Jag bor i Stockholm och pendlar varje dag med SL till mitt jobb.
Över sommaren tvingas jag, pga banarbete,ta vägen över Hjulsta.
Hjulsta är en "invandrartät" förort till Stockholm.
Under dessa varma sommardagar har jag ibland känt mig törstig. Och då har jag tänkt att i Hjulsta kan jag köpa en dricka.
Men det lustiga är att det vid Hjulsta t-bane station inte finns någon pressbyrå eller kiosk där man köpa sådant.
Däremot finns det en kemtvätt som även säljer bröllopsklänningar.
Jag har funderat mycket på denna bröllopsaffär som ligger så centralt. På vad den symboliserar.
Jag har själv faktiskt aldrig ens råkat gå förbi en affär i Stockholm som säljer bröllopsklänningar. Och jag har bott här länge.
Men i Hjulsta ligger en sådan affär alltså vid t-banestationen.Bröllopsaffären är navet i denna förort.
Och det måste väl betyda att det är stor efterfråga på just bröllopsklänningar i Hjulsta?
Att gifta sig är viktigt. I Hjulsta.
Jag har aldrig tid att tänka på bröllopsklänningar
Jag går till arbetet varje dag. Trots denna hetta släpar jag mig iväg. Jag sitter på syrefattiga ersättningsbussar med solen rakt i ansiktet och jag spenderar nio timmar per dag på en arbetsplats som jag inte älskar. Min tröja är blöt av ryggsvett vid dagens slut.
Och jag tjänar ändå inte mer än vad de människor som bor i Hjulsta får i bidrag.
För jag tänker mig att många människor i Hjulsta lever på bidrag.
Varje dag denna sommar ser jag samma kvinnor driva omkring i Hjulsta med sina barn utan att verka särskilt stressade över att behöva komma iväg till någon slags arbetsplats.
Och samhället verkar heller inte stressa de här kvinnorna till att vara någon annanstans än hemma i förorten tillsammans med sina barn.
Jag läste nyss en artikel i expressen om hur en ensamstående trebarnsmamma som flytt till Sverige från Saudarabien blev trakasserad av sina arabiska grannkvinnor här i Sverige därför att hon levde som ensamstående mamma.
I det mest jämställda landet i världen blev en singelmamma trakasserad av sina grannar.
Så pass mycket att hon ville flytta härifrån.
Jag läste också en debattartikel i expressen om hur FI vill ge invandrarkvinnor pension trots att dom inte ar yrkesarbetat.
Eftersom det är pga hedersförtryck dessa kvinnor inte arbetar.
Som om hedersförtrycket endast utförs av män.
Jag vill påstå att de kvinnor som trakasserar en kvinna för att vara ensamstående med barn också dom är en del av detta sk hedersförtryck.
Är inte det korrekt?
Jag menar att man får vara hemmafru hur mycket man vill så länge mannen betalar för sin hemmafru.
Men är man en hemmafru i Sverige där barn tillbringar majoriteten av sina liv i skolan och där en maskin tvättar kläderna får man väldigt mycket tid över till att gå omkring och fundera på andra människors "heder"
Man har tid att hålla koll på andra, grotta ner sig i sina fördomar och "bevara sin kultur"
Och då funderar jag på varför ett parti som säger sig vara feminister vill uppmuntra denna livsstil genom att ge dessa hemmafruar samma pension som jag kommer att få när mina yrkesdagar är över?
Man pratar väldigt mycket om hur förtryckta invandrarkvinnor är.
Men jag upplever det som att också det svenska samhället är en del av detta förtryck.
Man ställer inte samma krav på invandrarkvinnor som man gör på svenska kvinnor och män.
På så vis blir man en del av den kvinnosyn man säger sig vilja bekämpa
Jag känner att den där bröllopsbutikens centrala placering i Hjulsta är en symbol för de parallella världar som existerar i det svenska samhället idag.
Mina frågor är:
Är det endast män som "hedersförtrycker"?
Varför ställer inte samhället samma krav på arbetslösa invandrarkvinnor som på svenska
arbetslösa medborgare? På riktigt...varför?
Skall invandrarkvinnor som inte yrkesarbetat få samma pension som yrkesarbetande medborgare?
Kan man inte kräva att mannen som vill ha en hemmafru betalar in någon slags pensionsförsäkribg till henne, varje månad?
Är det verkligen feminism att behandla invandrarkvinnor annorlunda än svenska kvinnor?
