ju
Men man, eller iallafall jag, kan drömma smärta, fullt realistiskt. Och som jag tänker det, så är drömmar en form av tankar och fantasi, fast utan den vakna världens störande intryck. Och tankar och fantasi är minnen tänker jag, och därför är även drömmar minnen. Läs nedanstående inlägg för mer av mina tankar kring detta (och läs hela tråden om ni vill):
(FB) Är Universum en del av någons fantasi? Samt ang. "upplevelsesjälen".
Och när man drömmer så kan man (eller iallafall jag) ju hoppa, springa, och tom flyga fritt högt över marken. Detta är högst realistiska upplevelser, iallafall för mig. Och att man kan uppleva tex att hoppa och springa så realistiskt i sina drömmar, det tänker jag beror på att man har minnen från hur det känns att hoppa och springa i verkligheten. "Drömvärlden", är alltså INTE något alternativt universum som man kliver in i när man sover.
Sen har man förstås kanske aldrig flugit fritt högt över marken i verkligheten. Men det är INTE så svårt att föreställa sig i vaket tillstånd hur det känns. Tänk bara hur det känns att hoppa uppåt, och tänk sen att den känslan fortsätter istället för att efter ett tag bytas ut mot en fallande känsla. Ungefär så tänker jag.
Hur som helst så kan man tänka sig de flesta upplevelser, och än mer realistiskt blir det i drömmen. Och det är alltså KÄNSLOR, alltså känselsinnet, det handlar om. Och i känselsinnet ingår även smärta. Och därför kan vi återuppleva smärta, både i tanken/fantasin och i drömmen.
*********
Sen har jag funderat på en annan sak som är relaterad till detta. Vad ingår egentligen i känselsinnet?
Jag tänker mig att det kanske är mer rätt att säga att vi bara har tre sinnen: syn, hörsel och känsel. I känselsinnet ingår då allt som vi säger att vi KÄNNER, alltså smärta, tryck, beröring, värme, kyla, muskelspänning, sexuell njutning, hunger. Men även sorg, rädsla, ilska och glädje, tänker jag borde ingå i känselsinnet. Sen så säger vi ju också att vi KÄNNER smak, och KÄNNER lukt. Och därför tänker jag att även smak och lukt borde ingå i känselsinnet.
Allt vi KÄNNER är också sådant som får oss att antingen njuta eller lida (gott eller ont). Sådant som vi ser kan i sig INTE få oss att varken njuta eller lida, utan det är de associationer som syner ger, som gör att vi kan KÄNNA antingen njutning/glädje eller smärta/lidande när vi tittar på något.
Om vi tex ser någon som är svårt skadad, då kan vi bland annat KÄNNA "rysningar". Men det beror då på att vi associerar synen av de svåra skadorna och blodet, med smärta/lidande. Och själva KÄNSLAN av "rysningar", den KÄNNS ju INTE i ögonen, utan på olika andra ställen av kroppen.
Visst kan vi kanske få smärtor i ögonen om vi ser något riktigt obehagligt, men det beror troligen på att vi sluter ögonen krampaktigt då, och då är det ju muskelsmärta vi känner egentligen. Sen kan vi förstås också få smärtor/obehag i ögonen av väldigt starkt ljus.
Men själva BILDEN som vi ser, den kan INTE ge oss smärta/obehag/lidande, om vi inte har lärt oss att den bilden verkligen är farlig. Och bilder i sig är ju inte heller nödvändigtvis farliga. Även om en människa ser farlig ut, så är den inte nödvändigtvis farlig. Och därför skulle det inte fungera om människan var medfött programmerad att KÄNNA smärta/obehag/lidande av syner. Iallafall inte om man inte också kan vänja sig vid att titta på och vara i närheten av en person som ser farlig ut, och det kan man ju.
Men det är där jag inte riktigt har något bra svar, om det är så att vi är medfött programmerade att känna igen tex ett argt ansiktsuttryck (eller en arg röst). Eller om vi lär oss detta genom att vi straffas (smisk, känslokyla, ingen mat etc.) av tex mamma, och att hon då ser arg ut (eller låter arg), och att vi på så sätt associerar ett argt ansiktsuttryck (eller en arg röst) med straff/smärta. ?
Men däremot när det gäller tex stick och tryck mot kroppen, värme, och även smaker och dofter, så innebär dessa saker en mer ofrånkomlig fara. Man kan liksom inte vänja sig vid att få en kniv instucken i magen, det vore farligt. Men däremot kan man som sagt vänja sig vid att se en farlig människa. Och vad skulle ni själva välja om ni var tvungna att välja, att se hemska bilder eller att bli utsatt för smärta?
