Är det bra eller dåligt att ifrågasätta den grundläggande vetenskapen?

Vetenskap ifrågasätts bäst med nya experiment och andra sorters observationer. Empiri är kung. Och har man inte möjlighet till det så gäller det att vara väl insatt i vad som hittills har framkommit i experiment och om hur väl hittillsvarande teorier stämmer med dessa.

Dvs att t ex helt ovetande om i stort sett allt återuppfinna Aristoteles fysik som grund för ifrågasättande av modern vetenskap är bara korkat.

Det naturvetenskapliga sättet att se på olika påståenden är att dom MÅSTE gå att upprepa och MÅSTE gå att motbevis.

Annars är det religion. Eller historia.

OM man har goda grunder för att kunna ifrågasätta den rådande vetenskapliga "sanningen" kan man nog även göra det. Risken är dock att man (i vart fall till att börja med) blir idiotförklarad av ens omvärld även om man kan presentera oomkullrunkliga bevis för att man har rätt.

"Bara en anomali", -inget att bry sig om" kan det exempelvis låta från den mindre klyftiga majoriteten när dina bevis utvärderas. Det är förmodligen först om de mer klyftiga visar på den rätta vägen kommer även de mindre klyftiga tvingas att följa i de mer klyftigastes tankebanor.

Ovan är svårt och sällsynt, det är i vart fall min erfarenhet.

Det jag INTE förstår, det är varför fysiker sprider sin kunskap till allmänheten, om de nu INTE vill att människor ska förstå den? Varför håller de INTE vetenskapen hemlig, som man brukar göra med sådant som man har kidnappat?

Kan det kanske bero på att de vill tjäna pengar på att sälja böcker om vetenskap?

Det ingår i forskares arbetsuppgifter att sprida den kunskap de kommer fram till. Ibland löser man det enklast genom att skriva en populärvetenskaplig bok i ämnet, ibland gör man något annat. Problemet som uppstår för en del grenar av vetenskap (främst de "hårda" naturvetenskapliga grenarna och matematik) är att man måste ha väldigt mycket kunskap sedan tidigare för att ens förstå vad dagens forskare pratar om, och just kvantmekanik som nämnts tidigare är ett skräckexempel, där inget verkar bete sig på något rationellt eller lättbegripligt sätt.

En bra bok att börja med om du vill ha lite koll på hur vetenskapen vi har idag har kommit fram är "The invention of Science" av David Wootton, en tegelstenstung avhandling på bortåt 600 sidor, som tar sin början någon gång i 1200-1300-talen och följer utveckling av alla möjliga sorters vetenskap till modern tid.

Nedanstående citat är från en annan tråd:



Så om du svarar på mina frågor, då måste jag nöja mig med det svaret, och jag får INTE fråga någon annan samma fråga. Är det vad du säger?
Det verkar nämligen så, när du kräver en ursäkt till att jag INTE läser det du skriver ordentligt.

Självklart ska man ta hänsyn till teorier som håller. Men kan du föreställa dig hur det skulle bli om någon geniförklarad död persons teorier, helt skulle motbevisas av experiment, och börja betraktas som galenskap av vissa inom vetenskapen?
Antagligen skulle många som har haft den vetenskapsmannen som idol, vägra acceptera detta. Och det blir då ungefär som jag tror Max Planck en gång sa:

“A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.”

Håller du med om att det är lite synd att det är så? Och mycket av det beror troligen på att man idoliserar vetenskapsmän. Och om man istället slutar bry sig om de framstående vetenskapsmännens känslor, alltså när det gäller deras vetenskapliga teorier, och behandlar deras teorier med ungefär samma respektlöshet som ni behandlar mina teorier. Då blir det troligen mycket bättre för vetenskapen.
Och det var ungefär så jag menade, när jag skrev att vetenskapen INTE ska vara ett verktyg för människors självförverkligande.

Och nej, man måste INTE vara insatt i hur saker funkar för att kunna identifiera problemen. Det räcker att man kan identifiera problemen.

Kan vi hålla oss till en tråd kanske? Förslagsvis den andra som jag faktiskt skrev i.

