Min flickvän är föredetta pundare och lider av kronisk depression och ångest

Nej, återfall efter tio års nykterhet är sällsynt. Och även om det händer efter så lång tid brukar det oftast röra sig om en ett enstaka snedsteg. Att vara tillsammans med en nykter heroinist är inte konstigare än att vara tillsammans med en nykter alkoholist. Eller kanske ännu mindre konstigt, eftersom det kan vara problematiskt att ta ett glas vin fram en alkoholist. Vad jag förstår lär ni inte direkt hamna i sällskap som titt som tätt petar i sig heroin framför henne på fester.

Det är förståligt att du känner dig chockad av hennes tidigare missbruk. Men om din oro bottnar i att hon kanske trillar dit igen så är det väldigt osannolikt. Problemet för aktiva missbrukare är att de inte känner till någon annan vardag än sin egen. Som nykter heroinist värdesätter man däremot sitt liv och nyktra vardag på ett sätt som andra inte gör. Det finns ingen anledning alls att oroa sig för hennes missbruk efter så lång tid.

Hur du rent mentalt väljer att hantera det karga avslöjandet om hennes missbruk är en annan sak. Men rent medicinskt behöver du inte oroa dig om hon varit nykter i tio år.

Tjenare, länge sedan man var här på FB. Men jag är här av en anledning. Lång text incoming, ska försöka hålla mig så sammanhängande och kronologisk som möjligt, uppskattar er som orkar läsa hela och vill prata med mig.

Jag kanske överreagerar, jag vet inte. Jag tror inte det. Jag är själv uppvuxen i en väldigt skyddad miljö, övre medelklass/ett rikt villaområde, många nära vänner och grannar som lekte/umgicks varje dag sedans barnsben, började inte dricka förens jag var 16, det enda jag "visste" om knark när jag växte upp var att det är totalt livsfarligt, förstör liv, förstör familjer och förstör all framtid, tills dess att jag träffade några gymnasievänner som rökte gräs. Rökte själv gräs till och från under några år mellan 20-22 år. I övrigt är jag väldigt novis vad gäller droger, tycker väl folk får hålla på som dom vill, deras liv, folk gör som dom vill. Men inget jag själv håller på med eller har intresse av.

Jag och min flickvän är båda två mellan 25-30. Vi träffades för ungefär 6 månader sedan, blev snabbt kära och har sedan dess träffats så ofta vi kan. Ett mindre avstånd mellan oss, men inga problem att pendla, tar under en timme med bil. Hur som haver, hon har sedan väldigt tidigt i våran relation varit öppen med att hon hade en väldigt trasslig uppväxt, då ärlighet är extremt viktigt för mig. Hon var även när vi träffades juridiskt gift, men separerad från sin man sedan över ett år tillbaka då han var otrogen, men hade inte skiljt sig än.

Hon berättade att hon lider av kronisk depression, men det blivit mycket bättre på senare år. Jag har själv bara sett henne må dåligt en gång under vår relation, annars är hon alltid skrattig, glad och ger ett allmänt lyckligt intryck från morgon till kväll när jag är med henne. Vilket hon såklart säger att beror på att det är jag gör henne lycklig. Men jag antar att man är rätt bra på att dölja att man mår dåligt efter så många år?

Fram tills hon var 11-12 var allt frid och fröjd i hennes liv, lycklig barndom med syskon och föräldrar, men där efter gick det utför. Försämrad relation till sin familj (speciellt pappan), hamna i dåligt äldre umgänge, började supa mycket och ofta samt röka gräs som 13åring-ish, prova lite andra droger, som värst berättade hon att hon provade kokain en enda gång gång, och sen aldrig mer för att hon mådde så dåligt efteråt att hon inte vågade prova igen. Hon har även berättat att hon som 13åring gjorde två självmordsförsök, vilket jag förmodar var en del av startskottet till all skit. Allt detta är saker hon sagt att hon lämnat bakom sig, ett tidigare liv som hon tagit sig ut ur och det tror jag på. Hon vill inte prata om den här perioden i större detalj, då det var en tid i hennes liv hon vill glömma och lämna bakom sig, vilket jag förstår. Men det är jävligt svårt att inte veta vad för skit hon gått igenom, speciellt när jag pratar i telefon med henne när hon mår dåligt. Jag förstår ju att det är intryck från den tiden som påverkar, men finns inte mycket jag kan säga om saken då jag inte vet vad som gjort intryck på henne.

