Många som är i missbruk utvecklar ju en s.k. missbrukarpersonlighet. Detta kanske är mer tydligt bland äldre än yngre missbrukare. Jag avser då främst att man skapar sig en identitet och en personlighet som missbrukare. Och kanske får man ett öknamn för att man är/ beter sig på ett visst sätt, man får en originalitet. Då jag själv i många år varit i de kretsarna och har sett en del gå från träsket till att bli nyktra och drogfria, lägger jag märke till att de som innan var ganska roliga, underhållande och filosofiska typer i sin tid i missbruk, köper ner sig och förvandlas till stelbenta svensson-typer som plötsligt inte vill veta av skuggan av sitt forna jag. Medans de var i missbruk kunde man föra långa, intressanta och givande diskussioner med dem och det skämtades friskt om allt möjligt, men så plötsligt har de blivit inrutade "Jaha"- och "Jasså?"-människor, som bara ägnar sig åt kallprat och verkar ha förlorat det personliga djup de hade innan.
Det är som att vissa tror att bara för att de blir nyktra och drogfria måste de bli som alla andra svenssons, dvs de som inte ens har levt en bråkdel av det hårda liv som missbrukaren ofta levt och inte kan relatera för fem öre till vad ett sådant liv innebär. Man vill platsa bland de svenssons som tidigare sett ner på missbrukaren och ansett honom/henne vara en samhällsparasit och en lat jävel.
Det är som om man inte längre ger något för de insikter och den utveckling man faktiskt genomgick mentalt under sina år i missbruk. Man går t.o.m. ofta tillbaka till någon man trott sig vara innan man hamnade i missbruk, men som man egentligen aldrig varit.
Säkert svårt för flera av er att förstå vad jag menar, men detta är ett "fenomen" jag grunnar på då och då. Själv har jag behållt den person jag var både innan och under missbruket och ser noll mening med att anpassa mig efter folk som vet så mycket mindre än jag och som inte har upplevt livet på samhällets baksida.
Någon som känner igen vad jag menar?
Det är som att vissa tror att bara för att de blir nyktra och drogfria måste de bli som alla andra svenssons, dvs de som inte ens har levt en bråkdel av det hårda liv som missbrukaren ofta levt och inte kan relatera för fem öre till vad ett sådant liv innebär. Man vill platsa bland de svenssons som tidigare sett ner på missbrukaren och ansett honom/henne vara en samhällsparasit och en lat jävel.
Det är som om man inte längre ger något för de insikter och den utveckling man faktiskt genomgick mentalt under sina år i missbruk. Man går t.o.m. ofta tillbaka till någon man trott sig vara innan man hamnade i missbruk, men som man egentligen aldrig varit.
Säkert svårt för flera av er att förstå vad jag menar, men detta är ett "fenomen" jag grunnar på då och då. Själv har jag behållt den person jag var både innan och under missbruket och ser noll mening med att anpassa mig efter folk som vet så mycket mindre än jag och som inte har upplevt livet på samhällets baksida.
Någon som känner igen vad jag menar?