Kan man gå i terapi för dåligt ansvarstagande och kass självkänsla?

Hej!

Kan man gå i terapi för att bli en bättre version av sig själv? Jag börjar mer och mer misstänka att jag har någon form av personlighetsstörning som har tillkommit i en tidig ålder och nu börjar sätta sina spår. Jag är 23, en ålder där ansvarstagande och en rationell syn på framtiden börjar bli viktig. Men jag kan inte följa rutiner i mer än typ 3-4 månader innan jag blir helt rastlös och vill byta miljö och göra någonting nytt. Tanken av att jag måste gå igenom fem arbetsdagar till innan jag kan få vara tankefri och pusta ut i två dagar och sen återigen tillbaka till samma jobb, samma uppgifter, samma 20 och 40 minutersraster och mat i en jävla matlåda gör mig galen. Självklart så förstår jag att jag inte är den enda som tycker att det här suger, det kanske framstår som att jag själv tycker jag bör vara privilegierad något bättre men så är det inte, jag avundas dessa människor som kan ta dagen som den kommer och följa rutiner och anpassa sig efter regler och få saker gjorda. Men jag är heller ingen latmask. Jag älskar att träna och springer 4 dagar i veckan. Senast sprang jag 10 km på 41 minuter vilket jag blev nöjd med. Jag gillar att röra på mig, det gör att jag kan tänka mer förnuftigt på något sätt.

Sen har jag märkt att min självkänsla är åt helvete. Jag känner mig fortfarande som en pojke. Jag har en bra skäggväxt och en rätt vältränad kropp men jag kan inte uppträda med den maskulinitet och självkänsla jag vet att man egentligen har någonstans innerst inne. Jag har alltid varit ytlig och granskat mig själv och andra människor på något sätt.

Summa summarum: Jag kan inte anpassa mig efter regler och hittar alltid fel hos mig själv.

Jag vill inte har det så här, jag vill vara tankefri och se positivt för framtiden. Vart kan jag vända mig?

Hade du det väldigt förspänt och kravlöst under uppväxten?

Sett till din nämnda ålder så kan du mycket väl blivit curlingfostrad - vilket är och började bli som absolut hetast under din uppväxt - och som nu ger dig en blytung reality check, kanske?

Inget jag dock anklagar dig för. En misstanke som bara grodde fram.

Har man ständigt fått pengar utan motprestation medan andra (I regel föräldrar/målsmän) tagit karaktärsbyggande konflikter åt en så är det lätt att få den smocka du nu upplever. Vardagen är monoton och själlös, lönekuvertet i din ålder sällan tjockt och precis ingen går dina ärenden på en arbetsplats utan du måste stå på dig själv och sätta egna mål.

Detta kanske blir stressigt, ångestladdat och deprimerande för dig?

Kanske är det därför du hittar fel hos dig själv och har dålig självkänsa. Det är inget fel på dig som "person", utan din attityd tror jag. Folk omkring dig på denna arbetsplats, sett till din ringa ålder, vet och har accepterat hur verkligheten egentligen ser ut och ligger före dig både socialt och i karaktär. Inget i livet är gratis. Framförallt; inget i livet värt att kämpa för är gratis.

Att du gillar att träna, gör det väl och tycker det är givande beror på att det är en hobby. Du har bra skägg och är säkert skitnygg. På din arbetsplats är det helt irrelevant i det långa loppet förutom på firmafesterna.

Terapi? Ja kanske. Sen vet jag inte hur turerna går i den svängen men en "livscoach" eller vad det kallas kan kanske vara något för dig antar jag. Lära dig hur du ska förhålla dig till livet-"ish"?

Tack för svaret. Din teori om curlingfostran är helt förståerlig och när jag nu läser texten själv förstår jag verkligen att det kan framstå som det. Jag kan svara på att så är inte fallet. Min pappa tog livet av sig när jag var 7 år och tills jag var 14 år levde jag i tron om att han hade fått en hjärtinfarkt tills jag ifrågasatte mamma och undrade vad som egentligen hände. Jag mådde väldigt dåligt redan som 10-åring, en anledning till det var för att jag konstant oroade mig för att min mamma skulle dö och jag har nu på senare dagar förstått att det jag upplevde ibland faktiskt var panikattacker. Så förklaringen ligger nog lite djupare.

