Vad hette "man" innan "man"?

Jag vet att på engelska så har tidigare "man" använts för att inkludera alla som förkortning på "mankind". Jag har även för mig att jag läst att "man" använts som förkortning på "människa".

Woman är ju kvinna, men tidigare fanns det också något framför "man" som betydde "man" innan man tog bort det och det blev enbart "man". Vad hette "man" tidigare? Och när slutade man använda det ordet?

Menar du HUman kanske?

Här i norden har det väl hetat "karl". I anglo-områdena ska man och kvinna tidigare hetat "wereman" och "wiffman".

Har jag hört.

Hur vet du att det inte alltid varit så?

Intressant fundering. Jag gissar att man kan hitta eventuella ledtrådar i äldre dialekter. Undrar hur det uttrycks i älvdalskan t.ex.

Adam

Ordet man i mankind osv är i grunden manu från sanskrit.

Jag vill gärna vara behjälplig, i den mån jag fattar frågan.

1. Ordet man är (veterligen) ingen förkortning.

2. Engelska woman hette på fornsaxiska wīfmann. Ljudutvecklingen är faktiskt helt normal. Förleden motsvarar engelska wife och svenska viv (som i Viveka och gullviva).

3. I engelsk språkhistoria känner jag inte till någon förled till man. (Fast någon i tråden anger ju ”wereman”, så det är nog rätt.) På isländska säger man karlmadhur ”karlman”, respektive kvenmadhur, ”kvinnman”.

4. Ett (av många) äldre ord för ”man” är tex nordiska värr (eller kanske var, som i varulv, på svenska). Som motsvarar latin vir. Ett annat ord är svenska gubbe/gumma, som anses höra ihop med latin hǒmo. (Här måste man dock vara svårartad språknörd för att fatta resonemanget.)

5. Att ett betonat man betyder ”karl”, och inte ”människa”, är underligt. Denna betydelseförskjutning har nog pågått flytande i kanske 200-300 år.

Notera att engelska male och female ursprungligen är två helt olika ord, som inte har något med varandra att göra. De matchar avlägset de svenska lånorden maskulin, respektive familj.

En liknande paradox är förresten att svenska hane/hona formellt inte alls är besläktat med han/hon. Eftersom hane ursprungligen anses betyda ”sångare/galare”, besläktat med latin căno, ”sjunga”. (Liksom svan är besläktat med latin sǒno ”sjunga./ljuda”).

Jag har förresten noterat att turkar, mfl, gärna använder ordet adam ”mannen”.

Nej, men de två orden har förmodligen samma indoeuropeiska ursprung. Jag tror inte att germanerna lånade ordet från Indien.

Jag vet inte om jag förstått frågan.
Men vill påpeka att tidigare hade det engelska ordet human den underförstådda betydelsen av manlig individ.

Sade man human om en person, menades alltid en man. Menade man en kvinna fick man ta till något annat.

Så är det ju inte längre iom genusdebatten och att vara PK så det syns inte lika tydligt.

Vadå lånade ordet? Det är ju ursprung jag pratar om.

Du skrev ju att det engelska "man" är i grunden "manu från sanskrit". Hur skulle det tolkas annat än att du hävdade att det sanskritiska (?) ordet låg till grund för det engelska? Hade du skrivit att de i grunden är samma ord med rot i indoeuropeiskan så hade jag varit med på noterna. De är kognater, för att uttrycka sig lite snofsigare.