Varför tappar jag alltid känslorna efter ett tag?

Hej!

Historien upprepar sig. Jag hade varit singel mer än ett år, träffar tjej, vi faller för varandra. Vi klickar, allt går bra någon månad eller två. Sedan börjar det dö ut, jag tappar känslorna, hon verkar inte tappa känslorna, hon bryter ihop. Jag börjar störa mig på småsaker hos henne, finner fel på henne, fel som förstoras upp.

Jag förstår inte varför jag tappar känslorna. Det verkar nästan inte som om jag är gjort för ett långt förhållande. Jag har haft ett långt förhållande, mer än tre år, men även där

Jag ligger inte runt med tjejer, utan ligger då jag börjar känna känslor för en tjej. Inte tidigare. Just för att jag inte vill hamna i den här situationen som jag hamnar i. Vi dejtar ett tag och man tror att det kan bli nåt men så fort det verkligen hettar till, smekmånaden är över och man blir ett par ”på riktigt” så börjar jag leta fel, och letar man är det ju inte svårt att finna, ingen är ju perfekt.

Tjejerna är oftast väldigt nerkärade i mig vid det här laget och kan inte förstå vad som fått mig att ändra mig, jag som var så fin och kärleksfull.

Och jag börjar tröttna på att krossa hjärtan men förstår inte hur det ska gå till. Till den här tjejen trodde jag ändå jag lärt mig något, men nej. Till saken här att vi har långdistans (för första gången i mitt liv) och det funkar inte riktigt. Jag har svårt att se vår framtid ihop, det blir för knepigt att lösa allting. Hon bor inte ens i Sverige.

Jag är bara så trött på mitt beteende. Hur ska jag få en meningsfull, varaktig relation? Har jag helt enkelt inte träffat rätt ännu?

Förlåt om det är en rörig trådstart, skriver på mobilen samt är lite upprörd.

1. Hur ser din uppväxt ut? Har den varit stabil eller har dina föräldrar haft problem, varit frånvarande eller på annat sätt gjort saker du inte varit bekväm med? Finns det problem här är det där du ska börja gräva.

2. Vad har du egentligen för syn på förhållanden? Vad grundar du din bild kring hur saker sak vara på? Instagram, Facebook, TV-serier? Dina föräldrars förhållande? Annat? Och hur vill du att ett förhållande ska vara? Vad definierar ett bra förhållande enligt dig? Hur ska vardagen se ut, vad ska ni göra och hur ska det kännas?

Jag undrar lite om du har tänkt på det här att känslor förändras efter en tid, i alla förhållande. Men det låter konstigt att det kommer så snabbt för dig. Man brukar ju vara nykär och ha extrema känslor ett tag, som sedan övergår mer till vardag. Kanske har du en bild av att känslorna ska fortsätta vara som de är i början, och när de sedan ändras åt det mer normala tror du att du tappar känslorna?

Samma här faktiskt. Ingen brud lever upp till förväntningarna och förhållandet avslutas rätt snabbt.
Jag vill inte ligga runt, jag avskyr livsstilen, men är totalt fast i det onda mönstret.

Troligtvis värderar man sig själv lite för högt och söker perfektion på alla nivåer. Men herregud, jag kan inte leva eller umgås med människor vars småsaker stör mig något enormt.

Hur snygg upplever du att du är? Har en teori om att personer med väldigt bra självförtroende/bild lider av sådant du beskriver. Eller om tex den andre är mycket snyggare än en själv - då kommer detta inte ske av någon anledning.

Jag upplever ärligt talat inte mig själv som särskilt snygg eller attraktiv. Helt ok absolut men ingen superkille. Däremot verkar tjejerna jag dejtar göra det. Många tycker nog att jag är snygg, jag får höra det då och då, framförallt av utländska tjejer.

Kanske siktar jag för lågt? Jag har aldrig varit den som blivit dumpad. Inte i vuxen ålder iallafall. Enbart av dejter där vi träffats någon enstaka dejt har jah blivit dumpad; men så fort en riktig ”kontakt” etablerats, så har det alltid varit jag som till sist varit den som avslutat det hela.

Jag gillar inte heller livsstilen med att ligga runt, jag vill lära känna rn människa och kunna bilda något, men jag tröttnar så enkelt och ganska fort också. Jag har svårt att härda ut i kärleken. Om jag ens vet vad kärlek är.

Bra frågor. Ska försöka svara på dem.

