God afton. Låt er inte luras av trådrubriken. Jag skulle tro att de flesta av er som frekventerar det här underforumet är genomgående negativt inställda till kulturmarxismens tankegods och alla dess efterföljande -ismer. Jag tror också att de flesta är överens om att dess inflytande alltjämt syftat till (och i stort lyckats med) att riva ner det fungerande och välmående svenska (och europeiska i vidare perspektiv) samhället som existerade innan dess framfart under 1900-talet.
En tanke som slagit mig är dock om inte något positivt kan finnas i spåren av kulturmarxismens härjningar? Kanske var Sverige under allt för lång tid för välmående? Allt hade fungerat relativt väl för de flesta, så det fanns ingen större anledning för svenskarna att ifrågasätta auktoriteter, institutioner, dogmer, patologisk konformism och altruism. Att man var svensk var så självklart att ingen behövde tänka djupare på vad det innebar. Man behövde inte tänka så mycket på något överhuvudtaget. Jag tror att det saknades en förståelse för hur och varför man skulle förvalta sitt egna historiska, kulturella och etniska arv.
Kulturmarxismen är i allt väsentligt en destruktiv kraft. Den ser med en blandning av avund och avsky på stabila samhällen och uppfinner sätt att bryta ner dem, bit för bit. Allting dekonstrueras, problematiseras, kritiseras, smädas. Ord omtolkas, förbjuds. Ibland så uppfinns nya ord som egentligen saknar mening, men som fylls med känslor och nya moraliska värderingar. En sådan radikal nedbrytning av ett samhälle förstör mycket av det som var gott, men också en del som i ärlighetens namn var oss till last. Det goda som förstördes kan vi bygga upp på nytt om vi vill.
Invandringen till Sverige tillsammans med det extrema fokuset på identitetspolitik i det offentliga och politiska samtalet kan ha medfört att en djupare medvetenhet väcks även hos svenskarna. Den tidigare slumrande insikten att även svenskarna har en identitet. Att vi är ett folk, med en aktningsvärd gemensam historia. När fokuset på särrättigheter för minoriteter blivit för stort, och utropen om diskriminering blivit för många, kan svensken inse att också han har rättigheter. Kanske inser svensken att hans rättigheter i Sverige rimligtvis är större än minoriteternas rättigheter.
Ur askan av kulturmarxismens brand blir det plötsligt betydligt enklare för svenskarna att forma det samhälle vi önskar. För han stiger ur elden med en stärkt känsla av nationell och etnisk identitet (för att han på nära håll upplevt hur han skiljer sig från andra folk), stärkt självkänsla (för trots den konstanta nedvärderingen av allt svenskt har han ögon att jämföra sin egen kultur med mångkulturens och se allt positivt i den egna), och en sund misstro mot auktoriteter och institutioner (för att politikernas, myndigheternas, och medias lögner blivit allt för uppenbara till slut).
Inget livskraftigt samhälle kan skapas genom kulturmarxismen, eftersom den endast kan bryta ner, aldrig bygga upp något hållbart. Som samhällsbärande ideologi är den därmed dömd att förlora, förr eller senare (jag tror på förr). Utmaningen nu för svenskarna är såklart att börja bygga upp sitt land på nytt innan raseringen gått så långt att vi själva försvunnit från Jorden, men jag väljer att vara optimistisk på den punkten. Detta eftersom tillräckligt många svenskar till slut kommer inse nackdelarna med kulturmarxismens "samhällsbygge". Jag är helt övertygad om detta.
Jag undrar dock om vi inte ska tacka kulturmarxismen emellan våra klagorop, för att den gjort rent hus med det gamla, så att vi, stärkta i syfte och medvetenhet, kan bygga upp ett ännu bättre samhälle än det som långsamt förfallit från sin storhetstid under seklen. Skulle man inte kunna se vår tid som en slags andra digerdöd? De som överlever prövningarna kommer gå starkare ut på andra sidan.
Finns här inte en chans att återintroducera de uråldriga traditioner och värden som var våra? De som uppstod genom vår samvaro med varandra och naturen i Sverige under årtusenden. Är detta önskvärt, eller ser ni hellre en återgång till idealiserade närtida epoker av historien, såsom "femtiotalet", eller "folkhemmet"?
