"Jag tänker och upplever, alltså existerar jag och allt jag tänker på och upplever."

Denna trådstart är delvis ett svar på nedanstående inlägg från en annan tråd:



Eftersom mitt svar blev så långt, komplicerat och eventuellt offtopic, så tänkte jag att det är bättre att starta en ny tråd, alltså den här tråden. Och tråden handlar bland annat om följande tes:

"Jag tänker och upplever, alltså existerar jag och allt jag tänker på och upplever."


Tänk er följande "manus":

"Jag står här i mitt hem och tittar ut genom mitt fönster. Jag ser en annan människa stå på gatan. Jag tänker på den människan och upplever synen av hen, alltså måste jag existera. Men den andra människan måste INTE existera, hen kan vara en hallucination som jag har."

Huvudpersonen i manuset ovan, och hens tankar och upplevelser, är ett resultat av manuset. Och den andra människan i manuset, är förstås också ett resultat av manuset. De båda människorna i manuset ovan, är alltså båda ett resultat av manuset. Och alltså existerar de båda, i grund och botten, som ett resultat av manuset.
Och på vilket sätt existerar de i grund och botten? Jo, som ettor och nollor i en dator (om man nu inte vill gå ner på atomnivå förstås).

Och om ett datorprogram skulle skapa en animation av manuset ovan, då skulle de båda människorna, och deras tankar och upplevelser, fortfarande existera som ett resultat av manuset. Och i grund och botten skulle de också fortfarande existera som ettor och nollor i en dator.

Och om ett datorprogram istället skulle generera en tänkande och upplevande "karaktär", i en genererad/simulerad datorvärld. Och om den karaktären skulle börja filosofera ungefär som huvudpersonen i manuset ovan. Då skulle det förstås INTE gå att läsa programmets källkod för att se vad som händer med karaktären (såvida man inte är tillräckligt "intelligent" förstås), utan man skulle vara tvungen att starta programmet för att se vad som händer. Men alla karaktärer som skulle genereras i det startade programmet, och alla deras tankar och upplevelser, skulle i grund och botten existera som ett resultat av datorn och programmets källkod.
Och på vilket sätt skulle de existera i grund och botten? Jo, som ettor och nollor i en dator.

forts. i nästa inlägg.

forts. från förra inlägget:

Och om vi tänker oss två karaktärer i ovanstående datorgenererade värld, som vi kallar karaktär A och karaktär B.

Kataktär A skulle kunna ta upp en sten och säga:
"Jag tänker på den här stenen och upplever synen av den, alltså måste jag existera. Men den här stenen måste INTE existera, den kan vara en hallucination som jag har."

Men då säger karaktär B:
"Våran värld är datorgenererad. Och den som skapade våran värld är datorgeniet Sven. Han har sagt det till mig. Våran värld är i grund och botten ettor och nollor i Svens dator, har han sagt. Så du och jag och stenen, och alla våra tankar och upplevelser, vi existerar alla i grund och botten som ettor och nollor i Svens dator. Du och jag tar förstås upp mer plats i Svens dator än vad stenen gör. Men stenen existerar alltså också som du och jag gör."

Karaktär A:
"Men om jag och alla mina tankar och upplevelser, inkl. alla mina smärtor och all min njutning, egentligen bara är ettor och nollor. Då är ju hela mitt liv egentligen helt meningslöst, och jag kan då lika gärna begå självmord. Det är då ungefär som att elda upp ett USB-minne. Eller hur?"

Karaktär B:
"Det är sant att ditt liv på sätt och vis är som ett USB-minne. Och det är klart att du kan begå självmord. Men varför skulle du begå självmord?

Karaktär A:
"För att jag har kännt länge att jag är värdelös och jag mår dåligt av det. Och när jag nu har fått det bekräftat att jag INTE är värt mer än ett USB-minne, då tänker jag att det är lika bra att begå självmord."

Karaktär B:
"Men du säger ju att du känner dig värdelös och mår dåligt av det. Och samtidigt säger du att alla dina upplevelser och känslor är meningslösa, för att de bara är ettor och nollor. Men då måste ju även din känsla av värdelöshet och din känsla av att må dåligt, också vara meningslösa. Och då är det ju även meningslöst att begå självmord. Eller hur?"

Karaktär A:
"Jo förvisso. Men ändå inte, eftersom om mitt liv är meningslöst, då är självmord det enda rätta. Varför ska jag fortsätta leva liksom?"

Karaktär B:
"Av flera skäl. Även om dina upplevelser egentligen i grund och botten är ettor och nollor, så upplever du dem ändå. Och du har säkert upplevt något bra någon gång i ditt liv, även om du mår dåligt nu. Och du kommer kanske må bättre i framtiden, men bara om du fortsätter leva. Och är du inte egentligen rädd för att begå självmord, alltså rädd för eventuell smärta vid självmordet, och rädd för vad som kommer hända sen?

