Den katolska gudstjänstens sånger

Härligt att du återigen blåser liv in i tråden Skamander!

Ja, jag hörde den samma dag eller dagen efter nyheten om branden kom: väldigt fin, mycket upprörande lidelse i den, sjunget ur ett hjärta som håller på att sprängas... Så fint de sjunger, de i blått insvepta kvinnorna.

Lauda Sion Salvatorem/Prisa, Sion, Frälsaren: https://www.youtube.com/watch?v=qjyFJBABHFw&t=249s

Med anledning av förra veckans högtid, Corpus Christi/Kristi kropp och blods högtid. Diktad av den helige Thomas av Aquino runt år 1264 till en gregoriansk tonsättning från 1000-talet. Sion avser alltså kyrkan. Det är alltså en dikt om ett av kristendomens största mysterier, nämligen det gåtfulla att Jesus ger sig själv i nattvarden. Översatte här snabbt några verser. Thomas' latin är väldigt snyggt och de två första versraderna av varje strof rimmar. Tredje versraden av varje strof rimmar med den tredje versraden av följande strof. Det går säkert att överföra detta till den svenska språkdräkten också, men då får man göra avkall på innehållet. Hela psalmen är lång, så detta är bara ett litet avsnitt.

Den största utmaningen är att hålla ned teckenantalet vid översättningen till svenska. Latinet är på ett motsägelsefullt sätt både ett mer sammanhållet och ett mer vindlande språk än svenskan. Här utnyttjar Thomas latinets böjelse för sammansatta rader – delvis med hjälp av latinets kasussystem kan han låta korta rader bli långt uttrycksfullare än längden vid första anblick ger vid handen, medan svenskan gärna vill slänga in allehanda prepositioner och dylikt för att bringa klarhet i vad som egentligen sägs i latinet.


Psalmen är jättefin, tycker jag, och jag fick höra den från kyrkbänken i torsdags förra veckan.

De gregorianska tonsättningarna till den första delen av mässans ordinarium, dvs Kyrie, är alltid en uppvisning i konsten att dra ut på vokaler. I någon mening är konsonanterna väggarna i språket, medan vokalerna är dess rum. Av någon anledning kom jag att tänka på detta när jag igår kväll hörde detta klassiska Kyrie från kyrkbänken. Det utdragna vokalmönstret är något slags utforskande av sångens rumslighet, i förlängningen dess frihet i någon mening. Här kan vi snacka om underbart vokalförlängande sång:

https://www.youtube.com/watch?v=G__eGU_nqvM

En av 1900-talets i särklass största händelser tog sin början den elfte oktober 1962 då runt 2500 biskopar och kardinaler och ett stort antal andra människor, från kungligheter och diplomater till journalister, från hela världen hade tagit sig till Rom och Vatikanen för att delta i den katolska kyrkans tjugoförsta kyrkokoncilium. När alla är på plats, efter en timmes lång procession in i Peterskyrkan, knäfaller Johannes XXIII inför altaret och intonerar så "Veni Creator Spiritus" inför de församlade konciliefäderna och de samlade världsliga betraktarna. Därefter firar kardinal Eugène Tisserant, dekanus för kardinalskollegiet, högmässan och konciliet har börjat. Ett underbart högtidligt ögonblick!

"Veni Creator Spiritus" betyder "Kom, Skaparande".

https://www.youtube.com/watch?v=fnfv...jf53WZ3cFzRbd0

Jag har ägnat de senaste två dagarnas musiklyssnande åt att återbesöka några av Palestrinas mässor. I synnerhet älskar jag Gloriat ur Missa Brevis. Växlingarna mellan enstämmighet och mångstämmighet är så fina – det låter ungefär som att de enskilda rösterna under mångstämmigheten är floder som jämsides varandra rinner nedför, i olika hastighet, på olika sätt, för att sedan förenas genom en flodmynning i en enhet, dvs enstämmigheten, för att sedan återigen förgrenas i olika floder som fortlöper på olika sätt. Ömsom sjunger sångarna bredvid varandra, ovanför eller nedanför varandra, ömsom går de upp i en harmonisk enhet. Förnimmelsen av skönhet som detta Gloria ger mig är så stor att jag känner att jag skulle kunna leva enbart av den.

https://www.youtube.com/watch?v=q0B9...QBR94NwZeET4n8

Lyssnar på Kyriet från Papae Marcelli: https://www.youtube.com/watch?v=3n8X...zbXIu1O2YW00Sg

Det är som att man nästan kan få en förnimmelse av oändligheten när man lyssnar på Palestrina. Detta Kyrie är så utomordentligt fint.

