Hur blev den svenska journalistkåren så korrupt?

Alla medier har alltid haft en politisk färg. Journalisten är politikerns förlängda arm. Under de senaste decennierna har politiker i M,L, C, KD och S allt mer lagt bort sina ideologier och istället förskt röstmaximera genom att vända sig till en urban medelklass. V var tidigare partiet för akademiker som ville markera att de hade råd att vara solidariska, en statusmarkör som tagits över av MP.

I och med att sjuklöverpolitiker blir allt mer lika varandra blir också deras journalister det.

Men antalet icke sjuklöverpolitiker växer och vi har aldrig haft så många journalister i alternativmedia som idag.

Skälet till att förändringen i västvärlden tog fart kring 1960-talets mitt stavas transistorradion, vinylskivan, televisionen, piratradiosändningarna – tekniska innovationer som förändrade människors sätt att uppleva världen, och framför allt formade den stora 40-talistgenerationens identitetsskapande tonår. Mediekulturen, och då särskilt musiken, fick en ny och intim plats i hemmets hjärta som sedan dess bara vuxit och bidragit till att lösa upp andra gemenskaper (lokala, nationella, historiska). Kanske har det varit särskilt skickelsedigert i Sverige där kulturen i så hög grad bygger på musik och så lite på intellektuella idéer, och där gemenskaperna framför allt utgjorts av praktiskt orienterade organisationer som inte längre behövs, men utvecklingen har väl i stort sett varit densamma i hela västvärlden.

Genom sin "musiska" natur har mediesamhället gynnat tillväxten av en viss personlighetstyp, vars världsbild och värderingar fått en oproportionerligt stor makt i samhällsdiskursen. Då får vi med tiden de korrupta journalistkårer som kännetecknas av sådant som –

• Ett tilltagande förakt för folket utanför medieklassen, de som inte lever på att producera text, bilder och musik och inte baserar sin identitet på mediesamhällets artefakter och fiktioner

• En motsvarande idealisering av det udda och "alternativa" – alltifrån 60-talets romantisering av "tredje världen" över New Age-eran fram till dagens queerkulter. Textmänniskan känner sig själv som en främling och flykting och solidariserar sig därför per definition med "utanförskapet" – som ömsom skall hyllas för sin unika exklusivitet, ömsom till varje pris inkluderas i gemenskapen, beroende på hur journalisten själv känner sig i sitt förhållande till omvärlden

• Ett upphöjande av det gränsöverskridande och normbrytande, som nästan alltid framställs som heroiskt, "progressivt" och oproblematiskt, eftersom mediemänniskan vill tro sig självskapande och även kunna skriva fram världen som hon vill ha den

• En intensiv fixering vid signaler, symboler och tecken. Det blir helt livsviktiga frågor vilka bilder som visas, vilka ord som används och vem/vad som "representeras" i media, eftersom det är dessa sfärer som är medieklassens värld och som den själv har makt över. (Samtidigt skall det förstås erkännas att ordtabun och bildförbud är långt äldre företeelser än det moderna mediesamhället)

• Och först som sist en barnslig smak för "godhet" och "hjältemod" på pratets och symbolernas plan, alla de personliga känslokickar som är så lätta att syntetisera med de verktyg medieklassen har till sitt förfogande. Men som dessvärre förstås inte har så mycket att göra med verklig godhet eller äkta hjältemod

Den som vill kan förstås tro på en disciplinerad grupp av "kulturmarxister" som medvetet och tålmodigt infiltrerat samhällets institutioner och som varit så sensationellt framgångsrika att såväl sovjetkommunismen som Fredrik Reinfeldt och Stenbecksfären kommit att arbeta för dess sak. I mina ögon är detta absurt. Den ideologiskt drivna delen av 68-rörelsen, den som försökte vara renlärig och konsekvent, förlöjligades snabbt redan i sin samtid och är sedan länge borta, eller sitter på sin höjd i samma källarlokaler nu som då. Det är ingen "Frankfurtskola" som korrumperat den svenska journalistkåren, utan våra vanliga mänskliga karaktärsbrister, svagheter, laster och synder. Och som från 1960-talets mitt utvecklats till nya framgångsrika livsformer i de nya miljöer som medietekniken tillhandahållit.

Enkelt svar:
Ägarna anställer medvetet politiskt korrekta kulturmarxistiska chefer som i sin tur anställer åsiktskloner av dem själva. - Därav den mentala inaveln. - Detta sker i kombination med att majoriteten bor och lever i rasrena enklaver typ Södermalm, Bromma osv. - Idiotin blir därför total och verklighetskontakten med folket blir noll. - Just därför kan drivna enskilda bloggare typ Friatider, Samnytt och NyheterIdag enkelt konkurrera ut dem.