Hur som helst så kan vi tex ligga och titta in i en vägg i flera timmar utan att KÄNNA eller TÄNKA något alls, alltså bara uppleva synen av väggen. Mina tankar kring detta har jag också skrivit lite om i länken ovan.
Sen när det gäller hörseln så tänker jag att det är ungefär samma princip som för synen ovan, alltså att du INTE känner smärta av ljudet i sig, utan av de associationer som ljudet ger. Men jag vet inte, vi kan ju tycka att en del sjunger falskt tex, och det kan vi ju lida av utan någon tydlig association till någon smärta/lidande. Sen kan vi ju lida av starka ljud förstås. Jag har skrivit ett inlägg med mina tankar ang. detta för den som vill läsa:
(FB) Varför gillar vi musik?
Men jag undrar om det inte är korrekt att säga att vi även KÄNNER ljud med hörseln? Jag menar ungefär som en lätt beröring av huden. Och ljud för oss är ju vibrationer i trumhinnan. Sen är det ju en väldigt stor skillnad mellan ljus och allt annat som stimulerar våra sinnen. Ljus är ju liksom av en säregen art.
Sen tänker jag också att det kanske är bättre att dela upp sinnena, beroende av vad det är som utför stimuleringen av "receptorerna". Temperatur (värme, kyla), kemikalier (doftämnen, smakämnen, hormoner etc.), fysiskt tryck (beröring, stick etc. (ljud?)).
Citat:
Teorierna om minne, smärta, skriket etc - (eller om det var tvärt om) - som finns i slutet av #6 - tror jag inte på.
Smärtan är direkt, inte kopplad till något särskilt minne. Man kan inte framkalla "smärtan" genom minnet - men väl minnas händelsen som framkallade smärtan. Jag kan komma ihåg att det gjorde djävligt ont att bryta armen i åttaårsåldern och sedan med ett komplicerat armbrott med mamma som tröstande sällskap åka buss i 45 minuter till Karolinska i Solna och där sitta i väntrummet med benpipan stickande ut genom huden - vänta på min tur. Jag minns förekomsten av en molande smärta - utan att nu kunna framkalla en liknande smärta med hjälp av minnet. Jag kan se ärret efter benpipan och jag kan känna den lilla oregelbundenheten i den läkta armen - men själva smärtan går inte att framkalla annat än som metasmärta.
Smärtan är direkt, inte kopplad till något särskilt minne. Man kan inte framkalla "smärtan" genom minnet - men väl minnas händelsen som framkallade smärtan. Jag kan komma ihåg att det gjorde djävligt ont att bryta armen i åttaårsåldern och sedan med ett komplicerat armbrott med mamma som tröstande sällskap åka buss i 45 minuter till Karolinska i Solna och där sitta i väntrummet med benpipan stickande ut genom huden - vänta på min tur. Jag minns förekomsten av en molande smärta - utan att nu kunna framkalla en liknande smärta med hjälp av minnet. Jag kan se ärret efter benpipan och jag kan känna den lilla oregelbundenheten i den läkta armen - men själva smärtan går inte att framkalla annat än som metasmärta.
Men man, eller iallafall jag, kan drömma smärta, fullt realistiskt. Och som jag tänker det, så är drömmar en form av tankar och fantasi, fast utan den vakna världens störande intryck. Och tankar och fantasi är minnen tänker jag, och därför är även drömmar minnen. Läs nedanstående inlägg för mer av mina tankar kring detta (och läs hela tråden om ni vill):
(FB) Är Universum en del av någons fantasi? Samt ang. "upplevelsesjälen".
Och när man drömmer så kan man (eller iallafall jag) ju hoppa, springa, och tom flyga fritt högt över marken. Detta är högst realistiska upplevelser, iallafall för mig. Och att man kan uppleva tex att hoppa och springa så realistiskt i sina drömmar, det tänker jag beror på att man har minnen från hur det känns att hoppa och springa i verkligheten. "Drömvärlden", är alltså INTE något alternativt universum som man kliver in i när man sover.
Sen har man förstås kanske aldrig flugit fritt högt över marken i verkligheten. Men det är INTE så svårt att föreställa sig i vaket tillstånd hur det känns. Tänk bara hur det känns att hoppa uppåt, och tänk sen att den känslan fortsätter istället för att efter ett tag bytas ut mot en fallande känsla. Ungefär så tänker jag.
Hur som helst så kan man tänka sig de flesta upplevelser, och än mer realistiskt blir det i drömmen. Och det är alltså KÄNSLOR, alltså känselsinnet, det handlar om. Och i känselsinnet ingår även smärta. Och därför kan vi återuppleva smärta, både i tanken/fantasin och i drömmen.
