Existerar objektiv kvalitet inom kultur?

Som rubriken säger; Kan olika typer av kulturyttringar(Litteratur, musik etc.) mätas på en skala från bra till dåligt?


Subjektivt är nog de flesta överens att det är så. Man kan tycka att en viss litteratur är bra, och en annan värdelös. Men kan man även göra detta objektivt?. Om så är fallet, vem kan, eller är rätt person att göra detta?


Intressanta tankar från författaren Stig Larsson om ämnet i ett gammalt klipp från SVT:
https://www.youtube.com/watch?v=sPuwSuYfzxs
(Stig får prata ganska fritt fram till ca 5 minuter in i klippet, även om hela programmet på 24 minuter diskuterar ämnet).

Måste nog säga nej, vad du gillar gör kanske inte jag. Ta rapmusik som generellt höjs till skyarna
mest pga att det är negrer som gör det avskyr jag verkligen. Jag gillar klassisk musik men har en
vän som avskyr det, han föredrar dansband. likaså i litteratur och filmer.

Bara om man definierar kvalitet, vilket redan är subjektivt, så nej. Folk insåg det och började sälja skräp som ironisk konst under postmodernismens tid.

Spånar lite fritt efter en semesteröl i balkongsolen...

Det enda "objektiva" sättet att mäta en strikt subjektiv företeelse, måste ändå vara att utvärdera och kvantisera efter någon form av konkret nyttoaspekt.

Låt säga att man utvärderar en ekonomisk nyttoaspekt, som ett exempel: "Kostar företeelsen mer än vad den inbringar?" bör rimligen vara den centrala frågan.

Men kvantiseringen bör såklart även hantera olika typer av nyttoaspekter, så att man inte missar mjuka värden (minskade sjukkostnader eller andra samhällsvinster?) beroende på vad man utvärderar. Sidospår.

Jag tycker inte att det kan göras generellt.

Rekommenderar starkt boken Zen och konsten att sköta en motorcykel, om man vill snöa in filosofiskt på begreppet kvalitet.

Vissa saker är verkligen objektiva, som kan tillskrivas "Kultur" och "konst."

"Skönhet" tex.
Även om vi alla har eget "tycke och smak" så kan vi ändå identifiera skönhet när vi står inför den.
Och det är alltså Inte samma sak som "vad vi tycker om".

Ett exempel kan tex vara det vi kallar "tiopoängare" bland kvinnliga skönheter.
Vi kan alla identifiera en kvinna som hade bedömts som just en "tiopoängare" av de allra flesta.
Det inenbär naturligtvis inte att vi själva måste tycka att hon är attraktiv för oss själva.
Men det vi ändå ser, vet, det är att hon har ett sådant utseende som de allra flelsta hade rangordnat högst.


Det är samma med artificiell skönhet. Sådant en konstnär skapar.
En musiker kan komponera ett stycke musik som upplevs som stor skönhet.
Men det innebär inte att alla måste Ycka om det, bara att det är identifierbart som just skönhet.

Samma med bildkonst.
Vi Måste inte tycka att en viss målning är "världens finaste" för att ändå kunna identifiera Skönheten i det.


I Japan har man, sedan länge, mer eller mindre standardiserade markörer för skönhet.
Dels i form av "zen-trädgårdar", där man medvetet komponerar en trädgård för att skapa så stor skönhet som möjligt.
Eller ute i naturen, där vissa naturområden som har högre skönhet än normalt, har identifierats och markerats med särskilda "vägvisare."



Så, skönhet är något objektivt, och kulturellt obundet.
Oavsett från vilken kulturell bakgrund någon kommer kan den ändå bli hänförd av samma objektiva skönhet som andra med annan kulturell bakgrund.

Det är inte "tycke och smak" - som skiljer sig åt både individuellt och kulturellt.
Skönhet är objektivt och allmänt.

Filosofi --> Kultur: allmänt
/Moderator

Yes, objektiv kvalitet existerar inom kultur! Problemet är bara att den aldrig kan mätas på ett direkt sätt, särskilt inte av tyckare och kritiker i samma tid som konstverket skapas.

Endast historien vaskar fram en långsam men omutbar dom.

