Frågor om lidande och njutning.

Jag undrar om det kan vara så att det egentligen INTE finns någon njutning, utan bara mindre eller inget lidande? Alltså att man bara njuter av att lidandet minskar/försvinner ungefär.

Nedanstående frågor gäller både lidande och njutning:

Sen undrar jag angående smärta långt bort från hjärnan, tex i lilltån. Man kan ju känna hur långt bort smärtan är, och även känna att man "flyttar" smärtan när man flyttar foten, och även om man blundar kan man känna det. Hjärnan gör ungefär beräkningar var foten är utifrån nervsignaler från foten, och kan på så sätt placera smärtan "i rummet". Och det är ju nervimpulser som krävs för att man ska kunna känna det. Och borde man inte därför kunna stimulera hjärnan direkt, så att man kan placera smärtan flera kilometer bort?

Sen undrar jag angående att man kan känna smärta i tex hela armen. Kan man då, i kombination med ovan hypotes, placera en smärta i ett helt hus flera kilometer bort och alltså göra smärtan lika stor som huset? Det kanske krävs fler nervtrådar för att förstora smärtan, tänker jag.

Sen undrar jag angående ovan också om det är mer smärtsamt att ha ont i hela armen än i tex ett finger? Alltså har en fluga som har ont i hela kroppen, mindre ont än en elefant som har ont i hela kroppen?

Slutligen undrar jag om smärta har en gräns, eller om smärta kan öka oändligt mycket?

Smärta orsakas av stimulering av dina nociceptorer, nervtrådar som är mottagare av smärta. Eftersom dessa i sin hela form som längst sträcker sig kroppens längd så kan du inte stimulera till att känna någonting längre bort eller större än kroppen. Däremot kan du ha fantomsmärtor om du förlorat en kroppsdel, pga att nervtrådarna kopplade till den förlorade delen är skadade och signalerar som om delen fanns kvar. Den övre absoluta gräns som finns för smärta är så ingensiv att ditt hjärta stannar.

Menar du att hjärnan räknar ut hur lång tid det tar för smärtimpulsen att nå fram till hjärnan? Och att om du klipper av en människas fingers smärtnervtråd vid axeln, och sen stimulerar den smärtnervtråden vid axeln, då kommer det kännas som att smärtan sitter i axeln?

I så fall borde det väl ta lika lång tid för smärtimpulsen att komma fram till hjärnan, om du böjer underarmen in mot kroppen? Men ändå känner man att smärtan är närmare kroppen/hjärnan då, än om du har underarmen sträckt utåt bort från kroppen. Och hur förklaras då det?

Och hur förklaras att vänster pekfinger kan hitta höger pekfinger och att de kan trycka mot varandra, även om man blundar?

Är inte den troligaste förklaringen till ovanstående fråga, att hjärnan räknar ut var båda pekfingrarna är, genom att den har koll på hur musklerna i båda armarna/händerna är spända, och därmed hur de är lokaliserade i rummet? Och att hjärnan utifrån den informationen räknar ut hur den ska placera pekfingrarna, för att de ska trycka mot varandra?

Och i så fall så borde det ju vara så att om man på en människa klipper av ett fingers smärtnervtråd vid axeln, och sen stimulerar den smärtnervtråden vid axeln, då kommer personen ändå känna smärtan i fingret. Och var i rummet smärtan känns kommer bero på hur armen är placerad. Alltså precis som om du hade stimulerat smärtnervtråden vid fingret istället. Eller?

Och då borde man väl på ett liknande sätt kunna klippa av armens musklers känselnervtrådar, och genom att stimulera dem på rätt sätt i hjärnan, så kan man placera smärtan i "fingret" var man vill i rummet? Tänk på att det finns blåvalar, så det borde INTE finnas någon egentlig gräns för hur långt bort från hjärnan du kan placera en smärta genom att stimulera hjärnan på rätt sätt. Och man kommer då även kunna peka på var smärtan är, även om smärtan är 1 kilometer bort. Eller?

Dessutom undrar jag vad du/ni tror om det där med att njutning kanske endast är frånvaro av lidande/smärta/anspänning?

Det är väl ganska självklart att en smärta i en kroppsdel som tillhör ens kroppsbygge inte går att föra över till en extern enhet som ett hus. Det skulle väl vara isf om det gäller ett smarthome där ens hjärna är kopplad till husets grid och att man på så sätt kan flytta smärtan till huset. Plocka bort smärtan man har i tex underarmen kan man säkerligen dock koppla bort genom att stoppa signalerna till hjärnan som uppfattar smärtan.

Alltså, om det är mer smärtsamt att ha ont i hela armen än i ett finger beror ju såklart på skadan och anledningen till smärtan, inte vart den sitter. Tex så gör det mycket mer ont att krossa sitt finger med en hammare än att dra en liten rispa över hela armen med en nål eller nåt.

Njutning existerar, tack vare lidande. Inget gott inget ont. Att tex stoppa i sig en karta morfinpiller är helt klart njutning, vilket iofs såklart betyder mindre lidande men jag vet inte om det känns korrekt att beskriva det som enbart mindre lidande och noll njutning då njutning inte existerar (förutsatt att man tar morfinet för njutningens skull utan att man lider, istället för att man lider och tar morfinet för att dämpa lidande).

En orgasm bör ju också vara njutning, eller ãr det lidande att ha sex och orgasmen bara betyder lite mindre lidande med sexet?

