Min familj accepterar inte mitt liv

Hon är en sån som argumenterar emot?

Snarare för dum för sitt eget bästa.

Hehe.. Och du behöver mycket stöd?

Nej, behöver inget fast man som familj borde kunna anförtro sig ömsesidigt. Om man nu ska vara familj, i detta fall är det som sagt inte möjligt. Varför ska man tolerera en bitter människa som tror att alla ska tänka och ha värderingar som hon själv?

Varför är hon bitter?

Om man/du vore sann skulle du strunta i familjen pga kärlek. Men det verkar som du bara är ute efter en tråd av bråk och tjafs din stackare.. Känner du att du behöver vänner eller bara behöver "prata" skriv det då.

Jag är i en synnerligen unik situation i livet och vet inte riktigt hur jag ska svara på familjens ointresse, antipati eller ignorans vad det gäller min egen framtid, familj och lycka.

Ointresset har alltid funnits där, men denna gång kommer mina val att ändra familjebilden för gott. Jag har påtalat detta under en tid vilket endast slagits ifrån lika snart som det nämnts, att jag kommer att flytta utomlands, gifta mig för att aldrig mer återvända. Det kommer att vara ett definitivt beslut utan rimlig möjlighet att separera från speciellt en man pga. hans yrke och ställning.



Han har god yrkesutbildning, eget företag och tryggt socialt nätverk. Hans arbete kan innefatta sekretess som oviss tid utlandstjänst med begränsade möjligheter till kontakt. Detta har medfört att han känner sig till freds med en älskare i relationen och skiljer sig således från flertalet relationer och kan väcka anstöt.

Det har funnits tid att tala och reflektera med familjen, men hörsammas av döva öron.
Trots det kommer jag om än sent i livet att välja en annan väg, bilda familj och bygga ett nytt liv, långt borta från det som en gång var den familj vi var.

Likgiltigheten för förändringarna i mitt liv är fullkomlig och saknar insikt och förståelse kring att mitt liv inte blev och kan bli normalt i landet efter rådande omständigheter.

Hur kan jag på bästa vis undvika att de blir en chock för familjen, det lilla som finns kvar?
Hur får jag främst min mor att förstå att det jag säger är riktigt för att livets nyck inte ska leda till allt för stora omsvängningar som det kom att heta när man inte lyssnade?