(FB) Min (eventuellt felaktiga) syn på kvantmekanik.

Nej, det kan jag INTE, eftersom det är offtopic. Den här tråden blir mycket bättre för diskussioner om ifrågasättande av vetenskapen. Jag ville dock meddela övriga läsare, att diskussionen fortsätter här, därav citatet i den andra tråden.

Hur som helst, nedanstående citat kommer alltså från den andra tråden:


Om man blir arg på någon för dess beteende, då är det för mig en tydlig markering att man gärna ser ett förbud mot det beteendet. Så genom att bli arg för att jag ställer "samma" fråga igen, så säger du att jag INTE borde "få" göra så.

Att du säger att man är en galenpanna för att man förkastar Einsteins teorier, det tycker jag tyder på att du har en osund relation till Einsteins teorier.
Och om du nu tycker att Einsteins teorier är så starka, och alla alternativa teorier är så svaga. Varför kan du då inte låta Einsteins teorier försvaras genom enbart saklighet?
Varför måste du, och andra, ta till mobbningsliknande metoder för att försvara dem?
Det tyder på att ni tycker att Einsteins teorier har vissa brister, och att ni är rädda att någon ska komma och motbevisa dem. Det är så det ser ut utåt iallafall. Att ni är livrädda att eran världsbild ska raseras.
Och om jag tex hade föreslagit att det är en myra som styr Universum, hade ni brytt er då? Knappast, vilket får mig att tänka att ni tycker att det ändå finns någon slags substans i mina teser och teorier.

Så varför kan ni inte istället tänka, att om Einsteins eller någon annans teorier skulle motbevisas så motbevisas dem? Det är väl bara bra om sanningen kommer fram. Fast det vet man ju INTE om den gör då heller.

Och nej, jag menar INTE att man ska ta samma hänsyn till mina teorier som till tex Einsteins teorier. Jag menar bara att OM man hittar fel i tex Einsteins teorier, då ska man INTE tänka tex "vågar jag kritisera Einsteins teorier?", utan man ska då vara lika respektlös som man är mot alla andra teorier som man hittar fel i, tex mina.
Men med "respektlös" menar jag INTE att man ska vara respektlös mot Einstein. Utan man ska helt enkelt skilja på Einstein och hans teorier.
Och om du frågar mig, så kan man INTE ha ensamrätt på vetenskapliga teorier. Om man tror det, då är man ingen bra vetenskapsman. Då utnyttjar man människors beroende av vetenskapen för sin egen vinnings skull. Bra vetenskapsmän offrar sig för vetenskapen, och nöjer sig med att vetenskapen gör framsteg.

Och jo, mina teser är teser, och mina teorier är teorier. Titta i en ordbok. Sen att de är dåliga är en annan sak, men det har jag INTE hävdat motsatsen.

En del människor kan väldigt snabbt se fel och brister i resonemang, utan att vara särskilt insatta. Ofta kan det tom vara en fördel, att INTE ha massa förutfattade meningar om hur naturen fungerar, utan bara använda sin intuition.

Tillägg till mitt förra inlägg:

Mitt förslag är att man tonar ner detta enorma fokus på, och hyllande av, enskilda vetenskapsmän och deras teorier. För om det skulle visa sig att deras teorier är felaktiga, då finns det risk att mobben vänder sig mot dem, vilket man knappast vill om man ser upp till dem.
Så sluta beskriva enskilda teorier som "den största teorin någonsin". Och sluta hävda att enskilda teorier är "bevisade bortom all rimlighet". För det blir bara så mycket jobbigare och pinsammare då, om teorierna "mot alla odds" skulle motbevisas.

Jag svarar i tråden jag skrev i som handlar om det vi pratar om istället.

De flesta som ifrågasätter vetenskapen har inte intellektet till att förstå det som de ifrågasätter. Sedan finns det t.ex. fysiker som inte förstår särskilt mycket utanför sitt eget område och inte ens allt inom sitt eget område, men de flesta som "kritiserar" naturvetenskapen förstår den inte själva. Ett bra exempel är idioter som tror att man kan hjärntvätta folk med fluorerad tandkräm. De förstår inte ens grundläggande kemi.