Är det viktigt att man passar i det arbete man utför?

Statlig tjänst är inte det sämsta, kan jag intyga. Om det är meningsfulla arbetsuppgifter du är ute efter, och inte bara stålar.

(Men en jurist har ju en uppgift att sköta i förhållande till den h-n sitter framför. Det är inte som på en meningslös middag där man förväntas vara underhållande. Bara man gör sitt jobb och har något slags inlevelse och sinne för medkänsla behöver man inte vara något socialt lejon.)

Vad är det sämsta? Handläggare på migrationsverket?

Men det ska alltså inte vara något problem att få jobb som jurist inom staten med dålig social kompetens? Så länge man sköter arbetet och förstår den andra personen?

Klart man vill ha pengar i viss mån, det vill vi alla.

Det sämsta är något som inte passar för dig.

Har du bra betyg och är skärpt i skallen finns det rimligtvis en hel del utmärkta rena utredningsjobb för jurister i statlig tjänst, där du inte behöver vara ett smack socialt kompetent.

Men man förstår ju någonstans att man kanske börjar inom statlig tjänst första 5-10 åren med dålig social kompetens. Sedan har man något på CV att visa dessa personer inom privat sektor... Först då kanske man har en möjlighet?

Vad är det för fel på statlig tjänst, eller: vad är det för fantastiskt magiskt med den privata sektorn?

Vilken sektor är sämsta möjliga för jurister menar du?

Det finns ingen sådan. Det beror helt på vad man är för sorts person och vad man är ute efter. Tänk på vad som passar för dig och skit i det övriga.

Jobbar inom en myndighet och har ofta kontakt med juristerna inom den, och tycker inte att de har dålig lön. De utreder en del frågor och företräder myndigheten i domstol. Arbetsbördan är tämligen hög. Lönen ligger på 40-50 K. Visst, det är inte på något sätt en hög lön, men att ha till exempel 45 K, en nivå jag tror många ligger kring (senast jag kollade hur det ser ut är förmodligen mer än ett år sedan), tycker jag ändå är en helt okej lön.

Hur mycket arbetar juristerna på myndigheterna?

Förutsättningarna är som för alla annan personal inom det offentliga som på olika sätt handlägger ärenden, man har fullt upp men det funkar. Ibland är belastningen lite mindre och ibland blir den lite väl hög och högarna med arbete växer, men sammantaget går det runt.

Skillnaden jämfört med det privata är väl att det inte är en ständig jakt på timmar att fakturera, vilket i vart fall jag skulle uppleva som oerhört stressande eftersom jag aldrig skulle känna att jag aldrig gjort tillräckligt, blivit klar eller har rätt at vara stolt och nöjd efter utförd insats.

Det är nog viktigare att man inte är en total mismatch, snarare än att man passar. Det finns på tok för många stolpskott ute i arbetslivet som har större problem än att de inte bara passar för en tjänst, utan de är vandrande katastrofer. Ska man gå in på problem så är det dessa människor som man bör fokusera på. För ser man på hur det ser ut redan idag så jobbar redan en signifikant procent med något de inte passar för, men det går inte under för det.