Bästa sättet att övertala en person att INTE begå självmord?

Jag tror att Zaedrews är på rätt spår, har man så mycket som en vag misstanke om att Gud kan existera så är det oerhört svårt att motivera självmord. Det är den absolut värsta handlingen man kan begå, du ligger bättre till om du går och eldar upp ett dagis.

Inte för att jag är ett "fan" av skuldkänslor. Men det som hindrat mig själv från att begå självmord är vetskapen om den smärta jag för över på andra, närmare bestämt min far som jag står väldigt nära.

Min mor och syster har varandra och min bror har sin flickvän.

Jag fruktar dagen då min gamle far går bort, smärtan av att förlora min bästa kompis och den enda jag verkligen kan prata med om (nästan) allt, samt den främsta (nästan enda) anledningen till att jag inte gjort slut på eländet redan för 10 år sedan kommer bli svår att överleva.

Det är en av få saker som jag inte kunnat berätta för honom. Vill inte ge en gammal man dödsångest.

Idag mår jag "bra", men när den dagen kommer....då vette tusan.

Självmord är inte enkelt eller lätt. Vi är riggade av evolutionen att till varje pris överleva. Jag har efter min sons död i oavsiktlig od metadon och annat skit tappat gnistan och livet är just nu smärta och i princip transportsträcka. Min mor närmar sig 80 och det är en person jag har oerhört bra kontakt med. En dag kommer hon också att försvinna. Redan nu har jag svårt att motivera mig att leva vidare. Inget av det jag förut tyckt är kul lockar. Jag och min son skulle dyka Yucatans grottsystem tillsammans. Han blev för inte så länge sedan en certad cave dykare och har dykt sedan han var 10 år. Han var superduktig. Han tog körkort, snöskoterkort och jag skulle köpa en snöskoter för honom....Vi skulle åkt tillsammans på varsin runt vårt ställe i Sälen. Han hade planer på att åka till Mexico och utbilda sig till dykinstruktör hos våra vänner där och stanna där på Yucatans Karibiska kust ett tag...kanske för gott. Han gick bort 2 veckor innan avfärd till Mexico...då han "tstade" metadon och hade annat i sig också. Livet är nu tomt trots att jag har en till son...han klarar sig dock utan mig. Mediciner hjälper inte. Jag jobbar, men det går på autopilot. Man tänker...30 år till om man ser på statistiken. Dessa 30 år som transportsträcka skrämmer mig. Jag försöker därför att sakta bryta ner den spärren vi alla har och som hindrar oss från att ta våra liv. För oss som är i det djupa hål är allt folk kommer med irrelevant. Vissa överlever mha mediciner. Andra för att de är starka och "fixar" det och fixar att leva vidare....Vill jag "fixa" att leva vidare ? Jag vill inte det...Jag vill LEVA på riktigt som förut. Ständigt kämpa för att bara genomlida dagen ? Vad är det för liv ?

Kanske är det så att vissa av oss som är levande döda inombords behöver uppmuntran och knuff just för att klara avsluta de liv vi ändå inte vill plågas igenom ? Leva till ”varje pris” ? Hoppas att det med tiden blir ”bättre” ? Hur då ”bättre” ? Att man gråter bara en gång om dagen istället för 5 ?