Sprit, gräs och koks en gång är väl inte superovanligt att man provat på någon gång i sitt liv, även om väldigt, väldigt tidigt för henne.

Men så berättade hon för mig här om dagen när vi åt middag att det varit värre än så. Mellan 14-17 år var hon nere i heroin. Visste inte hur jag skulle reagera, heroin är något jag aldrig ens hört talats om att någon jag känner provat, än mindre sköt det som 14åring och 3 år framåt. Hur får en 14åring ens tag på heroin? (jag har ju mina uppenbara misstankar såklart, inget här i livet kommer gratis... Jag är inte dum).

Kände mig oerhört sviken då hon tidigare ljugit för mig om att det tyngsta hon provat var "kokain en gång", vilket jag självklart tog upp med henne. Samtidigt som jag på något vis förstår att man inte vill flagga man att man skjutit heroin i sin ungdom för någon man nyligen börjat datea. Och å andra sidan öppnar hon upp sig mer och mer för mig. Känner mig så jävla förvirrad.

Älskar verkligen den här tjejen, och när jag är med henne är jag lyckligare än jag någonsin varit tidigare i mitt liv, hon säger detsamma. Hon säger hon inte förstått vad kärlek verkligen varit innan hon träffade mig, vilket inkluderar mannen hon varit gift med. Vilket jag såklart tycker låter så jävla konstigt, man gifter sig väl inte med någon man inte älskar, samtidigt förmodar jag att den relationen, som startade något år efter hon "städat upp sitt liv" kanske verkade fantastisk relativt sett vad hon var van vid, men egentligen inte var speciellt bra. Jag vet inte... Men när jag är ifrån henne kan jag inte sluta tänka på hennes historik och hennes "issues".

Mitt hjärta säger stanna kvar, hjärnan säger att det antagligen är en dum idé.
Vad händer när "nykärheten" går över, liksom... kommer jag sluta göra henne lycklig då? Är det bara nykärhet hon känner och ångesten kommer bara öka och öka igen med tiden? Kommer allt gå åt helvete och vi båda bli miserabla?


Några saker jag kan tillägga som jag inte tagit upp i texten:


Vet inte riktigt vad jag vill få ut av den här tråden och jag misstänker redan att dom flesta svaren kommer vara i stil med "fly medans du kan", men ja. Behövde skriva av mig lite, kom gärna med era åsikter och följdfrågor så svarar jag så gott jag kan. Känner mig rätt vilsen just nu.

Tack på förhand.

FÖRE DETTA pundare? Visst, om det nu är så väl att hon HAR slutat och hållt upp i så många år.
Men hur vet du att det är sant?
"Hon skulle aldrig ljuga för sin partner" är ett påstående som gäller VANLIGA människor. Men i pundares liv är tyvärr knarket ett större incitament än moral. Så även om hon är en jättefin person på vanliga sätt, vilket jag absolut tror, så kan knarket få henne att ljuga om det på något sätt innebär att hon skyddar sin egen narkomani.