Ah, förstår! Väldigt hemskt att läsa. Tog mig friheten att tolka som jag gjorde då många i din ålder - utan dina hemska upplevelser - just får problematik sett till den skeva verklighetsbild deras föräldrar gett.

Nej då ligger givetvis, som du själv skriver, förklaringen ännu djupare och jag anser personligen verkligen att du ska gå i terapi. Jag är för okunnig i den svängen för att ge ett hjärtligt tips. Själv gått KBT som botat fobier men vet inte hur den terapiformen lämpas för just dig?

Hoppas fler, kunniga inom psykologi, hittar tråden och kan ge dig tips.

Jag sitter i liknande sits men jag är mycket äldre än dig. Är rädd för att bli nekad om jag söker hjälp igen. Psykologer har aldrig gett mig något världsomvälvande.

Känner själv att det är dags för terapi nu. Har försökt lösa det på egen hand men det verkar inte gå. Som du säger hade det varit skönt om någon kunnig hade kunnat rekommendera vilken form av terapi som passat bäst.

Ja det kan man väl få! Med en kick ass coach så kan det gå snabbt!

Killen i Lyxfällan!

Han är inte direkt dålig! Tyvärr vet jag inte vad han heter men han ger ett bra intryck.

Du kan så klart vända dig till den öppna psykiatrin och be om att få tala med en kontaktperson. Jag är dock lite osäker på vad slags terapi som skulle hjälpa mot det TS beskriver. Jag känner igen mig lite grann i det där. I mitt fall visade det sig förvisso att jag hade Aspergers syndrom, men jag skulle säga att den i så fall snarare inverkade på att jag hade dålig självkänsla och kanske inverkade till att jag ofta har jobbat med lågavancerade kneg som gör att jag känner mig understimulerad. Att jag kände mig understimulerad berodde nog snarare på att jag har en IQ någonstans över 160 och helt enkelt behöver mer intellektuell stimuli, samt möjligtvis fanns det även en viss existentiell ångest p.g.a. att det jag gjorde inte kändes meningsfullt.

I TS fall kan det bero på andra skäl, men kanske är den mer relevanta frågeställningen vad TS tror denne skulle kunna tänka sig jobba med, samt under vilka former, utan att omedelbart drabbas av ångest när denne tänker sig hur det vore att hålla på med det en längre tid? Finns det sådana jobb/yrken? Samt om de finns: är TS beredd att t.ex. utbilda sig för att eventuellt kunna jobba med det? Kanske handlar det om att TS behöver egentligen få jobba med något helt annat och kanske helst under andra förutsättningar, där man kanske arbetar på olika platser, utomhus eller annat, samt där man kanske har oregelbundna arbetstider, friare arbetstider som man kan själv lägga upp o.s.v.? Kanske handlar det egentligen om att TS har fel jobb? Som TS själv skriver, så handlar det ju inte om att TS är en soffpotatis.

Jag skulle för övrigt inte oroa mig för mycket angående det där med att känna sig som en pojke. Jag kände väl också likadant i samma ålder, dels p.g.a. den dåliga självkänslan, dels p.g.a. att jag kanske mognade mentalt lite senare än genomsnittet, dels p.g.a. nervös läggning p.g.a. hög stress/ångestnivå, dels p.g.a. min livssituation (att jag känder att jag inte lyckades ta så mycket vuxet ansvar som jag borde göra) och möjligtvis för att jag även såg ut som en pojke. Fortfarande när jag var 30 trodde folk som träffade mig att jag snarare var 20. Men den där känslan av stabilitet, bättre självkänsla och känslan av att vara en vuxen man infann sig successivt av sig självt.