En kommentar i kommentarsfältet är lite förbryllande dock: "So beautiful. Why does music at Mass now have to be so shitty?". Tja, det är ju inte som att renässanspolyfonin är frånvarande från den katolska kyrkans mässa fr om 1965 – själv får jag regelbundet höra renässanspolyfonins stora mästare uppförda i gudstjänsten (Palestrina, Victoria, Byrd med flera). Knappar man in sökorden "Palestrina mass cathedral [eller] church" på Youtube finner man otaliga exempel på när Palestrina uppförs också i dag i katolska kyrkor världen över. Men naturligtvis uppförs inte Palestrina (eller de andra av renässanspolyfonins tonsättare) hela tiden och överallt. Men så var det ju inte heller innan 1965. Det är inte som att varenda liten församling i varenda byhåla före Andra Vatikankonciliet hade förmåga att uppföra Palestrinas Missa Papae Marcelli bara för att man ännu hade den tridentinska riten som ordinarie rit för mässan. Det är uppenbarligen musik skriven för de stora katedralerna. Palestrina arbetade själv som kormästare i Peterskyrkan. Det kräver en skicklig kör och en skicklig kormästare – knappast tillgångar för varenda församling där ute, vare sig då eller nu.

Rätt typiskt för en del av de katolska internettraditionalisterna att tro att allt alltid var bättre innan 1962-65.

Följande tips skulle med rätt kunna anklagas för att inte vara i enlighet med trådens ämne. Låt oss ange två möjligtvis acceptabla skäl till att ändå tillåta det. Först och främst för att dess rötter kan påstås vara före den stora skismen, då kyrkorna som idag är två ännu var än. Vidare skulle vi kunna låta oss vara advokater för en stund och säga att den kyrka vi idag kallar öst-ortodox också kallar sig för katolsk.

Ovan får räcka som motivation. Det jag önskar delge trådens läsare är projektet Icons of Sound. Länge har nog gått sedan mässan hördes i Hagia Sofia, som har spenderat sin mer moderna historia som moské och numera som museum. Forskare vid Stanford försökte därför att fånga akustiken i den väldiga kyrkan för att försöka återskapa hur det kunde låta när den bysantiska riten och dess liturgi ekade bland väggarna. Projektet fick namnet Icons of Sound. Akustiken lämpar sig väldigt väl för den rikt utsmyckade typiska bysantiska liturgiska sången, som TS som uppskattar den monofoniska gregorianska sången kanske också kan tänkas tycka om.

Ett stycke av musiken kan åtnjutas via länk nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=rsLgLNgA-_Q&t=219s

Godtar utan förbehåll samtliga skäl du angivit. Självklart ska bysantinarnas liturgiska sång få vara med i denna tråd och lika självklart ryms de inom begreppet katolsk/allmän/världsvida. Jag är inte vidare inlyssnad på bysantinarnas liturgiska sånger alls, eller de ortodoxas psalmer överhuvudtaget – bara lite strödda psalmer här och där. Jag lyssnar på länkade sång nu och smakar med öronens gom på det. Det låter inte helt olikt den gamla romerska sången, vilket kanske inte är så konstigt – rimligen har den bysantinska och den gamla romerska sången gemensamma rötter. Faktum är ju att liturgin i självaste Rom länge firades på grekiska och först efter ett par hundra år latiniserades den romerska riten. Ett tidigt vittne för just detta är ju att Paulus skriver sitt vördnadsbjudande brev till de kristna i Rom, på vad? – ja, grekiska. Mer än tänkbart, utan till och med troligt, är att de första två-tre århundradenas romerska och grekiska gudstjänst var mycket lika varandra, med ett gemensamt utbyte av böner, sånger och sångtekniker. (Den tidiga kyrkans gudstjänst är inget ämne jag djupstuderat, utan det är bara känslan jag fått av allmänna studier i den tidiga kyrkan.)

Vad gäller just denna sång låter den mycket lik gammal romersk sång, men rätt annorlunda gentemot gregorianiken. Den bysantinska sången är på något sätt mer "bastung", tjock av bas så att säga, tonregistret ligger mörkare och djupare ned i strupen och skulle jag säga, något entonigare. Länkade klipp förde mig vidare till följande sång: https://www.youtube.com/watch?v=feu2owd0MsY. Här hör man en huvudstämma, som är något lekfullare och mer varierad, och sedan en eller två stämmor (med i alla fall två sångare per stämma, tror jag) som i en eller två toner anger den ljudliga bakgrunden. Detta spel mellan "bakgrund" och "huvudstämma" hör man sällan i gregorianiken. I alla fall kan inte jag erinra mig något exempel, utan vad man hör i den är bara en enda stämma, som möjligen har sällskap av andra röster i en växelsång. Gregorianiken rör sig inte heller lika mycket längs de mörka tonerna, utan stiger upp och ned hela tiden, ofta i en lek med vokaler och vokalförlängning. Vilket gregorianskt Kyrie som helst duger nog som exempel, men här är några om det finns läsare i tråden som inte vet hur man söker upp gregorianska tonsättningar av den romerska ritens ordinarium på Youtube:

Kyrie från den andra tonsättningen av den romerska ritens ordinarium (missa II, Fons Bonitatis):
https://www.youtube.com/watch?v=-J9d-BwJdic

Kyrie från den åttonde tonsättningen (missa VIII, de Angelis):
https://www.youtube.com/watch?v=O4T4BkXvSPw

Kyrie från den elfte tonsättningen (missa XI, Orbis Factor):
https://www.youtube.com/watch?v=SHx8PIjP34U

Jag hoppas att dessa exempel belyser vad jag skrev ovan. Intressant nog handlar det gregorianska Kyriet alltid om att tonsätta bokstaven e (i Kyrie och Christe).