Jag har själv varit med om en snarlik händelse. Träffade världens snyggaste 18-åring och jag hade först ingen aning om att hon hade drogproblem. Det första skumma var att hon under vår första dejt frågade "använder du droger" eller något liknande. Svarade nej förstås. Sedan berättade hon att hon satt på behandlingshem, fast för ätstörningar. Nästa avslöjande var att hon en gång i tiden träffat en man som lurat/tvingat i henne amfetamin. Fortfarande inte mer än så. Efter något år ungefär avslöjade hon att hon tog återfall. Förhållandet slutade inte förrän cirka 5 år senare. Vid denna tid la jag ner nästan hela min vakna tid på att försöka hjälpa henne hålla sig borta från drogerna, vilket hon sade sig vilja och det tror jag stämmer, även om hon vägrade bli tvångsinlagd (det fanns tydligen en lucka i lagen som gjorde att om man säger sig vilja ha frivillig vård, då kan man inte bli tvångsinlagd, och från den frivilliga vården kan man skriva ut sig själv närsomhelst när man får drogsug). Vid ett par tillfällen skar hon sig i handlederna så jag fick köra henne till akuten för att stoppa blödningen. Trots att jag älskade henne var jag tvungen att avbryta relationen för inget blir bättre av att jag också blir "medberoende" som följd av hennes problematik. Hade jag bott mer ensligt hade jag bara kunnat låsa in henne när hon kände drogsug, men jag bodde då i lägenhet och man kan ju inte ha en inlåst människa som skriker och väcker uppmärksamhet från grannarna hela nätterna. Munkavle hjälpte heller inte för att få tyst på skrikandet. Hade kontakt med hennes föräldrar, vänner och kontaktpersonen på socialtjänsten, och hon hade till och med polisanmält sin langare, men inget hjälpte. Tvingade henne lämna urinprov också, men eftersom hon var skicklig på att manipulera dem så beställde jag hårtestsystem från USA.

Gjorde slut för cirka 8 år sen och det var skönt (men förstås jobbigt) att bli av med hennes problem även om det innebar att jag var tvungen att göra mig av med henne också.

Jag har henne faktiskt på Facebook nuförtiden men vi pratar väldigt sällan. Det senaste jag hört är att hon har börjat med heroin, sen har hon "slutat" knarka som vanligt men det vet man ju inte hur länge det varar.

Kommer aldrig göra om misstaget att ha en flickvän som knarkar och rekommenderar ingen annan det heller, iallafall inte i Sverige där det inte finns fungerande slutenvård. Man blir INTE frisk från tung narkomani, iallafall inte i Sverige. Att leva i drogträsket är ett nästan kontant lidande som såklart är värre än döden, så när en narkoman dör så tänk på att det är något bra, inte bara för omgivningen utan även för narkomanen själv.

Om du överväger att behålla din flickvän så se FÖR FASIKEN till att ta narkotikaprov på henne när hon minst anar. VARJE form av ursäkt när det gäller drogtesterna såsom "nä jag vill inte att du ska se när jag pissar" eller annat jidder bör du ta som ett manipulationsförsök och skäl att dumpa tjejen och bryta kontakten för evigt. De kan ha med sig andras piss i kondomer insydda i troslinningen och allt möjligt, inget förvånar när det gäller vad en narkoman gör för att skydda sin narkomani. En hård stonewall policy är aldrig viktigare än när det gäller hantering av människor som styrs av mani.

FÖRE DETTA pundare? Visst, om det nu är så väl att hon HAR slutat och hållt upp i så många år.
Men hur vet du att det är sant?
"Hon skulle aldrig ljuga för sin partner" är ett påstående som gäller VANLIGA människor. Men i pundares liv är tyvärr knarket ett större incitament än moral. Så även om hon är en jättefin person på vanliga sätt, vilket jag absolut tror, så kan knarket få henne att ljuga om det på något sätt innebär att hon skyddar sin egen narkomani.