1. Kan vara så att jag inte fått tillräckligt med uppmärksamhet eller kärlek, men jag tror inte det. Mina föräldrar har ett stormigt förhållande och har alltid haft. Minns att jag har fått trösta min mor men minns inte hur gammal jag var, säkert under 10.

Fråga 2 måste jag nästan fundera mer på innan jag svarar. Det är rn bra fråga som jag inte riktigt har svar på, och det kanske inte är ett gott tecken. Kan tillägga att jag fick mitt första riktiga förhållande efter tonåren, likadant med mina nära vänner, så därifrån hämtade jag ingen bild av hur ett förhållande skulle vara, heller. Det är mer i vuxen ålder.

Ja du Moskva. Träffa tjej i verkligheten istället för via nätet. Då är du från början attraherad av henne. Sedan kommer du träffa henne oftare och även få en vardag med henne. Inte konstigt om det rinner ut i sanden om det inte är rätt ifrån början och ni inte umgås dagligen.

Det här låter som något du borde börja gräva lite i. Inte specifikt deras förhållande, däremot hur du påverkats av det. Får jag spekulera fritt med den lilla informationen du delgett hittills så skulle jag säga att du antagligen "tröttnar" på tjejerna i fråga eftersom du omedvetet förknippar längre förhållanden med bråk, ostabilitet och elände. Därför njuter du av den första tiden i förhållandet, men sen klipper du med tjejerna eftersom du omedvetet försöker skydda dig själv.

Nu kan det självklart vara någonting helt annat som orsakar problemet, att lyssna på en helt outbildad hobbypsykolog på Flashback är kanske inte lösningen du behöver, men jag tycker mig se ett mönster där typ alla ohälsosamma beteendena folk visar upp visar kommer sig av någonting. Vår uppväxt, upplevelser vi haft, psykisk ohälsa eller någonting annat. Vi människor hittar ju inte på våra egna beteenden, utan vår omgivning bygger till stor del upp oss till den vi är. Om då den uppväxten är strulig blir "grunden" du ska stå på ostabil, och det är inte helt optimalt att bygga ett liv med andra på den grunden då. Så kolla på att laga grunden, sen ska du se att resten ger med sig automatiskt


Det är alltid bra att fundera igenom. Många funderar aldrig igenom vad dom faktiskt vill ha ut av ett förhållande, men bygger sen upp förväntningar om hur det inte ska vara (man ska inte vara utan sex mer än en dag, man ska aldrig vara trött på sin partner, man ska aldrig vilja vara ifred eller liknande) och när sen verkligheten inte matchar "inte"-listan så uppstår känslor av tveksamhet. Och vi människor har en tendens att ta starka känslor som sanningen, även om känslorna kanske egentligen beror på osäkerhet osv.

Lyssnade dock på en psykolog som hade ett liknande fall som påminde om detta. Det bottnade som du skriver i att personen vill skydda sig själv och stänger av. Så du är nog inte helt fel ute.

Med tanke på att det är ett så pass starkt mönster också så tror jag det är någon låsning. Samma historia varje gång.

Vet dock inte vad det ska hjälpa TS mer än att en terapeut skulle kunna hjälpa.

Vi har inte träffats via nätet. Vi träffades IRL. Min plan var inte att träffa någon där men det blev så, vi blev förälskade. Vi har träffats mycket men just är det distans

Tack för ditt svar. Enormt uppskattande!

Ja, jag har kanske inte sett så många lyckliga långa förhållanden i mitt liv, utan de flesta jag ser är destruktiva för en eller båda parter. Jag kanske ett långt förhållande mer som ett fängelse, en fångenskap. I motsats till friheten man vill ha. Däremot att möta en ny kvinna är så vackert, att känna att man klickar, att man stödjer varandra, att man börjar älska varandra. Men jag har svårt att ta det vidare därifrån. Det går, men jag har svårt att göra det på ett konstruktivt vis.

Jag hade en lång paus från allt vad kvinnor och sex heter, efter mitt förra förhållande, och trodde jag var ”redo och återställd”, redo att älska igen. Men inte riktigt.

Jag uppskattar dina svar, men vet inte riktigt hur man ska gå vidare. Jag har så många frågetecken. Jag skulle vilja bli så kär som de blir i mig, och sedan bli dumpad, bara för att få veta hur det känns. Men jag vet inte om det kan gå.

Det skulle vara fruktansvärt om jag förde över ett sånt här beteende till mina barn....