Om "hellre bidragstagare än arbeta":
Min polare är 34 år och har levt på existensminimum sedan myndig ålder.
Trotts sin introverta natur är han positiv, social, utåtriktad, arbetsvillig men har haft det tufft på arbetsmarknaden som vid 30 års ålder visade sig bero på högfungerande AST(Autism) och ADHD.
I samband med att bli av med sitt första jobb på en snabbmatkedja efter 3 års tjänst hamnade han i utmattningsdepression där bl.a. World of Warcraft och pornografin tog över.
I det stadiet skulle samhället då kalla honom för en "parasit".
Det tog honom två år att inse hur tomt livet blev sittandes hemma dagarna i ända.
Då insåg han hur viktigt det är att arbeta, med eller utan diagnos:
Att ha något att vakna för på morgonen.
Att tvätta, städa, träna, äta nyttigt och sova regelbundet för att hålla sig på topp (det finns tyvärr många människor som inte får ordentligt förklarat för sig om varför detta är så viktigt).
Att på jobbet ibland lyssna på radion med kollegorna och höra vad som händer in- som utrikes.
Att krama om eller hälsa och prata med sina kollegor om det som sagts på radion eller gjorts i helgen som så mycket annat i livet när tillfälle ges.
Då mår han som bäst!
Om "Skamligt att vara sjuk och söka socialbidrag":
Det är fortfarande mycket skamligt att vara sjuk.
Ta restaurangbranschen t.ex.
Att inte bara arbeta med livsmedel förkyld och då utan en sån här för det tycker restauranger är skamligt för "här jobbar bara friska människor minsann!".
Att söka bidraget i sig är inte skamligt.
Man har inte mycket att välja på i det läget.
För det är skamligt att nämna hur man lever på socialbidrag för andra då man inte vill behöva försvara något som man inte kunde förklara förrän man blev 30.
Min polare är 34 år och har levt på existensminimum sedan myndig ålder.
Trotts sin introverta natur är han positiv, social, utåtriktad, arbetsvillig men har haft det tufft på arbetsmarknaden som vid 30 års ålder visade sig bero på högfungerande AST(Autism) och ADHD.
I samband med att bli av med sitt första jobb på en snabbmatkedja efter 3 års tjänst hamnade han i utmattningsdepression där bl.a. World of Warcraft och pornografin tog över.
I det stadiet skulle samhället då kalla honom för en "parasit".
Det tog honom två år att inse hur tomt livet blev sittandes hemma dagarna i ända.
Då insåg han hur viktigt det är att arbeta, med eller utan diagnos:
Att ha något att vakna för på morgonen.
Att tvätta, städa, träna, äta nyttigt och sova regelbundet för att hålla sig på topp (det finns tyvärr många människor som inte får ordentligt förklarat för sig om varför detta är så viktigt).
Att på jobbet ibland lyssna på radion med kollegorna och höra vad som händer in- som utrikes.
Att krama om eller hälsa och prata med sina kollegor om det som sagts på radion eller gjorts i helgen som så mycket annat i livet när tillfälle ges.
Då mår han som bäst!
Om "Skamligt att vara sjuk och söka socialbidrag":
Det är fortfarande mycket skamligt att vara sjuk.
Ta restaurangbranschen t.ex.
Att inte bara arbeta med livsmedel förkyld och då utan en sån här för det tycker restauranger är skamligt för "här jobbar bara friska människor minsann!".
Att söka bidraget i sig är inte skamligt.
Man har inte mycket att välja på i det läget.
För det är skamligt att nämna hur man lever på socialbidrag för andra då man inte vill behöva försvara något som man inte kunde förklara förrän man blev 30.