Jag tänkte att det kan vara roligt att gå igenom SD:s kampanjfilm Ett folk, ett parti och se vad som är sant och vad som inte är det. Alltså inte om hela filmen är "sann" eller inte utan om enskilda påståenden är sanna, falska eller missvisande. Exempelvis citeras ständigt Aftonbladet, men tidningen var inte kopplad till arbetarrörelsen på 40-talet. Citaten är därför sanna men missvisande.
Som jag insett nu består mycket av filmen av en speakerröst som rabblar citat på citat samtidigt som någon slags "episk" musik spelas och arkivbilder visas. Det är svårt att hitta någon röd tråd i filmen som binder den samman, men vi gör vårt bästa!
Missvisande! Citatet kommer från en uppsats som heter Tysklands ungdom i revolt skriven av Johannes Vikström och publicerad i Tiden 1933 (http://runeberg.org/tiden/1933/0247.html). Citatet är missvisande eftersom Vikström i sin uppsats uttrycker stor oro för judarnas situation i Tyskland:
Nästa fel:
Missvisande! Alf Ahlbergs bok Tysklands ödesväg - varför segrade nationalsocialismen? är precis som Vikströms uppsats ett försök att analysera varför nazisterna var så populära. Ahlberg var en uttalad anti-nazist. Boken fortsätter såhär:
Som jag insett nu består mycket av filmen av en speakerröst som rabblar citat på citat samtidigt som någon slags "episk" musik spelas och arkivbilder visas. Det är svårt att hitta någon röd tråd i filmen som binder den samman, men vi gör vårt bästa!
Citat:
I den socialdemokratiska tidningen Tidningen skriver man 1933 om judarnas egna ansvar för den ökade[sic] anti-semitismen i Tyskland. "En stor del av finanshajarna voro östjudar, som kommit med två tomma händer och genom allehanda lurendrejerier gjort sig stora förmögenheter. Deras metoder voro mutor och bestickning och de gjorde sig därigenom hjärtligt hatade." (runt 52:25)
Missvisande! Citatet kommer från en uppsats som heter Tysklands ungdom i revolt skriven av Johannes Vikström och publicerad i Tiden 1933 (http://runeberg.org/tiden/1933/0247.html). Citatet är missvisande eftersom Vikström i sin uppsats uttrycker stor oro för judarnas situation i Tyskland:
Citat:
De leda den sociala viljan och energin i olika riktningar för att avleda socialiseringsviljan, som finns under den allmänna oron. Ty vad är kommunisthetsen, judeförföljerna, kampen mot marxismen, annat än föremål att avleda socialiseringsviljan på? ... Därigenom skapas en förvirring i frontuppställningen, och antisemitismen blir ett vapen i händerna på en ny "Bonzokrati", som på denna väg kan göra alla de människor suspekta, som äro obekväma för dem. Det är nämligen en lätt sak numera att göra någon till jude, eller åtminstone pådikta honom en judisk hustru. Från denna synpunkt är antisemitismen ett djävulskt medel att oskadliggöra den nyvaknade socialrevolutionära reformviljan genom att styra in den i en återvändsgränd, där den är dömd att explodera i enfaldig personförföljelse för att sedan steriliseras och dö.
Nästa fel:
Citat:
[Alf] Ahlberg skriver "Enligt denna beräkning skulle alltså av Tysklands 808 största industriledare 108 vara judar ; 13,3 procent av en befolkning, som i allt uppgår till omkring en procent!" (53:15)
Missvisande! Alf Ahlbergs bok Tysklands ödesväg - varför segrade nationalsocialismen? är precis som Vikströms uppsats ett försök att analysera varför nazisterna var så populära. Ahlberg var en uttalad anti-nazist. Boken fortsätter såhär:
Citat:
av Tysklands 808 största industriledare 108 vara judar; 13,3 procent av en befolkning, som i allt uppgår till omkring en procent! Sannolikt var judarnas roll i den tyska finansvärlden ännu större än i den industriella världen. Likaså är det obestridligt, att judarna spelat en framträdande roll vid utformningen av den proletära socialismens teori och praktik. För Tysklands vidkommande är det tillräckligt att erinra om Marx och Lassalle, Kautsky, Rosa Luxemburg, Bernstein, Klara Zetkin och Hilferding för att ge stöd åt detta påstående. Men varken det ena eller det andra av dessa båda fakta erbjuder likväl annat än en ansatspunkt för den antisemitism, varmed den rotlösa medelklassen sökte kompensera sin av nuets nödläge framkallade mindervärdighetskänsla. Även om judarnas roll i kapitalism och socialism varit vida större än den del av befolkningen de procentuellt utgöra, finns det icke den ringaste logik i att ge dem skulden till Tysklands olycka. Rent logiskt sett skulle ju de icke-judiska elementen själva ge sig ett fruktansvärt underbetyg genom erkännandet, att de låtit sig toppridas av en försvinnande minoritet, vars underlägsenhet de med den största bestämdhet hävda. Saken är den, att det här icke är fråga om ett objektivt faktum utan om en mytologi, som utbroderats på ett sådant. Denna mytologi följer icke logikens utan psykologiens lagar. ... Att judiska elementet varit framträdande i både kapitalism och socialism kan vid första påseendet tyckas överraskande. Den skenbara motsägelsen torde emellertid få sin förklaring däri, att båda företeelserna gynnas av vissa själsegenskaper, som hos judarna - likgiltigt om genom ursprungliga rasanlag eller genom historiskt öde - äro framträdande, framför allt kanske den rationella läggningen.