Karaktär A:
"Vadå sen? När jag är död så är jag förstås borta för alltid."

Karaktär B:
"Nej. Sven har berättat för mig att han har både mig och dig sparade, ungefär som på ett USB-minne. Så om du begår självmord, då kan han återskapa dig. Alternativt så kan Sven 'spola tillbaka vår värld', som han uttryckte det, till då när du levde."

Karaktär A:
"Vänta lite nu, 'återskapa mig'? I så fall borde han ju kunna 'återskapa mig' redan nu. Och i så fall skulle det ju finnas två 'mig'. Och det kan det ju INTE finnas, det kan ju bara finnas en 'mig' och det är JAG."

Karaktär B:
"Om du tänker dig att Sven skulle 'återskapa dig' nu. Då skulle han ju för det första behöva återskapa dig på en plats en bit ifrån dig, eftersom ni INTE kan vara på exakt samma plats samtidigt. Och ditt 'återskapade jag' skulle då precis som du, komma ihåg vårat samtal, och troligen vilja fortsätta samtalet. Du skulle förstå och veta att han är din 'återskapade kopia', och han skulle troligen också, till en början, förstå och veta att du är hans 'återskapade kopia'. Men troligen skulle du och jag kunna övertyga honom om att det är han som är den 'återskapade kopian', tex genom att be honom förklara varför han plötsligt står på en annan plats.
Och ni skulle fortsättningsvis tänka på varandra som två skilda individer, men med väldigt lika upplevelser, erfarenheter och tankesätt etc. Och han skulle troligen vilja gå hem till ditt hem, eftersom han ser det som sitt hem. Du skulle kunna slå ner honom, men han är ju lika stark som du och kommer tänka ungefär som du när ni slåss.
Men eftersom ni från och med att han 'återskapades', INTE kan vara på exakt samma plats samtidigt, så kommer ni INTE längre kunna ha samma erfarenheter. Och denna skillnad mellan er, kommer med tiden leda till fler och fler skillnader mellan er. Och till slut kommer ni kanske bli så olika att ni börjar hata varandra. Och hatet mellan er kommer troligen förstärkas av att ni båda slåss om att vara samma person.
Men jag skulle kunna stå på din sida och hjälpa dig i kampen mot honom, och på det sättet också underlätta ökningen av skillnaderna mellan er. Men jag skulle troligen behöva märka dig på något sätt först, så att jag alltid kan skilja er åt.
Men hur som helst så kommer han INTE vara du, även om ni skulle tänka och uppleva exakt likadant hela tiden. Du är en individ, och han är en annan. Ni är alltid skilda i Svens dator, och sparade på olika platser i datorn."

Karaktär A:
"Men då är jag ju trots allt borta för alltid när jag har begått självmord, även om Sven 'återskapar' en kopia av mig. Eller hur?"

Karaktär B:
"Nej. Eftersom Sven kan återskapa dig som du är just nu. Det kommer dock kanske vara någon minimal skillnad i minnen mellan dig som du är nu, och dig som du är när du har återskapats. Men annars är du den samma.
Och Sven kanske väljer att återskapa dig så som du var precis innan du dog genom självmord. Och just i det tillfället kanske du tänker 'åååh vad skönt det ska bli att slippa leva'. Och det kommer du då komma ihåg när Sven har återskapat dig, och du kommer då antagligen skrika 'neeeej, jag lever igen'.
Dessutom, eftersom Sven styr över ettorna och nollorna som avgör dina upplevelser, så kan
han återskapa dig precis hur som helst, tex i ett brinnande helvete. Det skulle inte vara så roligt, eller hur?"

Karaktär A:
"Nej, förstås inte. Men om alla mina upplevelser bara är ettor och nollor i olika kombinationer. Då kan jag ju tänka bort alla mina upplevelser, genom att tänka att de bara är ettor och nollor i olika kombinationer. Och jag kan då bara strunta i allt, eller begå självmord, och sen strunta i att jag då hamnar i ett brinnande helvete."