Över sommaren tvingas jag, pga banarbete,ta vägen över Hjulsta.
Hjulsta är en "invandrartät" förort till Stockholm.
Under dessa varma sommardagar har jag ibland känt mig törstig. Och då har jag tänkt att i Hjulsta kan jag köpa en dricka.
Men det lustiga är att det vid Hjulsta t-bane station inte finns någon pressbyrå eller kiosk där man köpa sådant.
Däremot finns det en kemtvätt som även säljer bröllopsklänningar.
Jag har funderat mycket på denna bröllopsaffär som ligger så centralt. På vad den symboliserar.
Jag har själv faktiskt aldrig ens råkat gå förbi en affär i Stockholm som säljer bröllopsklänningar. Och jag har bott här länge.
Men i Hjulsta ligger en sådan affär alltså vid t-banestationen.Bröllopsaffären är navet i denna förort.
Och det måste väl betyda att det är stor efterfråga på just bröllopsklänningar i Hjulsta?
Att gifta sig är viktigt. I Hjulsta.
Jag har aldrig tid att tänka på bröllopsklänningar
Jag går till arbetet varje dag. Trots denna hetta släpar jag mig iväg. Jag sitter på syrefattiga ersättningsbussar med solen rakt i ansiktet och jag spenderar nio timmar per dag på en arbetsplats som jag inte älskar. Min tröja är blöt av ryggsvett vid dagens slut.
Och jag tjänar ändå inte mer än vad de människor som bor i Hjulsta får i bidrag.
För jag tänker mig att många människor i Hjulsta lever på bidrag.
Varje dag denna sommar ser jag samma kvinnor driva omkring i Hjulsta med sina barn utan att verka särskilt stressade över att behöva komma iväg till någon slags arbetsplats.
Och samhället verkar heller inte stressa de här kvinnorna till att vara någon annanstans än hemma i förorten tillsammans med sina barn.
Jag läste nyss en artikel i expressen om hur en ensamstående trebarnsmamma som flytt till Sverige från Saudarabien blev trakasserad av sina arabiska grannkvinnor här i Sverige därför att hon levde som ensamstående mamma.
I det mest jämställda landet i världen blev en singelmamma trakasserad av sina grannar.
Så pass mycket att hon ville flytta härifrån.
Jag läste också en debattartikel i expressen om hur FI vill ge invandrarkvinnor pension trots att dom inte ar yrkesarbetat.
Eftersom det är pga hedersförtryck dessa kvinnor inte arbetar.
Som om hedersförtrycket endast utförs av män.
Jag vill påstå att de kvinnor som trakasserar en kvinna för att vara ensamstående med barn också dom är en del av detta sk hedersförtryck.
Är inte det korrekt?
Jag menar att man får vara hemmafru hur mycket man vill så länge mannen betalar för sin hemmafru.
Men är man en hemmafru i Sverige där barn tillbringar majoriteten av sina liv i skolan och där en maskin tvättar kläderna får man väldigt mycket tid över till att gå omkring och fundera på andra människors "heder"
Man har tid att hålla koll på andra, grotta ner sig i sina fördomar och "bevara sin kultur"
Och då funderar jag på varför ett parti som säger sig vara feminister vill uppmuntra denna livsstil genom att ge dessa hemmafruar samma pension som jag kommer att få när mina yrkesdagar är över?
Man pratar väldigt mycket om hur förtryckta invandrarkvinnor är.
Men jag upplever det som att också det svenska samhället är en del av detta förtryck.
Man ställer inte samma krav på invandrarkvinnor som man gör på svenska kvinnor och män.
På så vis blir man en del av den kvinnosyn man säger sig vilja bekämpa
Jag känner att den där bröllopsbutikens centrala placering i Hjulsta är en symbol för de parallella världar som existerar i det svenska samhället idag.
Mina frågor är:
Är det endast män som "hedersförtrycker"?
Varför ställer inte samhället samma krav på arbetslösa invandrarkvinnor som på svenska
arbetslösa medborgare? På riktigt...varför?
Skall invandrarkvinnor som inte yrkesarbetat få samma pension som yrkesarbetande medborgare?
Kan man inte kräva att mannen som vill ha en hemmafru betalar in någon slags pensionsförsäkribg till henne, varje månad?
Är det verkligen feminism att behandla invandrarkvinnor annorlunda än svenska kvinnor?