Vänner saknar ambitioner?

Har på senare tid haft en växande känsla av brist på samhörighet gentemot mina närmsta vänner. Detta eftersom att de alla, trots sina flera år fyllda, inte verkar ha några som helst ambitioner till att åstadkomma något i livet. Dagarna spelas bort framför datorskärmen. Droger glorifieras till något som tar en till en upplysningsnivå som annars inte hade vart möjlig. Man nöjer sig med de simplaste av jobb och ser det som en bedrift att man bara blivit anställd. Det värsta av allt måste nog dock vara alkoholen som står för den enda tänkbara "undanflykten" från det monotona livet de alla lever. Det känns liksom givet att den enda aktiviteten man hittar på är att gå ut på krogen på helgerna och hitta något enkelt förvärvat ligg som ger belöningscentret den kick som krävs fram till nästa omgång. Varför vill man inte spara pengar till att faktiskt göra upplevelser som man faktiskt kommer ihåg, ex. sticka iväg på skidresa tillsammans? Depression är förövrigt också vanligt förekommande.

Trots att jag får det att framstå som att alla är degenerates vilket jag ser nu när jag läser detta så är de i överlag väldigt insiktsfulla människor som alla någon gång haft det svårt, något som jag själv anser måste ha lagt en grund till det stora intresset för psykologi och mer djupgående diskussion som vi alla delar. De är alltså inte den typen av personer man skulle hitta strosandes runt bargatan på Rhodos om man säger så. Vi har alla pratat nästintill dagligen i alla fall de senaste 5-6 åren och jag som har svårt att acceptera folk som inte riktigt sporrar mig till att tänka på nya sätt har under denna tid känt mig väldigt bekväm i gruppen.

Är detta något som är vanligt nuförtiden och/eller något som ni kan relatera till eller bör jag försöka lägga mer tid på andra människor i mitt liv?

Börja umgås med andra personer som har liknande intressen som du själv. Alla vill helt enkelt inte komma nån vart i livet. Alla är olika. Dina vänner kanske är nöjda som dom har det låt dom hållas.

Intressant trådstart!
Jag har ett perspektiv på detta beteende, då jag själv varit åt det hållet. De dopaminkickar som att berusa sig ger är väldigt luriga. De slår till fort och man kan alltid räkna med dem. Det är mycket svårare att göra saker som att åka på skidsemester (som du skriver) och få en långsam naturlig dopaminkick. För mig har det varit en lång resa bort från dessa snabba kickar, ett verktyg att komma ifrån det har varit att träna kondition så som cykling och löpning. Efter att jag nått en ganska bra konditionsnivå är min kropp mer "in-tune" med den vanliga verkligheten runt mig, där tex en god kopp kaffe på morgonen gör mig lycklig.

Så jag tycker du ska ge dem en chans att förändra sig.

det viktigaste är inte skalet kring nöten, utan kärnan

Ibland växer man ifrån varandra av just det skälet. Och det är okej. Eller så accepterar man som de är och umgås med dem för att man vill. Det är inte meningen att alla ska bli läkare, miljardärer osv.

Det är ett enkelt liv. Själv är jag högutbildad me jag har ett inte kvalificerat jobb men med en genomsnittlig lön. Orkar fan ingenting förutom att ligga i sängen i något läge mellan vakenhet och sömn när jag inte sover, och behöver verkligen tvinga mig till enkla aktiviteter som att handla, ta en promenad eller bjuda hem nån på en kaffe. Alkohol och sex kan bedöva sinnet men jag känner ingen glädje, snarare ett neutralt läge. Som gladast är jag på jobbet då jag behöver lura hjärnan att jag är glad.

Dock är drömmarna och ambitionerna jag hade som barn och student glömda. Alla barn skulle bli fotbollsproffs, helikopterpilot eller filmstjärna sen hamnar 99% på ett vanligt jobb, klart man inte är motiverad för att ha ambitioner då all kraft går till att hjärntvätta sig till att man fattat rätt beslut och lever rätt. Den som känner att man kastar bort livet kommer annars leva som jag, från att vara glad och skratta till att vara oambitiös ensam i sängen hela den vakna tiden förutom när man jobbar.

Tror detta är något som jag har genuina problem med att förstå, alltså hur man bara kan nöja sig med mindre i stället för att sträva efter mer om nu möjligheten finns till det. Nu menar jag inte rent ekonomiskt utan i form av vad man kan bidra med till världen. Jag kan väl delvis förstå att det kan vara väldigt skönt att bara vara så att säga, men det finns ju inget som säger att den världen som man är så bekväm med inte kan ändras utan att man har någon som helst kontroll över det. Är det inte då logiskt att man ägnar sig till att förmedla något som kan påverka något eller någon till det bättre oavsett om det handlar om politiskt engagemang, uppsamling av plast i världshaven eller bara inspiration om man exempelvis är en artist så att man i slutändan i alla fall ägnat sig till något som förhoppningsvis gjort någon liten skillnad i en värld där så mycket problem finns att åtgärda? Jag ser framför mig många människor (många vänner inkluderade) förr eller senare hamna som kommunalanställda där de vid minsta nya regelverk genast sätter på sig offerkoftan och klagar eftersom att de nya tankesätten inte stämmer överens med deras egna samt att klagandet numera är deras enda verktyg för förändring. Tror detta missnöje till stor del bottnar i att man bara inte har så mycket att säga till om vilket är en avsaknad som kan lindras med att klarare syfte som man jobbar mot