När och varför tar det exakta slut?

Men om alla universum kommer vara dämpade ser jag inte heller riktigt poängen. Jag ser fortfarande inte varför det skulle vara omöjligt med universum där det inte går att göra några bra approximationer som är enklare än säg på nivån diffekvationer av ordning några miljoner. Dämpade eller ej. Och att vårat faktiskt inte är av den typen är i alla fall bekvämt, om inte fantastiskt.

Det exakta tar slut vid 7,4*10^43:
https://davidappell.blogspot.com/201...d-blowing.html

Faran med att tro att ett mönster som hållit för många tal håller i alla evighet.

Om du verkligen tänkte på det utan att låsa dig så kommer du inse hur absurt ett sådant universum hade varit. DET hade varit fantastiskt, att det är lättapproximerat är inte fantastiskt.

Varför? Jag har tänkt på det här en hel del. För övrigt så är åsikten att det är något märkligt över det här är väll inte särskilt ovanligt, varför det nu skulle göra någon skillnad. En känd artikel som behandlar närliggande frågor är "The Unreasonable Effectiveness of Mathematics in the Natural Sciences", som kan vara en bra startpunkt om du vill fundera mer på de här frågorna och förstå varför en del faktiskt ser något märkligt i det här som inte helt enkelt förklaras bort.

Jag har en lite annorlunda ansats.

Den amerikanska presidenten Harry S. Truman hade en skylt på sitt skrivbord som löd

"The buck stops here".

Vilket betydde att alla beslut som gick genom presidenten blev fastslagna och slutgiltiga.

- - -

När allt tar slut? Det är ett filosofiskt spörsmål.

Frågar du mig i förbifarten så händer det när universum slutar att expanderar och när planeterna stannar i sina omloppsbanor.

Det är ett lite skrämmande scenario!

Nu kommer så inte att hända enligt rådande vetenskap eftersom expansionen ser ut att accelerera, stjärnor brinner ut för att slutligen exploderar varvid planeter förstörs osv. Till sist har även de svarta hålen dunstat bort. Däremot går universum mot värmedöden som innebär att allt blir så utblandat att det inte längre skapas några nya strukturer.

Fysikern Sean Carroll liknar Big Bang vid att man häller en skvätt vit grädde i en kopp varmt svart kaffe. Vi lever i en tid då den vita grädden blandar sig med det svarta kaffet. Virvlar skapas som kan jämföras med galaxer, stjärnor, planeter (och människor). Efter ett tag så slutar det bildas nya virvlar och kaffet övergår till en homogen brun vätska där det inte finns någon rörelse och inget händer.

Det vore en ganska dyster tid att leva i, om nu liv varit möjligt utan struktur.

Om det rimliga antagandet görs att naturlagarna är konstanta och lika överallt förhåller det sig så att även naturlagarna behöver ta hänsyn till sig själva.

Exempelvis massa. Massa finns och beter sig på samma sätt oavsett var massan befinner sig, vilket i sin tur innebär att alla andra fenomen (tex rörelse) behöver förhålla sig till hur massa beter sig, detta i sin tur innebär att fenemon som innehåller rörelse (tex mekanik) är direkt kopplat till massa, via rörelse. Det är därmed troligt att mekanik kan beskrivas som en sammansättning av massa och rörelse.

Naturlagar uppstår alltså inte spontant och oberoende av varandra, utan allt hänger ihop och utgår sannolikt från ett fåtal relativt enkelt beskrivna relationer (just pga. det är fundamentalt).

Tittar vi på matematiken gäller exakt samma sak, från ett fåtal extremt enkla axiom kan vi med logik härleda oerhört komplex matematik, tex. Laplacetransformer eller dylikt.

Man gör fel om man tittar på laplacetransformen och förundras över att "det är just så", när det i själva verket är en konsekvens av axiomen.

Ett svårapproximerat universum skulle alltså behöva mycket komplicerad fundamenta, tidsberoende relationer eller oberoende mellan olika fenomen alternativt en blandning av alltihop. Att så skulle vara fallet förefaller, åtminstone för mig, mycket osannolikt.

Sedan vilar ju approximationen på dels hur den togs fram och även vilken noggrannhet man kan acceptera. Problemen uppstår ju först när man försöker foga samman approximationer eller göra dom universella (typ Newtons gravitationslag).

Jag tror inte jag förstår vad du försöker säga med detta


Newtons lag ger precis ett samband mellan kraft massa och rörelse (i form av acceleration), återigen är det inte alls klart varför en så enkel approximation skulle fungera bra. Varför räcker det med derivatan av hastigheten? Varför inte 2 miljoner derivator?



Jag ser fortfarande inte varför fundamentala saker måste vara enkla.

Är inte övertygad om att det är samma fenomen.


Att det är osannolikt är trams. Tror inte det finns någon sannolikhetsberäkning som kan leda till det resultatet. Men du börjar närma dig varför det är någon konstigt med det hela.


Ok, ser inte direkt att jag sagt något annat.

Är det inte så att både begreppet exakthet och begreppet matematik är två bra exempel på hur vi virtualiserar verkligheten?

Kommer ihåg något program med Carl Sagan där han påstod något i stil med att basen på Cheopspyramiden var exakt x gånger avståndet från Jorden till Solen. Som var ett jämnt tal. Det slog mig direkt att det påståendet hade ett antal problem.

Avståndet från Jorden till Solen varierar ju under året. Var mäter man ifrån? Atmosfären eller backen på Jorden? Mount Everest eller Pannoniska slättlandet? Och än knepigare, var börjar Solen? Även om allt det skulle kunna bestämmas exakt, vad är det märkvärdiga med det jämna fina talet? Som att någon väger exakt 100 kg istället för 97 eller 104. Och?

Tillägg:
Såg att jag hade uttryckt mig fel. Basen på Cheopspyramiden ggr x var exakt avståndet mellan Jorden och Solen. Där x är ett snyggt runt tal.

Med ditt försök till förklaring här erkänner du egentligen att naturlagarnas synbara enkelhet är ett mysterium som behöver förklaras på något sätt. Det är det också många andra som har tyckt. T ex fysikern Holger Nielsen hade en idé om varför partikelfysikens standardmodell (leptoner, kvarkar, bosoner...) har i stort sett den enklast tänkbara Gauge-symmetrin. Minns inte detaljerna men det handlade om någon sorts survival of the fittest i det tidigaste skedet av Big Bang. En annan som har funderat mycket på naturlagarnas ev utveckling med tiden är fysikern Lee Smolin som också är inne på någon sorts Darwinism, se ffa hans bok The life of cosmos.

En möjlighet är iofs att lagarna faktiskt är otroligt komplicerade med t ex miljoner derivator. Det är bara det att allt vi kan se hittills går att förklara med våra hittills väldigt enkla approximationer. Ungefär som att varje kontinuerlig och deriverbar kurva blir platt om man bara tittar i en tillräckligt nära omgivning.

Edit: Hittade en länk med mycket info om Nielsens forskning på det jag talade om. Modellen heter tydligen Random dynamics.

http://www.nbi.dk/~kleppe/random/qa/qa.html