Varför är det så här? (Fortfarande otillfredsställd när ett mål är uppnått) [/Mod.]

För ca 2 månader sedan bodde jag i en lägenhet jag inte trivdes i, långt att åka till jobbet, den var liten och en hyresrätt. Samt att området är ganska dåligt.

Jag hade länge sparat till att köpa en lägenhet och nu bor jag i den jag köpte.

Jag tycker den är svinbra, större, högt upp helt nyrenoverad, bra område m.m.

Innan jag flyttade hit hade jag ett mål. Jag sparade, jag tänkte att livet kommer bli bättre när jag flyttat.

Nu sitter jag här... Det känns som att jag uppnått något. Men vet inte vad jag ska göra här näst. Det känns som att jag har det jag vill ha och det finns inget mer att sträva efter.

Vilket leder till en obehaglig känsla.

Visst, det finns såklart annat man kan sträva efter, men inget jag bryr mig så värst mycket om..

Du kanske bör försöka ta livet för vad det är, en enda lång serie av event som ibland behagar dig och ibland inte. Problemet i sig är inte din livssituation sedd från ett fågelperspektiv utan din attityd. Du lever fängslad i en värld av förhoppningar, skapad av tendensen att titta tillbaks på minnen och vilja återuppliva det behagliga. Du letar efter något permanent i en transient värld. Du finner det inte i världen, du finner det i dig själv.

Jag skulle kunna skriva mer om detta men jag skulle låta som en religiös dåre så därför tipsar jag dig om en enda sak och hoppas innerligt att det hjälper dig. Försök att acceptera allt som händer, varenda liten sensation och tanke, acceptera den, låt den vara där den är. Kanske börjar du uppskattar det vackra i stillheten också. Kanske börjar du uppskatta helheten, kontrasterna i livet. Du behöver inte veta med säkerhet vad som kommer härnäst, det som kommer härnäst kommer att komma oavsett och du kommer att få fler behagliga stunder i livet.

0.01.

Rubrikförtydligande inom parentes.

/Mod.

Känner igen det där. Det är som när man gått i mål efter Novenberkåsan. Man behöver återhämta sig och finna nya mål.
Men det kan kännas lite tomt ett tag.

evolutionen har säkert med detta att göra, om man hela tiden strävar efter något nytt kan har man större möjlighet att uppnå mer än om man nöjde sig efter en grej.

tänk dig att man uppfinner elden och nöjer sig med det. då hade nog inte vi funnits idag.

Så du menar att evolutionen inte tänkte på mig

Vilken bostad man har spelar bara roll till en början, sen tar man den nya bostaden för givet och behöver andra mål om det är så man är lagd. Men livet är skit i allmänhet, är man tillräckligt hjärntvättad för att trivas med arbetsuppgifter som slutligen blir monotona och man härdar sina 47 arbetsveckor om året för att supa, se serier eller fotboll på helgen så kan det kanske hanterbart. Själv drack jag mycket sprit och jagade fitta förut men nu är dopaminet från nämnda aktivitet noll.

Va nöjd, njut ett tag om du kan det.
Jag har samma problem fast omvänt, jag uppskattar aldrig någonting som jag upp nått, redan på väg mot nya mål.
Det kan oxå vara halvsegt kan jag säga.

jag menade att man strävar efter något bättre hela tiden, om evolutionen vore nöjd så skulle arten antingen dö ut eller klara sig väldigt dåligt

Jaha jo det är ju sant..

Jag vet dock inte vad jag ska sträva efter längre, var lite det som var problemet. Var dock på gymmet nyss, nu känns det inte lika förjävligt inombords. Det är det jag ska sträva efter nu. Hålla i gymmandet och försöka må bra bara.