Jag tänker ungefär så här (i nuläget):
Om man frågar en person: Finns det utomjordingar?
Då kommer personens svar bero på hens minnen om utomjordingar. Om personen INTE har några minnen om utomjordingar alls, då kommer hens svar antagligen bli något i stil med: "jag vet INTE".
Men om personen HAR minnen om utomjordingar, då kommer hens svar bero på vad dessa minnen säger hen om utomjordingar.
Om minnena säger (minnesbilder): "du har sett utomjordingar". Då kanske personens svar blir: "ja, det finns utomjordingar".
Men om minnena istället säger (hörselminnen/textminnen): "det finns INTE utomjordingar". Då kanske personens svar blir: "nej, det finns INTE utomjordingar".
Jag är dock förstås osäker på hur ovanstående egentligen fungerar, men jag tänker iallafall att vi människor ALLTID "frågar" våra minnen efter svar på frågor som ställs till oss. Och ofta svarar vi troligen direkt vad minnena säger till oss. Iallafall så länge INTE ett eller flera minnen säger något till oss, som motsäger vad ett eller flera ANDRA minnen säger till oss.
Om tex ett minne säger: "du har sett utomjordingar", och ett annat minne säger: "det finns INTE utomjordingar". Då blir dessa minnen tillsammans ungefär:
"du har sett utomjordingar, samtidigt som du ALDRIG har sett utomjordingar".
Och det blir ju motsägelsefullt/ologiskt, eftersom "en sak kan INTE vara något samtidigt som den saken INTE är detta något" (pure logic). Och därför blir svaret på frågan i sådana fall, troligen något i stil med: "jag vet INTE".
Men varför bryr vi oss överhuvudtaget om att söka svar på, och svara på, frågor som ställs till oss? Om tex en tiggare frågar oss om hen kan få en krona, då kommer vi kanske INTE bry oss om att svara på den frågan. Men om vi först struntar i frågan, och sen får dåligt samvete för att vi struntade i frågan. Då kommer vi troligen iallafall vilja ge ett svar till oss själva, på frågan varför vi INTE kunde ge tiggaren en krona. Detta eftersom vi i dåläget kanske bara har ett svar på den frågan, och det är ungefär: "jag bryr mig INTE".
Och det svaret stillar kanske INTE vårat dåliga samvete. Och det dåliga samvetet är förstås jobbigt att ha, det ger oss ångest. Och därför vill vi hitta ett annat svar, som INTE ger oss ångest. Ett sådant svar kan vara tex: "eftersom det är dåligt för tiggarna att man ger dem pengar".
Och det är troligen ALLTID orsaken till att vi människor söker svar på frågor som ställs till oss - att vi vill ha en belöning, i form av smärtlindring eller njutning (om det nu är någon skillnad på dessa två?). Allt vi gör FRIVILLIGT, det är troligen i grund och botten en "jakt" på belöning.
Men om det nu i första hand är belöning vi "jagar", när vi söker svar på frågor som ställs till oss. Vad får det då för konsekvenser för våra svar?
Det kan förstås påverka SANNINGSHALTEN i våra svar (och även i allt som vi VET), om vi INTE bryr oss så mycket om huruvida våra egna svar, eller andras svar, är FAKTISKT SANNA, så länge vi får belöning för svaren.
Tänk tex en man som kommer hem till sin kvinna, och berättar om hur dåligt samvete han fick för att han INTE brydde sig om att ge en tiggare en krona. Kvinnan säger då att det var bra att han INTE gav tiggaren en krona, eftersom det är dåligt för tiggare att man ger dem pengar. Sen föreslår kvinnan att de ska ha sex. Då blir det troligen lättare för mannen att TÄNKA/TRO PÅ, att det nog ändå INTE var så hemskt att han INTE gav tiggaren en krona. Det blir alltså lättare för honom att tränga bort alla de tankarna/minnena, som ger honom dåligt samvete över att han INTE gav tiggaren en krona.
Och en liknande "princip", tänker jag gäller när man söker efter "rätt" religion för en själv. Det blir lättare att tänka att en viss religion är "rätt", om den religionen ger en mycket belöning, tex glädje i form av gemenskap i en församling. Och den här detaljen om huruvida religionen är FAKTISKT SANN, den blir då INTE längre så viktig för en. Och det blir då också lättare för en att tränga bort alla tankar och tecken, som tyder på att en annan, "mindre" attraktiv/glädjefull religion, är DEN FAKTISKT SANNA RELIGIONEN.
Så hur bör man då tänka för att INTE "lockas" till en FEL/OSANN religion?
För det första tänker jag att det kanske är bra att INTE vara SÄKER på att ens religion är SANN, alltså man bör vara OSÄKER på det. Sen bör man kanske tänka lite som (seriösa) vetenskapsmän/forskare gör, alltså att man söker SANNINGEN i första hand, och INTE söker någon belöning mer än belöningen att ha funnit SANNINGEN. Detta eftersom att tex välja FEL religion, det kan eventuellt vara ännu hemskare, än att välja en "hemsk" religion eller att INTE välja någon religion alls.
Men jag vet INTE.
Hur tänker ni kring detta?
Om man frågar en person: Finns det utomjordingar?