Jodå, klart att samtiden klarar att bedöma vad som är bra och dåligt.

Det är ju precis det vi har gjort ända sedan vi först började producera kultur och konst.


Idag lever vi däremot i en Kapitalistisk överrock, och det är bara det ekonomiska värdet som betyder något idag.
Den konstnär som har dyrast konstverk, den anses vara "bäst."
Bara pga att han, eller hon, sålt något för fantasisummor.

Ett Lysande, ja faktiskt briljant, exempel är Vincent van Gogh.
Ingen ville veta av hans tavlor och skisser under hans tid i livet.
Idag anses han däremot som en av de allra "bästa" - faktiskt bara för att hans tavlor numera säljs för fantasisummor på auktion.



---

Men konstverk förr, före den kapitalistiska eran, värderades omedelbart, baserat på dess estetiska och/eller andra värden.
Den spanske målaren Goya tex, var omåttlig populär bland sin samtid, och alla ville ha sitt porträtt målat av honom. De betalade honom mycket väl.
Detsamma med den skånske målaren Roslin, som tog halva Europa med storm pga sin skicklighet med penseln. Alla ville att just han skulle måla av dem.

Och samma värdering var praxis även för äldre tider.
Renässansens kulturskapare bedömdes och värderades också utifrån det estetiska värdet.
Medeltidens motsvarigheter bedömdes också på samma sätt, av samma måttstock.

Säkert även i gamla Rom och Grekland och Egypten, osv.


---

Så ...
Om "alla" i "alla tider" (förutom vår nuvarande kapitalistiska alltså) har haft förmågan att värdera kultur på ett och samma objektiva sätt då ...
Varför skulle det inte vara möjligt Nu också då ???

Vi vet ju fortfarande vad som är estetiskt tilltalande och inte.
Det har naturligtvis inget att hämta i ett kapitalistiskt system, men det förändrar inte själva grunden.
Att kultur HAR en objektiv sida.
Som är evig.

Problemet med att prata kvalité inom visuell konst är att begreppet konst har vidgats så pass mycket att variablerna för hur etablissemanget recenserar konsten har blivit så många.

Bara för att ett verk har en teknisk hög verkshöjd så säger det inte särskilt mycket om hur relevant, intressant eller estetiskt njutbart det är.

Denna vetskap har gjort att en del av konstvärlden länge slog bakut och gick åt andra hållet. Plötsligt bestod en stor del av konstverken av navelskådande interna "skämt" som enligt vissa delar av den stora och splittrade konstvärlden upplevs som eggande och intressanta, samtidigt som andra betraktare bara suckar trött eller rent av blir förargade. Den sistnämnda reaktionen var för den förstnämnda gruppen ett bevis på konstens relevans och kvalité då den då uppenbarligen berörde.

Som tidigare har sagts kan man konstatera att etiketten "konst" inte i sig själv är något kvalitetsbegrepp utan att det bara är ett samlingsbegrepp för massor av olika saker och betraktare av dessa saker som alla har olika referensramar, begreppsvärldar och kulturella värderingar.

Det blir lättare om man delar upp utlåtandet om huruvida ett visuellt konstverk har kvalitéer eller ej på många olika småområden. Kontexten avgör vilka områden som egentligen är relevanta för maximal effekt.

konstnärens motiv för att göra/ställa ut konsten
Teknisk verkshöjd
Huruvida det är estetiskt tilltalande eller ej (något fult kan vara bra i sig)
Visuellt effektfullt (inte nödvändigtvis samma sak som ovanstående punkt)
Relevans för nutiden, dåtiden, framtiden?
Kontext
etc...

Du har en poäng här faktiskt! Men enligt mig räcker det inte med att tiden är icke-materialistisk, för att samtiden ska kunna se vad som är högt och lågt. Samtiden själv måste först ha odlat en sensibilitet för detta, och det är inte alltid detsamma som icke-materialism.

Nja...

Mycket tyckande här från din sida, men jag ser inga övertygande argument, inga hänvisningar till forskning på området.

Att de flesta människor kan enas om att något är "objektivt" vackert, vare sig det är ett konstverk eller en kvinna, betyder ju bara att man känner till just denna tid och plats estetiska konventioner.