Jag har ständigt, så länge jag kan minnas, varit förföljd av ett ihållande mörker. Ett mörker som sedan barnsben nästlat sig in i mitt sinne och format mig till den jag är idag. Det är som att jag alltid känt att något fattats i mitt liv. Min existens har aldrig känts komplett. Mitt liv har sällan känts meningsfullt.
Sann lycka och mening med livet har jag känt kanske två gånger under min livstid (när jag upptäckte musiken och när jag träffade min partner). Jag glömmer det aldrig. Men det var länge sedan nu...
Jag är 28 år. Skulle vilja kalla mig välutbildad. Jag har läst ett 3,5 år långt program som lett till att jag fått ett arbete inom mitt utbildningsområde. Jag arbetar heltid. Kommunalt. Har ett bra jobb. Tjänar bra. Livet borde vara bra.
Men enda skälet till att jag egentligen går till mitt jobb varje dag är pengarna. Lönen. Det finns nämligen en stor sorg i mig som grundar sig i att vara en del av detta arbetarsystem (eller ekorrhjul). Mitt liv blev inte alls som jag hade velat ha det.
Fikastunderna. Mötena i korridorerna. Kallpratet. Telefontiden. APT-möten. Veckomöten. Klientmöten.
Att dagligen existera bland ett gäng människor som är så otroligt olik en själv. Människor som aldrig skulle förstå olycka. Människor som på ett eller annat sätt är och alltid har varit lyckliga i sina liv. Människor som inte ser meningslösheten i det hela. Dag in dag ut.
Med tiden har jag blivit otroligt bra på att låtsats som att jag trivs på mitt jobb, att jag brinner för det jag sysslar med och att jag är en snäll och trevlig person. Var dag spelar jag "teater" och tar på mig olika roller och masker beroende på situation och vem jag möter. Men ingenting av det är sant. Ingenting av det jag gör, visar upp och den jag är i dessa sammanhang är sant. Jag ljuger om vad jag tycker om, vem jag är, vad jag gillar att göra, vilken humor jag har. Allt för att överleva. Att passa in på nåt sätt. Men fan vad det tär. Det sliter en i stycken.
Ibland undrar jag vad som hände? Jag skulle ju bli poet, konstnär och musiker, dö ung och ha levt ett hårt och dekadent men underbart liv.
Någon som känner igen sig..?
Sann lycka och mening med livet har jag känt kanske två gånger under min livstid (när jag upptäckte musiken och när jag träffade min partner). Jag glömmer det aldrig. Men det var länge sedan nu...
Jag är 28 år. Skulle vilja kalla mig välutbildad. Jag har läst ett 3,5 år långt program som lett till att jag fått ett arbete inom mitt utbildningsområde. Jag arbetar heltid. Kommunalt. Har ett bra jobb. Tjänar bra. Livet borde vara bra.
Men enda skälet till att jag egentligen går till mitt jobb varje dag är pengarna. Lönen. Det finns nämligen en stor sorg i mig som grundar sig i att vara en del av detta arbetarsystem (eller ekorrhjul). Mitt liv blev inte alls som jag hade velat ha det.
Fikastunderna. Mötena i korridorerna. Kallpratet. Telefontiden. APT-möten. Veckomöten. Klientmöten.
Att dagligen existera bland ett gäng människor som är så otroligt olik en själv. Människor som aldrig skulle förstå olycka. Människor som på ett eller annat sätt är och alltid har varit lyckliga i sina liv. Människor som inte ser meningslösheten i det hela. Dag in dag ut.
Med tiden har jag blivit otroligt bra på att låtsats som att jag trivs på mitt jobb, att jag brinner för det jag sysslar med och att jag är en snäll och trevlig person. Var dag spelar jag "teater" och tar på mig olika roller och masker beroende på situation och vem jag möter. Men ingenting av det är sant. Ingenting av det jag gör, visar upp och den jag är i dessa sammanhang är sant. Jag ljuger om vad jag tycker om, vem jag är, vad jag gillar att göra, vilken humor jag har. Allt för att överleva. Att passa in på nåt sätt. Men fan vad det tär. Det sliter en i stycken.
Ibland undrar jag vad som hände? Jag skulle ju bli poet, konstnär och musiker, dö ung och ha levt ett hårt och dekadent men underbart liv.
Någon som känner igen sig..?
