett av de Stockholmsförorter som ansågs redan då vara ett av de värsta i Sverige, men det var ett väldigt bra ställe att växa upp i, åtminstone före man hamnade i tonåren. De "problem" (några fullgubbar på bänkarna, några ungdomar som använde droger, lite extra många problemfamiljer o.s.v.) som fanns då skulle framstå som smått löjeväckande att ta upp som problem idag, när gamlingar och handikappade blir i samma förort rånade, nedslagna, knivhuggna och skjutna (allvarligt, en blind man i min uppväxtförort blev rånad tre gånger på kort tid och sista gången blev han dessutom skjuten), förutom de ständiga kulregnen från automatgevären, handgranatsplitter som yr i luften o.s.v.
Sedan kan man undra varför så många av männen (och faktiskt en hel del av kvinnorna) söp, för det har inte sett ut så i snitt i Finland. Kanske kan det spela in att arbetsinvandringen innebar att just många arbetare, som kom från familjer som endast ett par generationer tidigare hade varit bönder, utgjorde en avsevärt större andel av invandringen än de utgör finska befolkningen? Kanske var de finska män, inte sällan arbetare med lägre utbildning, kanske mer av den äventyrliga och rastlösa typen än de som inte valde att flytta till ett annat land? Kanske är det helt enkelt som många säger, d.v.s. att många drabbades av en våldsam hemlängtan, som lättast dövades med spriten?
Hade jag inte läst igenom tråden, hade jag nog skrivet en karbonkopia av detta inlägg
Jag har själv ingen finsk påbrå men känner folk som har. Jag för f.ö. gjort samma analys som TS gällande finsk WT.
Min teori i korta drag: De finnar som kom till Sverige under "rekordåren", var ofta lågutbildade lantisar som kunde matcha det behov av lågkvalificerad arbetskraft som de svenska industrierna bokstavligt talat skrek efter. När man träffar en svensk med finsk påbrå, är föräldrarna ofta från någon håla utmed ryska gränsen man sällan hört talats om - det är ytterst sällan de är akademiker från Helsingfors, dessa stannade nog i högre grad kvar och byggde upp landet efter kriget.
Mer stereotypi: Sverigefinnarna lärde sig sällan någon svenska i högre utsträckning, det behövdes knappast då bandet på SAAB eller gjuteriet på SSAB i stort sett var finsktalande. De röker som skorstenar och är glada i billig sprit, det sups ofta och mycket men likt förbaskat står finnen pliktskyldigt på industrigolvet kl. 07:00 dagen därpå, redo för en ny dag av hårt arbete. Och hårt arbetar dom.
Skulle tro att en stor del av männen som kom under "rekordåren", har bokstavsdiagnos - typ ADHD.
Finnarna, liksom juggarna och östeuroperna, har varit en stor vinst för Sverige. Hårt arbetande folk som, med rätt styrning, är och har varit en stor tillgång för den svenska industrin.