Jag har själv varit med om en snarlik händelse. Träffade världens snyggaste 18-åring och jag hade först ingen aning om att hon hade drogproblem. Det första skumma var att hon under vår första dejt frågade "använder du droger" eller något liknande. Svarade nej förstås. Sedan berättade hon att hon satt på behandlingshem, fast för ätstörningar. Nästa avslöjande var att hon en gång i tiden träffat en man som lurat/tvingat i henne amfetamin. Fortfarande inte mer än så. Efter något år ungefär avslöjade hon att hon tog återfall. Förhållandet slutade inte förrän cirka 5 år senare. Vid denna tid la jag ner nästan hela min vakna tid på att försöka hjälpa henne hålla sig borta från drogerna, vilket hon sade sig vilja och det tror jag stämmer, även om hon vägrade bli tvångsinlagd (det fanns tydligen en lucka i lagen som gjorde att om man säger sig vilja ha frivillig vård, då kan man inte bli tvångsinlagd, och från den frivilliga vården kan man skriva ut sig själv närsomhelst när man får drogsug). Vid ett par tillfällen skar hon sig i handlederna så jag fick köra henne till akuten för att stoppa blödningen. Trots att jag älskade henne var jag tvungen att avbryta relationen för inget blir bättre av att jag också blir "medberoende" som följd av hennes problematik. Hade jag bott mer ensligt hade jag bara kunnat låsa in henne när hon kände drogsug, men jag bodde då i lägenhet och man kan ju inte ha en inlåst människa som skriker och väcker uppmärksamhet från grannarna hela nätterna. Munkavle hjälpte heller inte för att få tyst på skrikandet. Hade kontakt med hennes föräldrar, vänner och kontaktpersonen på socialtjänsten, och hon hade till och med polisanmält sin langare, men inget hjälpte. Tvingade henne lämna urinprov också, men eftersom hon var skicklig på att manipulera dem så beställde jag hårtestsystem från USA.

Gjorde slut för cirka 8 år sen och det var skönt (men förstås jobbigt) att bli av med hennes problem även om det innebar att jag var tvungen att göra mig av med henne också.

Jag har henne faktiskt på Facebook nuförtiden men vi pratar väldigt sällan. Det senaste jag hört är att hon har börjat med heroin, sen har hon "slutat" knarka som vanligt men det vet man ju inte hur länge det varar.

Kommer aldrig göra om misstaget att ha en flickvän som knarkar och rekommenderar ingen annan det heller, iallafall inte i Sverige där det inte finns fungerande slutenvård. Man blir INTE frisk från tung narkomani, iallafall inte i Sverige. Att leva i drogträsket är ett nästan kontant lidande som såklart är värre än döden, så när en narkoman dör så tänk på att det är något bra, inte bara för omgivningen utan även för narkomanen själv.

Om du överväger att behålla din flickvän så se FÖR FASIKEN till att ta narkotikaprov på henne när hon minst anar. VARJE form av ursäkt när det gäller drogtesterna såsom "nä jag vill inte att du ska se när jag pissar" eller annat jidder bör du ta som ett manipulationsförsök och skäl att dumpa tjejen och bryta kontakten för evigt. De kan ha med sig andras piss i kondomer insydda i troslinningen och allt möjligt, inget förvånar när det gäller vad en narkoman gör för att skydda sin narkomani. En hård stonewall policy är aldrig viktigare än när det gäller hantering av människor som styrs av mani.

Han hade märkt om ho börjat knarka igen. Hon har sjukt mycket pengar som hon sparar, hon jobbar osv. Sen så blir man jävligt ful när man pundar så han hade märkt de garanterat.

Relationen är dömd att misslyckas. Det jag tänker på är att ts hela tiden påpekar att han gör henne lycklig. Har hon anlag för depression kan ts inte göra henne lycklig. I så fall handlar det inte om depression utan om allmän nedstämdhet vilket är en djäkla skillnad. Gjorde det misstaget när jag var yngre och trodde att jag genom kärlek och omtanke kunde bota hennes depression. Slutade med att jag själv hamnade i en liknande situation eftersom all min energi gick åt att fokusera på hennes lycka.
Depression kan inte botas genom omtanke och kärlek.