Med allt detta i åtanke, kan kulturmarxismen härjningar i Sverige leda till positiva saker som annars inte skulle skett? Likt ett virusangrepp som skadar kroppen, men på sikt leder till ett stärkt immunförsvar?
Tacksam för era åsikter.
En tanke som slagit mig är dock om inte något positivt kan finnas i spåren av kulturmarxismens härjningar? Kanske var Sverige under allt för lång tid för välmående? Allt hade fungerat relativt väl för de flesta, så det fanns ingen större anledning för svenskarna att ifrågasätta auktoriteter, institutioner, dogmer, patologisk konformism och altruism. Att man var svensk var så självklart att ingen behövde tänka djupare på vad det innebar. Man behövde inte tänka så mycket på något överhuvudtaget. Jag tror att det saknades en förståelse för hur och varför man skulle förvalta sitt egna historiska, kulturella och etniska arv.
Kulturmarxismen är i allt väsentligt en destruktiv kraft. Den ser med en blandning av avund och avsky på stabila samhällen och uppfinner sätt att bryta ner dem, bit för bit. Allting dekonstrueras, problematiseras, kritiseras, smädas. Ord omtolkas, förbjuds. Ibland så uppfinns nya ord som egentligen saknar mening, men som fylls med känslor och nya moraliska värderingar. En sådan radikal nedbrytning av ett samhälle förstör mycket av det som var gott, men också en del som i ärlighetens namn var oss till last. Det goda som förstördes kan vi bygga upp på nytt om vi vill.
Invandringen till Sverige tillsammans med det extrema fokuset på identitetspolitik i det offentliga och politiska samtalet kan ha medfört att en djupare medvetenhet väcks även hos svenskarna. Den tidigare slumrande insikten att även svenskarna har en identitet. Att vi är ett folk, med en aktningsvärd gemensam historia. När fokuset på särrättigheter för minoriteter blivit för stort, och utropen om diskriminering blivit för många, kan svensken inse att också han har rättigheter. Kanske inser svensken att hans rättigheter i Sverige rimligtvis är större än minoriteternas rättigheter.
Ur askan av kulturmarxismens brand blir det plötsligt betydligt enklare för svenskarna att forma det samhälle vi önskar. För han stiger ur elden med en stärkt känsla av nationell och etnisk identitet (för att han på nära håll upplevt hur han skiljer sig från andra folk), stärkt självkänsla (för trots den konstanta nedvärderingen av allt svenskt har han ögon att jämföra sin egen kultur med mångkulturens och se allt positivt i den egna), och en sund misstro mot auktoriteter och institutioner (för att politikernas, myndigheternas, och medias lögner blivit allt för uppenbara till slut).
Inget livskraftigt samhälle kan skapas genom kulturmarxismen, eftersom den endast kan bryta ner, aldrig bygga upp något hållbart. Som samhällsbärande ideologi är den därmed dömd att förlora, förr eller senare (jag tror på förr). Utmaningen nu för svenskarna är såklart att börja bygga upp sitt land på nytt innan raseringen gått så långt att vi själva försvunnit från Jorden, men jag väljer att vara optimistisk på den punkten. Detta eftersom tillräckligt många svenskar till slut kommer inse nackdelarna med kulturmarxismens "samhällsbygge". Jag är helt övertygad om detta.
Jag undrar dock om vi inte ska tacka kulturmarxismen emellan våra klagorop, för att den gjort rent hus med det gamla, så att vi, stärkta i syfte och medvetenhet, kan bygga upp ett ännu bättre samhälle än det som långsamt förfallit från sin storhetstid under seklen. Skulle man inte kunna se vår tid som en slags andra digerdöd? De som överlever prövningarna kommer gå starkare ut på andra sidan.
Finns här inte en chans att återintroducera de uråldriga traditioner och värden som var våra? De som uppstod genom vår samvaro med varandra och naturen i Sverige under årtusenden. Är detta önskvärt, eller ser ni hellre en återgång till idealiserade närtida epoker av historien, såsom "femtiotalet", eller "folkhemmet"?
Med allt detta i åtanke, kan kulturmarxismen härjningar i Sverige leda till positiva saker som annars inte skulle skett? Likt ett virusangrepp som skadar kroppen, men på sikt leder till ett stärkt immunförsvar?
Tacksam för era åsikter.