I dag den 15:e augusti firar den katolska kyrkan, de östortodoxa och de orientaliskt ortodoxa kyrkorna Marias himmelsfärd. Läran säger att Maria, vid slutet av sitt liv, upptogs med kropp och själ till himmelriket så som den nästförsta att göra så (efter Jesus). Enligt katolsk teologi måste de övriga av oss vänta till tidens slut innan köttets uppståndelse, innan den kommande världens liv förverkligas. Läran om Marias himmelsfärd slogs fast år 1950 av påve Pius den tolfte och det är förresten den enda gång som en lära ofelbart fastställts av en påve sedan lärosatsen om påvens ofelbarhet definierades under det Första Vatikankonciliet 1869-70. Vi kan med andra ord vara helt försäkrade om sanningen i denna lära. ;')

(Föreställningen om Marias himmelsfärd uppkom naturligtvis inte 1950, utan har tusentals år på nacken. Vad påven gjorde var bara att stadfästa den och göra den till tvingande och bindande, dvs lärosats/dogm.)

Här en fin Mariapsalm, en verklig slagdänga (så melodiös och med så mycket schvung i sig att den hade kunnat vara en radiodänga vore textinnehållet bara annorlunda): https://www.youtube.com/watch?v=xh9V...N55f6EPgOMHpfk

Denna bön och psalm, Sub Tuum Praesidium, är ett vittne för att vördnaden för Maria i den katolska och de ortodoxa kyrkorna är mycket, mycket gammal. Den tidigaste papyrusrulle som innehåller denna bön är från 200-talet, tillhörande den koptiska kyrkans liturgi. Inte riktigt nytestamentlig tid, men inte långt därifrån.

Jag vet inte om bönen finns översatt till svenska. Det gör den säkert, men jag orkar inte leta. Jag översätter snabbt denna bön här. Det var förresten en av Tolkiens favoritpsalmer.



https://www.youtube.com/watch?v=gSmy...bu-kYTPL5bQLlE

För övrigt korar jag dig Xploit till hedersgäst i denna tråd.

Kyrialet är en sådan ofattbar sångskatt. Kyrialet består alltså av arton gregorianska tonsättningar av den romerska ritens ordinarium (ordinariet, det vill säga mässans "fasta" texter som alltid är densamma och som nästan alltid används i mässan, vilket är Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei) samt sex Credo och lite andra sånger. De grupperas i en enhet efter särskilda mässor. Vi har alltså Missa I som består av ett Kyrie, ett Gloria, ett Sanctus och ett Agnus Dei och liknande med de andra sjutton. De olika "exemplaren" används sedan under olika tider för kyrkoåret – missa I (första mässan alltså) används till exempel under påsktiden, missa VIII (åttonde mässan, de Angelis) under festdagar, och så vidare. De här sångsamlingarna är uråldriga och sträcker sig, mig veterligen, tillbaka till i alla fall medeltiden (förutom det yngre Credo III som, tror jag, är från 1600- eller 1700-talet).

Jag hittar ständigt nya älsklingssånger från denna samling. Det finns så många guldkorn att plocka ur. Överlag är favoritmässorna I, II och VIII. Nu i eftermiddags snöade jag in på XI, den elfte mässan. Detta Kyrie är så himla fint och denna gosskör himmelsk. Polackerna är grymma på sådana här grejer. :')

https://www.youtube.com/watch?v=GXb5...e1RkWHizsRPSF4

Dis be some real dope gregorian shit. Fo real yo, shit is deep! Word!

https://www.youtube.com/watch?v=sqwV9l-U8ds

Sällsamt ljuvligt ögonblick under kvällsmässan i dag. Efter nattvardsfirandet medan celebranten gör i ordning altaret sjungs denna, inte med orgel, utan a capella. Kyrkan fylls, precis som det brukar vara på fredagens kvällsmässa, av ganska många besökare. Inte många i församlingen, inte jag heller, öppnar sina munnar för att låta sin tungor forma denna psalms ord och melodier. I stället är det främst tre stämmor som gör sig hörda. Samtliga kvinnor och samtliga tre vilka jag vet vilka de är (och är bekant med två av dem). Den ena av dem sitter längst fram till höger om altaret, de två andra längre bak på vänstersida altaret. Själv befinner jag i mitten av dessa tre ljudens källor, så de tre fantastiskt klara rösterna sveper förbi mig som en vindpust både framför mig och bakom mig. Det var så fint bland annat därför att det kändes som att typ ingen annan sjöng. Jag gjorde det inte för jag visste att jag hellre bara satt och lyssnade på dem. De tre rösterna, placerade i olika delar av kyrkan, var som ensamma stjärnor som lyste mot bakgrunden av en mörk himmel. Sången mot tystnaden. Vackra, vackra psalm.

P.S. Samma författarinna bakom denna psalm som bakom Blott en dag, Tryggare kan ingen vara osv. Dvs Lina Sandell. Melodin är från en svensk folkmelodi.

https://www.youtube.com/watch?v=CDVID9QT3Mo&t=