Citat:
Hej snälla jag behöver råd
jag har sedan över ett år tillbaka haft en relation med en 5 år yngre kille. Jag är en tjej på 27 år, han är 23. När vi träffades förra året var vi störtkära i varandra. Förra sommaren var magisk och vi verkligen svävade på moln. Jag trodde verkligen att jag hade träffat mitt livs kärlek. Det tog inte långt tid innan vi började säga orden jag älskar dig och vi pratade om hur vi skulle lösa hösten när jag skulle iväg för en termin till en annan stad.
Efter sommaren vändes mitt liv till ett rent kaos. Min kille gjorde slut ganska abrupt och utan någon direkt förvarning. Allt hade ju varit så bra. Han hade ju sagt att han älskade mig bara 2 veckor innan. Jag låg och grät i 3 veckor och var som förlamad av sorg. Vi hördes knappt vilket var en extrem kontrast från sommaren. Sen skulle vi ses när jag ändå var på besök i min studentstad för att göra slut på riktigt iom att vi inte hade träffat varann. Han var som iskall mot mig. Dock slutar hela detta besöket med att vi hamnar i säng och han gråter i floder när jag ska åka. Han är ledsen över att han gjort mig ledsen och han tycker visst om mig.
Sen fortsätter vi höras och ses. Han bjuder mig på trerätters på min födelsedag. Men han håller hela tiden ett avstånd när vi inte ses. Tiden går och jag upptäcker att han har en tendens att totalt stänga ute mig från sitt liv. Han är helt fantastisk när vi ses men när vi inte ses stänger han av mig som om jag inte finns. Under Julen får han för sig att totalt kapa av mig i 3 veckor. Han svarar bara på enstaka sms och ringer inte ens och önskar god jul.
Sen flyttar jag tillbaka till staden han bor i och vi börjar träffas igen. Vi gör dock slut igen för att han inte vet vad han känner men han kryper tillbaka och sitter i mitt knä och gråter när vi ska göra slut efter att han stängt av mig från sin tillvaro i 3 veckor. Två dagar senare sitter vi i en soffa hos mig som "vänner" och han frågar om han får kyssa mig. Så är vi igång igen. Ännu en gång gör han slut efter valborg. Denna gången säger jag att jag inte vill höras på ett tag för att jag skall orka gå vidare. Vi hörs inte på några veckor. Efter några veckor ska jag hem till honom för att hämta en telefon han lovat att ge till mig. Vi tar en lång promenad och skrattar och har det trevligt. Vi sätter oss på en parkbänk och han lutar sig mot mig och doftar mig i håret. Sen börjar vi kyssas och vi går hand i hand hem till honom. Han säger att han visst har känslor och tycker om mig men inte orkar göra mig ledsen hela tiden. Han klagar på sig själv. Säger att han är usel, att han inte fattar varför han funkar som han gör. Jag förlåter och vi börjar ses igen. Vi är dock inte ihop, iallafall inte vad vi säger. Han ligger ofta i min famn helt ihopkurad och doftar på mig, kallar mig för sin drottning. DÅ känner jag mig som lyckligast i världen. Sen när vi skiljs åt säger han..vi ses. Men då vet man aldrig om när man kommer höras eller om vi kommer höras.
Sen sitter jag där två dagar senare och gråter för att jag på något vis har honom men ändå inte. Skickar jag sms finns det inga garantier på att han svarar. Ringer jag finns det inga garantier heller. Men när vi väl pratar så pratar vi i över en timma om livet och om veckan som varit.
Den här killen har ett allvarligt problem med att komma fram till vad han vill. Det som sätter mig i en tuff situation är att jag älskar honom och att jag bryr mig något ofantligt mycket om honom. Det gör att han sitter på makten. Hur ska jag kunna säga nej till honom när han pendlar så extremt mellan att ge mig omtanke och kärlek och att känslokallt stänga av mig från hans liv.
Värt att ha i åtanke är att hans mamma fick cancer förra året och att han hade en tuff höst med uppsatsskrivande. Men jag fattar inte hur någon kan vara så instabil ändå?
Vad gör jag? Han är en av mina bästa vänner. Tyvärr har denna relationen tärt på mina vänskapsrelationer och de vill inte ens höra hans namn. De tycker att jag är en idiot som stannar. Samtidigt har jag stor förståelse för killen och lider med honom. Han är ju alltid så ångerfull och ledsen varje gång han förstår att han har gjort mig ledsen. Han verkar kämpa ganska mycket med sig själv.
Jag är hur som helt fast just nu. Har flera gånger försökt ta mig ur relationen. Märker dock att jag på något vis är lyckligare med honom än utan honom. Han är ju så fin när vi ses. Fattar fortfarande inte hur min fantastiska drömrelation kunde vända till att bli ett rent helvete och hur jag inte kan ta mig ur.
Jag behöver någon form av råd och hjälp. Jag håller på att gå sönder av det här och jag vill inte vara utan honom. Men jag har tappat all tro på mig själv av detta. Kastas mellan lycka och total hopplöshet varannan månad och har förlorat två vänner på köpet. Ingen verkar vilja stötta mig längre i detta.
