Kvinna med barn ser sitt X skaffa barn med en annan kvinna.

Hej och god afton FB! Sitter här på kammaren med mitt nya intresse att studera biologisk drift (mänsklig etologi) i kontrast med det socialt konstruerade samhälle vi idag lever i.
Jag har fokuserat på männen ett tag nu, så vill gå över lite till kvinnornas sida (är man själv).

Min frågeställning lyder:

Kvinna A skaffar barn med man B. Dessa skiljer sig sedan. Efter det blir man B tillsammans med kvinna C och dessa skaffar sedan barn med varandra.

Utifrån A och C:s perspektiv, hur är deras inställning till att de båda har barn/avkomma från samma man? Hur känner sig A - mot det här faktum?

Vi bortser här ifrån socioekonomiska faktorer eller dylikt, och försöker bara angripa specifikt vilka känslor som uppstår. Jag kan resonera mig fram till dessa själv, men söker mer nyanserade svar - gärna från de som varit i en liknande situation.

Tack hej!

Som oftast rivaler som tycker illa om varandra och i värsta fall tar ut det på det egna barnets halvsyskon.

Jag har erfarenhet av att vara kvinna A i situationen. Jag tyckte att det var underbart. Äntligen så slapp jag man B för alltid. B hade mindre tid till bråk om barnen. Barnen nöjda för att de fick småsyskon. Kvinna C tyckte jag synd om eftersom jag vet hur det är att ha barn med B.

Kvinnor ser väldigt rationellt på sådana situationer. Män måste ju alltid blanda in känslor.

Att kvinnor ser rationellt på nånting är väl en omöjlighet?

Om man har barn med någon så har man förhoppningsvis en mogen relation till den personen trots separation. Och därav får en mogen relation till hans nya kvinna också. Hade varit underbart om man kunde vara kompisar och tillsammans komma överens gällande barnuppfostran. Om ens exman däremot träffat den nya kvinnan genom otrogenhet eller liknande kan det ju bli en jobbigare situation men även det något man behöver hantera för barnens situation.

Tackar för alla svar hittills! Dock undrar jag mer, känslomässigt. Det är en sak att rationalisera situationen, men vad är en första reaktion innan man börjar rationalisera? Ilska, frustration, otillräcklighetskänsla? Eller kanske en tomhet, neutral reaktion?

Jag förstår att det beror på relationen mellan parterna, men söker, så gått det går, en gemensam faktor oavsett vilka personerna är på individuellt plan.

Om alla beter sig som vuxna människor så behövs väl ingen ilska etc. Problemen börjar väl främst när två föräldrar med trasslig historia använder barnen som slagträn. Du anar inte vilka historier jag hört...