Karaktär B:
"Nej. Om jag tar fram en kniv och sticker den i din ena arm, då kommer du förstås få väldigt ont. Och det kan du INTE koppla bort, genom att tänka att din smärta bara är ettor och nollor i olika kombinationer. Detta eftersom dessa ettor och nollor som utgör dig, även är kombinerade så att du känner smärtan. Alltså du är programmerad att känna smärta. Och Sven kan även styra dina ettor och nollor så att du helt enkelt INTE kan koppla bort din smärta, hur mycket du än försöker. Och du tvingas då alltså att uppleva dina smärtor.
Och Sven kanske skapade våran värld helt och hållet för sin egen skull, och INTE för våran skull. Och Sven styr vår värld som han själv vill. Men helst vill han troligen ändå att vi ska klara oss själva, så som han klarar sig själv.
Dock finns det tydligen någon som styr över Sven också, men jag har INTE förstått riktigt hur det fungerar.
Sen finns det tydligen eventuellt någon slags 'själar' eller 'uppevelsesjälar' också, som kan uppleva våra "ettor och nollor"-upplevelser 'på ett VERKLIGT och MENINGSFULLT sätt', alltså till skillnad från hur vi upplever dem. Och det kan eventuellt innebära att vi måste tänka på dessa själars välmående, genom att tänka på vårat eget och andras välmående. Jag har dock INTE förstått riktigt hur det fungerar heller.
Men det viktigaste som jag vill ha sagt, det är att det är INGEN bra lösning att du begår självmord, eftersom det kan bli väldigt smärtsamt för dig, och eftersom Sven kan 'återskapa' dig. Och du kommer dö till slut ändå. Såvida inte Sven gör dig odödlig förstås. Men då kommer du ju INTE kunna begå självmord ändå. Då kommer du leva tills Svens dator går sönder, eller tills dess att han väljer att stänga av datorn eller stänga av det program som genererar våran värld. Men sen kan han förstås starta vår värld igen, om han har sparat den."

Karaktär A:
"Okej, jag begår INTE SJÄLVMORD då, eftersom det låter EXTREMT RISKABELT/FARLIGT."

Karaktär B:
"Bra. Men du ska också hålla dig vid liv för Svens skull. Det är ju hans värld, och vi är hans skapelser. Vi får INTE rasera det som Sven har byggt upp."

Det finns en tråd för alla ettor och nollor som lever i en simulerad datorvärld.

(FB) Simulerad / Virtuell verklighet (samlingstråd)

Här diskuteras även tesen:

"Jag tänker och upplever, alltså existerar jag och allt jag tänker på och upplever."

Jo det låter enklast. Att det är vad vi ser är hundra procent verklighet. Tycker å känner är vi själva. Ideer om att du är en datorsimulering är möjlig men inget man kan leva efter.
Jag kommer ändå inte avslöja att jag är din ide

Jag säger INTE att allt vi ser/hör/upplever nödvändigtvis är 100% verklighet. Vi kan drömma i ett 100% fysiskt universum, som är skapat genom tex Big Bang, och då påverkar våra drömmar INTE verkligheten i övriga universum. Iallafall INTE "direkt", utan enbart genom att drömmarna kan påverka vårat tänkande och beteende. Men våra drömmar existerar ändå och är verkliga drömmar, även om drömmarna INTE är en del av verkligheten utanför vår fysiska hjärna.

Karaktär B i mina inlägg ovan, verkar tycka att det går bra att leva i en datorsimulerad värld. Och dessa karaktärer är tydligen en dators "idéer".

Jo drömmar är oxå verkligheten. Exakt som en datasimulering. Så det är ju både rätt å fel . Både en fysisk å en simulerad verklighet. Men jag tror ju drömmar är en fysisk reaktion iaf av vad vi sätt från det verkliga . Lite förvrängt tror jag drömmar är ett skydd övertryckventil tex faller man ofta å typ folk dör i drömmar. Så man inte ska bli knäpp i verkligheten. Typ det var ju inte så farligt när man var liten såg man ju spöken i vaket tillstånd i lite dimma eller dåligt ljus. Så då drömmer man om spöken så kan man skilja på verklighet å fantasi drömmar för att se skillnaden så man inte ser spöken på dagen som inte finns mena jag. Kanske . Spännande iaf skillja på verklighet och fantasi måste man ju för att inte bli knäpp antar jag. Man undrar bara hur man ska komma ur våran verklighet om det finns nån helt annan verklighet. Tror omöjligt att snurra ut från det å bli en gud typ

Sen är det ju som du säger i b gubben du kör inte kniven i armen det går inte för det gör ont. Det är det som styr vad vi gör. Om vi inte är ovanliga å gillar smärta eller för att motbevisa . Typ kan jag visst. Men smärtan kommer man ändå inte undan . Å därför har man ändå inte motbevisat nånting. Bara att så gör man inte

Man öppnar ju dörren innan man går ut .men det går ju välja att inte öpona också men det har ju sina begränsningar. Varför man gick ut? Hungring handla mat måste man . Öppnar man inte dörren så får man vara hungrig. Lol fattar inte man går in i väggen brukar man ju säga.