Då kommer personens svar bero på hens minnen om utomjordingar. Om personen INTE har några minnen om utomjordingar alls, då kommer hens svar antagligen bli något i stil med: "jag vet INTE".
Men om personen HAR minnen om utomjordingar, då kommer hens svar bero på vad dessa minnen säger hen om utomjordingar.
Om minnena säger (minnesbilder): "du har sett utomjordingar". Då kanske personens svar blir: "ja, det finns utomjordingar".
Men om minnena istället säger (hörselminnen/textminnen): "det finns INTE utomjordingar". Då kanske personens svar blir: "nej, det finns INTE utomjordingar".
Jag är dock förstås osäker på hur ovanstående egentligen fungerar, men jag tänker iallafall att vi människor ALLTID "frågar" våra minnen efter svar på frågor som ställs till oss. Och ofta svarar vi troligen direkt vad minnena säger till oss. Iallafall så länge INTE ett eller flera minnen säger något till oss, som motsäger vad ett eller flera ANDRA minnen säger till oss.
Om tex ett minne säger: "du har sett utomjordingar", och ett annat minne säger: "det finns INTE utomjordingar". Då blir dessa minnen tillsammans ungefär:
"du har sett utomjordingar, samtidigt som du ALDRIG har sett utomjordingar".
Och det blir ju motsägelsefullt/ologiskt, eftersom "en sak kan INTE vara något samtidigt som den saken INTE är detta något" (pure logic). Och därför blir svaret på frågan i sådana fall, troligen något i stil med: "jag vet INTE".
Men varför bryr vi oss överhuvudtaget om att söka svar på, och svara på, frågor som ställs till oss? Om tex en tiggare frågar oss om hen kan få en krona, då kommer vi kanske INTE bry oss om att svara på den frågan. Men om vi först struntar i frågan, och sen får dåligt samvete för att vi struntade i frågan. Då kommer vi troligen iallafall vilja ge ett svar till oss själva, på frågan varför vi INTE kunde ge tiggaren en krona. Detta eftersom vi i dåläget kanske bara har ett svar på den frågan, och det är ungefär: "jag bryr mig INTE".
Och det svaret stillar kanske INTE vårat dåliga samvete. Och det dåliga samvetet är förstås jobbigt att ha, det ger oss ångest. Och därför vill vi hitta ett annat svar, som INTE ger oss ångest. Ett sådant svar kan vara tex: "eftersom det är dåligt för tiggarna att man ger dem pengar".
Och det är troligen ALLTID orsaken till att vi människor söker svar på frågor som ställs till oss - att vi vill ha en belöning, i form av smärtlindring eller njutning (om det nu är någon skillnad på dessa två?). Allt vi gör FRIVILLIGT, det är troligen i grund och botten en "jakt" på belöning.
Men om det nu i första hand är belöning vi "jagar", när vi söker svar på frågor som ställs till oss. Vad får det då för konsekvenser för våra svar?
Det kan förstås påverka SANNINGSHALTEN i våra svar (och även i allt som vi VET), om vi INTE bryr oss så mycket om huruvida våra egna svar, eller andras svar, är FAKTISKT SANNA, så länge vi får belöning för svaren.
Tänk tex en man som kommer hem till sin kvinna, och berättar om hur dåligt samvete han fick för att han INTE brydde sig om att ge en tiggare en krona. Kvinnan säger då att det var bra att han INTE gav tiggaren en krona, eftersom det är dåligt för tiggare att man ger dem pengar. Sen föreslår kvinnan att de ska ha sex. Då blir det troligen lättare för mannen att TÄNKA/TRO PÅ, att det nog ändå INTE var så hemskt att han INTE gav tiggaren en krona. Det blir alltså lättare för honom att tränga bort alla de tankarna/minnena, som ger honom dåligt samvete över att han INTE gav tiggaren en krona.
Och en liknande "princip", tänker jag gäller när man söker efter "rätt" religion för en själv. Det blir lättare att tänka att en viss religion är "rätt", om den religionen ger en mycket belöning, tex glädje i form av gemenskap i en församling. Och den här detaljen om huruvida religionen är FAKTISKT SANN, den blir då INTE längre så viktig för en. Och det blir då också lättare för en att tränga bort alla tankar och tecken, som tyder på att en annan, "mindre" attraktiv/glädjefull religion, är DEN FAKTISKT SANNA RELIGIONEN.
Så hur bör man då tänka för att INTE "lockas" till en FEL/OSANN religion?
För det första tänker jag att det kanske är bra att INTE vara SÄKER på att ens religion är SANN, alltså man bör vara OSÄKER på det. Sen bör man kanske tänka lite som (seriösa) vetenskapsmän/forskare gör, alltså att man söker SANNINGEN i första hand, och INTE söker någon belöning mer än belöningen att ha funnit SANNINGEN. Detta eftersom att tex välja FEL religion, det kan eventuellt vara ännu hemskare, än att välja en "hemsk" religion eller att INTE välja någon religion alls.
Men jag vet INTE.
Hur tänker ni kring detta?
__________________
Senast redigerad av a987 2018-08-14 kl. 23:36.
Senast redigerad av a987 2018-08-14 kl. 23:36.