Urbaniseringen var nog en ännu viktigare faktor när det gäller att bryta banden. Efter andra världskriget lämnade miljoner ungdomar landet och flyttade in till stan. År 1945 bodde 3 321 217 svenskar i tätbebyggelse, år 1965 var det 4 795 778.

http://www.scb.se/statistik/MI/MI080...3SA9301_06.pdf

Ja, och den processen har ju förstås pågått längre än så. Men en av mina älsklingsteorier är att "textklassen" som lämnade landet och hembyn ändå länge bar på en hatkärlek till sitt ursprung. Man kan se det i den långa svenska traditionen av "bondkomik" liksom i mycket av "proletärlitteraturen" – Ivar Lo, Jan Fridegård, Harry Martinson, Vilhelm Moberg m.fl. – som ju i Sverige handlar rätt lite om industriarbete och socialism men desto mer om skriftställarnas barn- och ungdomsår och deras halvt skuldtyngda förhållande till fädernas slit som bönder och statare. Vad hade de själva för rätt att bara sitta och drömma och skriva?

Den sista generationen som förnam detta skuldtyngda band till den egna historien var kanske 68-orna. Det var studenter och konstnärer som kände sig orättvist privilegierade, och som då inte bara kastade sina romantiska blickar på "tredje världen" utan faktiskt även fantiserade om att kunna knyta an till det svenska folket genom att leka arbetare och bönder och därmed själva bli mer "autentiska". Ett dödfött och misslyckat försök, förstås, men ändå ett försök.

Men åtminstone efter Stenbeck har ju mediesamhället vuxit sig så pass stort och självtillräckligt att dess medlemmar inte längre behöver någon legitimitet från omvärlden utan tvärtom själv vill bestämma både över folket och politiken. Naturligtvis pågår fortfarande samma flykt från småstäderna till "det himmelska Södermalm", medieklassens andliga hemort, men man bryr sig sällan om att ens hyckla någon kärlek till det egna folket utan blir tvärtom illa till mods bara av ordet.

Svenska journalister är superbra. Hälften är höger och hälften är vänster om man nu ska använda den skalan. Det där med paradisläckan var det allra bästa.

Fast kulturmarxismen som ide gäller ju. Det är den förhärskande politiska korrektheten. Fria från den skulle massinvandringen kunna stoppas och rullas tillbaka. Bankerna har använt sig av dessa tankar för egen vinnings skull. Det är därför Fredrik Reinfeldt belönas rikligt därifrån. Jag ska läsa igen vad du är inne på, att tekniska nymodigheter påverkade 40-talisterna när de var unga.

Det finns ingen kulturmarxism. Det är bara hittepå. När träffade du en kulturmarxist senast?

Känsligt det där med kulturmarxismen. Fienden vill inte kännas vid den och försöker avfärda den som hjärnspöken. De här ideerna är emellertid högst verkliga och dess företrädare avslöjar sig själva när de torgför de här ideerna. Exempel: den feminism (jag sökte på "culture marxism examples") som hånar och motarbetar familjen. När den lyckats slutar befolkningen att växa. Det vore i sig inget problem om det nu inte vore kombinationen med massinvandring av folk där feminist-ideerna inte finns på kartan. Resultatet? Den svenska befolkningen exploateras.

Nja, de företeelser och tendenser som man försöker komma åt med beskrivningen "kulturmarxism" är reella och fatalt skadliga. Det får det inte råda något tvivel om. Men att de däremot skall förklaras med en gemensam underliggande ideologi tror jag är missvisande. För mig liknar det mest tankelättja, som när marxister skyller alla mänskliga brister och laster på kapitalismen.

Den som angriper den "kulturmarxistiska ideologin" påpekar ju ofta med rätta att den politiska korrektheten är full av groteska inkonsekvenser. Den är både snällistiskt harmoniserande och radikalt samhällsomstörtande; den idealiserar det avvikande och har samtidigt dödsångest för att exkludera; den ömsom hyllar och ömsom förnekar såväl naturens som kulturens betydelse; den är relativistisk och konstruktivistisk men när en Trump dyker upp förvandlas den plötsligt till rigid faktapositivism med DN-märkta sanningar om människan och samhället. Och när man skall försöka bestämma vad den går ut på så blir det sällan mer än att den vill "förstöra samhället".

För mig tycks det långt rimligare att tro att det inte alls handlar om någon underliggande ideologi. Människan begår i allmänhet de synder hon kommer undan med, och i mediesamhället är det framför allt textmänniskans maktbegär, njutningslystnad och svärmiska fantasier som blomstrar, de som listats ovan.