Vad gör jag och vad har killen egentligen för problem?
jag har sedan över ett år tillbaka haft en relation med en 5 år yngre kille. Jag är en tjej på 27 år, han är 23. När vi träffades förra året var vi störtkära i varandra. Förra sommaren var magisk och vi verkligen svävade på moln. Jag trodde verkligen att jag hade träffat mitt livs kärlek. Det tog inte långt tid innan vi började säga orden jag älskar dig och vi pratade om hur vi skulle lösa hösten när jag skulle iväg för en termin till en annan stad.
Efter sommaren vändes mitt liv till ett rent kaos. Min kille gjorde slut ganska abrupt och utan någon direkt förvarning. Allt hade ju varit så bra. Han hade ju sagt att han älskade mig bara 2 veckor innan. Jag låg och grät i 3 veckor och var som förlamad av sorg. Vi hördes knappt vilket var en extrem kontrast från sommaren. Sen skulle vi ses när jag ändå var på besök i min studentstad för att göra slut på riktigt iom att vi inte hade träffat varann. Han var som iskall mot mig. Dock slutar hela detta besöket med att vi hamnar i säng och han gråter i floder när jag ska åka. Han är ledsen över att han gjort mig ledsen och han tycker visst om mig.
Sen fortsätter vi höras och ses. Han bjuder mig på trerätters på min födelsedag. Men han håller hela tiden ett avstånd när vi inte ses. Tiden går och jag upptäcker att han har en tendens att totalt stänga ute mig från sitt liv. Han är helt fantastisk när vi ses men när vi inte ses stänger han av mig som om jag inte finns. Under Julen får han för sig att totalt kapa av mig i 3 veckor. Han svarar bara på enstaka sms och ringer inte ens och önskar god jul.
Sen flyttar jag tillbaka till staden han bor i och vi börjar träffas igen. Vi gör dock slut igen för att han inte vet vad han känner men han kryper tillbaka och sitter i mitt knä och gråter när vi ska göra slut efter att han stängt av mig från sin tillvaro i 3 veckor. Två dagar senare sitter vi i en soffa hos mig som "vänner" och han frågar om han får kyssa mig. Så är vi igång igen. Ännu en gång gör han slut efter valborg. Denna gången säger jag att jag inte vill höras på ett tag för att jag skall orka gå vidare. Vi hörs inte på några veckor. Efter några veckor ska jag hem till honom för att hämta en telefon han lovat att ge till mig. Vi tar en lång promenad och skrattar och har det trevligt. Vi sätter oss på en parkbänk och han lutar sig mot mig och doftar mig i håret. Sen börjar vi kyssas och vi går hand i hand hem till honom. Han säger att han visst har känslor och tycker om mig men inte orkar göra mig ledsen hela tiden. Han klagar på sig själv. Säger att han är usel, att han inte fattar varför han funkar som han gör. Jag förlåter och vi börjar ses igen. Vi är dock inte ihop, iallafall inte vad vi säger. Han ligger ofta i min famn helt ihopkurad och doftar på mig, kallar mig för sin drottning. DÅ känner jag mig som lyckligast i världen. Sen när vi skiljs åt säger han..vi ses. Men då vet man aldrig om när man kommer höras eller om vi kommer höras.
Sen sitter jag där två dagar senare och gråter för att jag på något vis har honom men ändå inte. Skickar jag sms finns det inga garantier på att han svarar. Ringer jag finns det inga garantier heller. Men när vi väl pratar så pratar vi i över en timma om livet och om veckan som varit.
Den här killen har ett allvarligt problem med att komma fram till vad han vill. Det som sätter mig i en tuff situation är att jag älskar honom och att jag bryr mig något ofantligt mycket om honom. Det gör att han sitter på makten. Hur ska jag kunna säga nej till honom när han pendlar så extremt mellan att ge mig omtanke och kärlek och att känslokallt stänga av mig från hans liv.
Värt att ha i åtanke är att hans mamma fick cancer förra året och att han hade en tuff höst med uppsatsskrivande. Men jag fattar inte hur någon kan vara så instabil ändå?
Vad gör jag? Han är en av mina bästa vänner. Tyvärr har denna relationen tärt på mina vänskapsrelationer och de vill inte ens höra hans namn. De tycker att jag är en idiot som stannar. Samtidigt har jag stor förståelse för killen och lider med honom. Han är ju alltid så ångerfull och ledsen varje gång han förstår att han har gjort mig ledsen. Han verkar kämpa ganska mycket med sig själv.
Jag är hur som helt fast just nu. Har flera gånger försökt ta mig ur relationen. Märker dock att jag på något vis är lyckligare med honom än utan honom. Han är ju så fin när vi ses. Fattar fortfarande inte hur min fantastiska drömrelation kunde vända till att bli ett rent helvete och hur jag inte kan ta mig ur.
Jag behöver någon form av råd och hjälp. Jag håller på att gå sönder av det här och jag vill inte vara utan honom. Men jag har tappat all tro på mig själv av detta. Kastas mellan lycka och total hopplöshet varannan månad och har förlorat två vänner på köpet. Ingen verkar vilja stötta mig längre i detta.
Vad gör jag och vad har killen egentligen för problem?
Får jag fråga en sak?
Hur kändes det i ögonblicket era ögon möttes? Tänk till ordentligt! Är smärtan typ det värsta du känt? Jag tror att jag vet vad det är du upplever, jag kan säga såhär, vi är fler som upplever den smärtan just nu! O att du känner dig lyckligare med honom är rätt logiskt när du kommit i underfund med vem det är du funnit hos honom...