*********
Sen har jag funderat på en annan sak som är relaterad till detta. Vad ingår egentligen i känselsinnet?
Jag tänker mig att det kanske är mer rätt att säga att vi bara har tre sinnen: syn, hörsel och känsel. I känselsinnet ingår då allt som vi säger att vi KÄNNER, alltså smärta, tryck, beröring, värme, kyla, muskelspänning, sexuell njutning, hunger. Men även sorg, rädsla, ilska och glädje, tänker jag borde ingå i känselsinnet. Sen så säger vi ju också att vi KÄNNER smak, och KÄNNER lukt. Och därför tänker jag att även smak och lukt borde ingå i känselsinnet.
Allt vi KÄNNER är också sådant som får oss att antingen njuta eller lida (gott eller ont). Sådant som vi ser kan i sig INTE få oss att varken njuta eller lida, utan det är de associationer som syner ger, som gör att vi kan KÄNNA antingen njutning/glädje eller smärta/lidande när vi tittar på något.
Om vi tex ser någon som är svårt skadad, då kan vi bland annat KÄNNA "rysningar". Men det beror då på att vi associerar synen av de svåra skadorna och blodet, med smärta/lidande. Och själva KÄNSLAN av "rysningar", den KÄNNS ju INTE i ögonen, utan på olika andra ställen av kroppen.
Visst kan vi kanske få smärtor i ögonen om vi ser något riktigt obehagligt, men det beror troligen på att vi sluter ögonen krampaktigt då, och då är det ju muskelsmärta vi känner egentligen. Sen kan vi förstås också få smärtor/obehag i ögonen av väldigt starkt ljus.
Men själva BILDEN som vi ser, den kan INTE ge oss smärta/obehag/lidande, om vi inte har lärt oss att den bilden verkligen är farlig. Och bilder i sig är ju inte heller nödvändigtvis farliga. Även om en människa ser farlig ut, så är den inte nödvändigtvis farlig. Och därför skulle det inte fungera om människan var medfött programmerad att KÄNNA smärta/obehag/lidande av syner. Iallafall inte om man inte också kan vänja sig vid att titta på och vara i närheten av en person som ser farlig ut, och det kan man ju.
Men det är där jag inte riktigt har något bra svar, om det är så att vi är medfött programmerade att känna igen tex ett argt ansiktsuttryck (eller en arg röst). Eller om vi lär oss detta genom att vi straffas (smisk, känslokyla, ingen mat etc.) av tex mamma, och att hon då ser arg ut (eller låter arg), och att vi på så sätt associerar ett argt ansiktsuttryck (eller en arg röst) med straff/smärta. ?
Men däremot när det gäller tex stick och tryck mot kroppen, värme, och även smaker och dofter, så innebär dessa saker en mer ofrånkomlig fara. Man kan liksom inte vänja sig vid att få en kniv instucken i magen, det vore farligt. Men däremot kan man som sagt vänja sig vid att se en farlig människa. Och vad skulle ni själva välja om ni var tvungna att välja, att se hemska bilder eller att bli utsatt för smärta?
Hur som helst så kan vi tex ligga och titta in i en vägg i flera timmar utan att KÄNNA eller TÄNKA något alls, alltså bara uppleva synen av väggen. Mina tankar kring detta har jag också skrivit lite om i länken ovan.
Sen när det gäller hörseln så tänker jag att det är ungefär samma princip som för synen ovan, alltså att du INTE känner smärta av ljudet i sig, utan av de associationer som ljudet ger. Men jag vet inte, vi kan ju tycka att en del sjunger falskt tex, och det kan vi ju lida av utan någon tydlig association till någon smärta/lidande. Sen kan vi ju lida av starka ljud förstås. Jag har skrivit ett inlägg med mina tankar ang. detta för den som vill läsa:
(FB) Varför gillar vi musik?
Men jag undrar om det inte är korrekt att säga att vi även KÄNNER ljud med hörseln? Jag menar ungefär som en lätt beröring av huden. Och ljud för oss är ju vibrationer i trumhinnan. Sen är det ju en väldigt stor skillnad mellan ljus och allt annat som stimulerar våra sinnen. Ljus är ju liksom av en säregen art.
Sen tänker jag också att det kanske är bättre att dela upp sinnena, beroende av vad det är som utför stimuleringen av "receptorerna". Temperatur (värme, kyla), kemikalier (doftämnen, smakämnen, hormoner etc.), fysiskt tryck (beröring, stick etc. (ljud?)).
__________________
Senast redigerad av a987 2018-07-09 kl. 21:28.
Senast redigerad av a987 2018-07-09 kl. 21:28.