Jag menar förstås att det KÄNNS som att smärtan sitter långt borta, vid tex ett hus. Ungefär som när du blundar och håller armen utsträckt, och då känner smärtan längre bort. Och det är ju så det är jämt, det KÄNNS som att smärtan sitter i fingret, men den sitter egentligen i hjärnan. Och därför borde man genom att stimulera hjärnan, kunna placera smärtan var som helst i rummet, tänker jag.

Jag menar samma TYP av smärtstimulering och samma smärtintensitet, i en HEL arm, respektive i ett finger. Spelar smärtans "storlek" någon roll för hur svår hela smärtan är?

Kåthet kan vara muskelspänning tänker jag, och orgasm är då avslappning. Men smaksinnet/luktsinnet? Det är lite svårt att se det som smärta/spänning, som släpper när man äter mat. Men det kanske kan vara så?

Nej, det är inte så det fungerar. Du får läsa på lite om nervceller, smärta och hjärnan för att förstå mer ingående... Enkelt förklarat är det så att smärtsensationer inte behöver färdas ändå till hjärnan för att man ska reagera. Det räcker att de färdas till ryggraden så utlöses reflexer av att ta bort det som gör ont. När signalen väl färdats till hjärnan så reagerar motoriska cortex (den del av hjärnan kopplade till rörelse och olika kroppadelar) och identifierar var det gör ont någonstans. Gällande skadade nervbanor så utlöser dessa inte alltid fantomsmärtor, men i vissa fall, beroende på hur skadan ser ut.

Gällande din fråga om lidande vs njutning så är det olika signalsubstanser och kroppsliga reaktioner involverade i de båda upplevelserna. Alltså är njutning inte enbart avsaknande av lidande. Ett exempel på tydlig njutning är eufori och ett annat är en orgasm. Föreställ dig personer som använder droger. Vanligen orsakar drogerna både en minskning av eventuellt lidande och en ökning av någon slags eufori.

Min poäng är att en människa kan ha förlorat tex en högerarm helt, och man kan ändå framkalla smärta i den, genom direktstimulering av hjärnan. Kanske inte ännu, men i framtiden. Och då borde man även genom direktstimulering av hjärnan, kunna placera smärtan var som helst i rummet. Detta eftersom hjärnan uppenbarligen har koll på var smärtan sitter, och kan "identifiera" var smärtan sitter (som du skrev). Annars hade man ju inte kunnat blunda och peka på var man har ont, vilket man kan.
Menar du att det är uteslutet av någon orsak att det skulle kunna göras i framtiden? Vilken orsak i så fall?

För att det du stimulerar i hjärnan är en befintlig nervbana. Du kan inte stimulera en obefintlig nervbana som sträcker sig till ett hus någon annanstans.

Men man kan ju blunda och sträcka ut ena fingret, och sen kan man peka på det fingret med sin andra hands finger. Så ens båda hjärnhalvor måste ju då ha någon slags förmåga, att veta var i "rummet" olika kroppsdelar är placerade. Och dessa "koordinater" i hjärnan, borde gå (i framtiden) att förändra lite hur som helst, tänker jag. Och därför borde man kunna "placera" tex ett "finger", långt borta från hjärnan (tänk en dinosauries svansspets).

Kroppsuppfattning är någonting vi lär oss. Om du ber ett litet barn att sätta ihop fingrarna så kan barnet inte det. Det vi vet om var våra kroppsdelar befinner sig, vet vi av erfarenhet av att ha rört oss i ett rum, och sett och känt var våra kroppsdelar hamnar.

Nej, det kan INTE stämma. En person som är blind sedan födseln måste ju förstås kunna klia sig med fingret, på den plats på kroppen där klådan befinner sig. Och hjärnan måste då styra fingret rumsmässigt, till samma plats som klådan befinner sig rumsmässigt. Tänk dig sen att du springer samtidigt som du har klåda. Klådan måste ju då följa med framåt.
Hjärnan måste alltså ha koll på olika koordinater, typ digitalt. Och dessa koordinater kan eventuellt manipuleras, nu eller i framtiden, så att klådan tex stannar kvar på den plats den befann sig innan du började springa, i exemplet ovan.

Så här är troligen mer korrekt gällande det fetstilta:
Hjärnan har koll på hur musklerna är spända i tex arm och hand, och tilldelar utifrån den informationen koordinatvärden till tex en smärta i lillfingret, så att den smärtans koordinater är samma som koordinaterna där den delen av lillfingret (där smärtan är) befinner sig. Dessa koordinater kan göras hur stora som helst i princip, alltså placeras väldigt långt bort från kroppen. Men det finns också en nollpunkt för dessa koordinater, och denna nollpunkt är troligen så nära kroppen/hjärnan som möjligt. Och när du flyttar dig, då flyttar nollpunkten med dig.

Och om du då har en smärta på ryggen, då är dess horisontella koordinat troligen ett minusvärde, tex -30 (framåt är plus, bakåt är minus). Och då kommer den fortsätta vara -30 hur du än flyttar dig, och alltså hela tiden befinna sig lika långt från kroppen hur du än flyttar dig. Du kan alltså INTE springa ifrån din smärta. Däremot kan du placera din smärta långt bort från dig, genom att (i framtiden) öka värdet på smärtans horisontella koordinat.