Är det alltid bättre att vara tillsammans med någon?

Jag har haft flera olika typer av flickvänner och varenda gång jag är i förhållandet känner jag att skulle vara lyckligare själv. Är detta en vanlig och naturlig missuppfattning man har eller är vissa människor helt enkelt lyckligare själva?

Jag suktar heller inte efter någon kärnfamilj eller dylikt utan varje gång jag umgås med flickvän/familj så känner jag att det är tid jag kunde använda för att utvecklas personligen. Exempelvis på restaurangbesök eller andra aktiviteter/resor känner jag att jag hade haft mera underhållning/avkoppling om jag gjorde detsamma själv.

Samtidigt går det inte att bortse från det faktumet att man blir gammal och grå och är i en bättre ekonomisk sits om man är två.

Om ekonomin och åldern (...?) är de enda anledningarna till att du ger dig in i relationer förstår jag att dessa känns påfrestande. I ditt fall verkar svaret på frågan vara nej.

Har du nånsin varit en längre stund själv, rest och gjort de saker du drömmer om att göra i ensamhet? Psyket har en fallenhet för att producera mentala hägringar att jaga efter: gräset är grönare på andra sidan osv. Man är aldrig riktigt nöjd. Lätt att när du väl befinner dig där i ensamhet vill du lik förbannat ha tillbaka henne.

Att leva med någon innebär ju alltid uppoffringar för sig själv men är också bland det mest fantastiska man kan göra.

En kompromiss kan ju vara värt att prova, ta mer egentid.

Hm då tror jag nog inte du har hittat rätt person heller, så nej, för dig är det nog inte rätt tid än. Det ska inte kännas som en belastning att vara med någon, absolut inte, även om det kan ha skna ups and downs.

Det är väl alltid bättre förutsatt att man lyckas skaffa en tillräckligt bra partner. Vad som är tillräckligt bra är olika för alla.

Vissa kan tänka sig i stort sett vem som helst bara de får lite sällskap, vissa kräver att partnern ska vara nästintill perfekt både utseende- och personlighetsmässigt för att det ska vara värt att leva med denne.

Det stämmer, mycket är praktiska fördelar.


Det är den fallenheten jag försöker akta mig för. Jag brukar få separationsångest även om jag vill vara själv.

Jag har vid flertalet gånger varit ensam själv längre stunder. Jag trivs väldigt bra då och många brukar just definiera mig som en "ensamvarg".


Ok det kan alltså vara en mognadsfråga? Jag är 30+.

Det känns kanske inte som en belastning men en påfrestning. När jag exempelvis är ensam eller går på toaletten känns det som en lättnad. Finns liksom mera ro i kroppen då.

Vettefan asså. Personligen är jag lyckligare med en partner. Mycket lyckligare till och med.

Efter min skilsmässa så var min målsättning att aldrig ingå ett dåligt förhållande igen.
O med det så var jag inställd på att vara singel för resten av livet. Den inställningen kvaddade min nuvarande sambo rätt fort.
Hon dök upp när jag inte letade o för första gången lever jag i ett, för mig, drömförhållande.

Tar detta slut så lär jag börja om med inställningen, för evigt singel.

Det blir som du säger enklare att göra saker på egen hand, t ex att resa eller ägna sig åt fritidsintressen om man bara har sig själv att tänka på.

Självklart är vissa människor lyckligare när de konstant är ensamma, men en ändå större grupp människor trivs med andra samtidigt som de har ändå stort behov av egentid. Inte alla känner behova av att flytta ut i en öde stuga i skogen och vara ensam för jämnan, men de har större behov av ensamma stunder för att ladda. Detta respekteras inte alltid av deras partners och därför kan förhållanden bli påfrestande för denna typ av människor.

Inget konstigt alls, människor fungerar olika. Jag mår mycket bättre med mycket ensamtid t.ex, klarar inte av att umgås med varken vänner eller familj för mycket, än mindre fruntimmer.

Det som är märkligt är väl snarare att du tycks förneka dina sanna behov pg.a att du tycker att vissa andra ser så jävla lyckliga ut med sina sprutluder eller nått. Sluta ljug för dig själv

Är sen länge singel och stortrivs med det. Är lite av ensamvarg även om jag är social av mig. Lever inget särskilt spännande liv, och har heller inget behov av det. Föredrar att göra saker själv, men tackar givetvis inte nej till en fika och en stunds skvaller (kan även om andan faller på ta initiativ till en sån).

Jag har dock haft familj och då fått avkommor (dvs barn), och hade jag inte haft barn hade inte livet känts lika fullkomligt.

Inget akut med detta, tråden flyttas till den allmänna relationsdelen.

Relationsakuten --> Relationer och samlevnad: allmänt
/Moderator