Varför springer jag på killen jag varit kär i 7 år överallt?

Vi är förövrigt osams sen två år tillbaka och han vägrar prata med mig om en mycket löjlig grej. Mina frågor gör honom upprörd och då vänder han sig om och går iväg.

Vi bor inte i samma städer men trots detta har vi "sprungit" på varandra 5 gånger senaste året på märkliga ställen.

Slumpen är märklig och ödet är ännu märkligare.

Det märkliga är att han ler och hejar och ställer kallpratsfrågor vid dessa möten men jag kan inte kallprata så jag kopplar på senaste konversationen vi hade som gjorde oss osams... Då går han iväg.


Är livet så här för många andra? Att den person man haft störst känslor för är den enda person man ska springa in i titt som tätt? JAg menar... Varför springer jag inte in i gamla kompisar istället? Varför just han?

Det kan bero på att ni båda har något ouppklarat - innan ni kan "gå vidare". Nej, det är ingen slump, även om vi människor älskar den förklaringen (som ju inte är någon förklaring, mer än bortförklaring).

Ouppklarade saker är vanligtvis olika former av rädslor... inte nödvändigtvis att ni ska gifta er. Gammalt groll? Gamla känslor? Någon som kan förlåtas men som ej gjorts?

Låter ju nästan lite ödesbestämt. Ni får väl fika och ses om ni fortfarande klickar

Hur ska jag lösa detta då? För han gjorde det klart och tydligt för ett år sedan "ring inte mig igen, du vill bara få som du vill". Då frågade jag honom "Vad vill jag då?" och det kunde han inte svara på, så han gick iväg istället.

Jag behöver tips snälla

Det känns ju nästan som om han antingen verkligen vill komma närmare dig med hans kalla snack när ni stöter på varandra. Det kan ju också vara att han vill försöka provocera fram något.
Hur är det när ni stöter på varandra? Ser du han från ett långt håll och får ögonkontakt eller har det hänt att du går med näsan i marken och han kommer emot dig?

-Att du inte förstår honom
-Att du envisas
-Att du är svartsjuk
-Att du inbillar dig saker
-Att du har alltid rätt

ett möte skedde på en pub. jag var där med mina vänner och sen plötsligt tittade jag mot baren där han satt och tittade på mig och vinkade. Jag gick fram och hälsade, gav han en kram och torrsnacket var igång och jag råka häva ur mig "jag ska forska om varför människor inte vill förstå sig på varandra". Då blev han tyst och bad mig gå till mina kompisar igen.

ett annat möte var vid tcentralen, jag gick upp för trappan och han skulle ner, vi stannade upp och tittade på varandra länge och han frågade om jag flyttat tillbaka och om hur min resa varit.
sen stod han bakom mig i kassakön på systemet då sa vi knappt hej
julafton möttes vi utomhus, jag tog en promenad in till stan och han gjorde detsamma.
fler spontanmöten har skett

och det är ju SÅ jobbigt.. för han vägrar prata med mig

Det är ju vad han tror. Han vet egentligen väldigt lite om mig som person. Han vet vad för musik, konst och filmer jag gillar men that's it. Jag är envis för jag vet att hans trosuppfattning är skev och han är för rädd för att ta reda på sanningen. Han är feg?

Så ödesbestämt, hur var er relation tidigare? Var ni i ett partnerskap? Nära vänner?
Hur känns det i ögonen? Kroppen? Känns det magnetiskt ?

Relationen har varit konstig från dag 1 till slut. Jag gav honom en komplimang och han konfronterade "är du sarkastisk?". Efter detta chattade vi från och till i över ett år eftersom vi inte bodde i samma städer. Plötsligt bodde vi i samma städer och vi började hänga. Hans kropp mot min kändes allt lugnt och stillsamt. ögonkontakten lika så. vi hade samma intressen.

vi åt middag med några vänner, när vi sen gick därifrån frågade jag honom "ses vi senare i veckan?" han ba "du är upptagen, du ska äta lunch med din kompis så nej jag kan inte" då svarade jag "men, det finns ju fler dagar på en vecka...." sen blev det stelt. och sen kom tjafset där han sa att jag bara gör som jag vill hela tiden

Om du råkar på honom och ni ändå skulle få tillfälle att prata så dra inte upp gammalt skit i så fall. Det hela gäller ju en löjlig grej, säger du ju själv. Släpp det då och låt det vara.
Hur som helst så får jag känslan av att han inte är där när du ser honom, du ser honom som en hallucination för att du vill se. Gå vidare, ni var fel för varandra.

Så hon hälsade och kallpratade med en hallucination? Öh okey