Varför jämföra hjärnan med visdomständer med så olika pris?

Det påstås ibland att mänskliga hjärnor skulle ha råd att lägga en stor del av sin aktivitet på onödigheter som att ha en mekanism för att upptäcka faror och en annan mekanism för att förneka farorna "för att det kan vara bra för motivationen att inte bli handlingsförlamad". Detta trots att en förnekad fara inte ger någon fördel med att upptäcka den och evolutionen i så fall kunde ha uppnått samma motivation till samma risk men lägre kostnad genom att helt enkelt sakna mekanismen för att upptäcka faran och därmed inte "behöva" någon förnekande optimism för att undvika handlingsförlamning om nu evolutionen hade selekterat det starkare än att undvika risken. I dessa sammanhang jämförs hjärnan ibland med visdomständer eller med mäns bröstvårtor. Problemet med denna jämförelse är den mycket stora skillnaden i kostnad.

Inte nog med att hjärnan förbrukar 20% av kroppens syre och kalorier hos vuxna och en ännu högre procentandel hos barn, redan det mycket dyrare än några visdomständer, dessutom förbrukar hjärnan mycket av olika essentiella näringsämnen. Dessa näringsämnen är sådana som kroppen inte kan producera själv och alltså inte kan ersättas med andra näringsämnen oavsett hur många kalorier de andra näringsämnena innehåller. Varken visdomständer, mäns bröstvårtor eller några andra rudimentära organ är ens på långa vägar nära hjärnans skyhöga förbrukning av så många olika essentiella näringsämnen. Så varför jämföra dessa, i synnerhet när varje miljö har sina brister i essentiella näringsämnen och alla människor som levde före jordbruket var tvungna att fokusera sitt jagande och samlande på de sällsynta födokällor som innehöll de sällsyntaste essentiella näringsämnena för att inte dö av bristsjukdomar? Är det inte som att höra någon berätta att han eller hon tappade bort ett lånat mångmiljonbelopp och blev skuldsatt för livet och säga "men jag tappade ju bort en femkrona"?

Att leva i grupper sätter ännu högre tryck på de födokällor som innehåller de lokalt sällsyntaste essentiella näringsämnena om gruppen består av genetiskt liknande individer med liknande näringsbehov. Med tanke på att de arter som innehåller de sällsyntaste essentiella näringarna säkerligen redan är regionalt sällsynta, vad leder det till om hela grupper av individer som alla behöver höga doser av dessa ämnen ägnar en stor del av sitt jagande/samlande åt att få tag på dem? Är det inte troligt att dessa grupper skulle gräva sin egen grav genom regionala utrotningar eller nästanutrotningar av dessa specifika arter, att de populationer som lever i stora grupper därmed evolverar till att skära ner individernas förbrukning av dessa näringsämnen och därmed utvecklar mindre hjärnor? Detta behöver inte gälla grupper på 10, 20 eller 30 individer men ändå gälla ökningar från omkring 50 till närmare 100 individer utan jordbruk. Varför skulle en skenbar trend till större hjärnor i större grupper på de små gruppstorlekarna, som ändå kan förklaras med att ovanligt näringsfattiga miljöer selekterar både för små hjärnor och små grupper, vara överförbar till gruppstorlekar med signifikant miljöpåverkan?

Vad gäller påståendet att en maladaptivt stor hjärna skulle ha utvecklats för att evolutionen inte är perfekt, varför skulle hjärnan i så fall ha ökat sina kostnader gång på gång? Har människors visdomständer blivit allt större och gett moderna människor tre eller fyra gånger större visdomständer än gorillorna, har män utvecklat större bröstkörtelvävnad än kvinnor så att män inte behöver några fettlager för att få synligt utbuktande bröst? Inte? Dessutom har ju olika människotyper blandats genom evolutionen, vilket ger chanser att genom ny adaptiv selektion göra sig av med misstag från tidigare flaskhalsar i den ena artens evolutionshistoria. När anpassning till sjukdomar har ökat procentandelen neandertalska immungener hos icke-afrikanska människor till långt över den totala procenten neandertal-DNA, varför skulle en maladaptivt näringsförbrukande hjärna från en flaskhals hos tidiga Homo sapiens om det var så den utvecklades ha levt kvar istället för att rättas genom selektion för gener från de många blandningstillfällena och adaptionschanserna med Homo-arter med essentiellt näringssnålare hjärnor som kunde överleva på dieter som skulle ha gett Homo sapiens dödliga bristsjukdomar?

Precis som datorer kan man anta att hjärnan gör en stor mängd onödiga beräkningar därför att det ofta är billigare att utföra samma beräkningar varje gång än att avgöra vilka beräkningar som behövs i det enskilda fallet. Ofta kan man inte avgöra det senare innan man vet svaret.

Marvin Minsky beskrev hjärnans beslutsprocess som en dragkamp mellan hundratals olika "strategier" som beräknas parallellt på olika ställen i hjärnan. Strategier som inte fungerar för att komma till beslut ger inget tydligt utslag och bidrar inte på någon sida i dragkampen. Genom att ha en stor mängd strategier i verktygslådan så ökar sannolikhet för att någon strategi leder till klart utslag. Å andra sidan kan en stor mängd strategier som var och en ger tydliga utslag leda till att det blir "oavgjort" i dragkampen, med följd att vi inte kan bestämma oss. Minsky menade att systemet styrdes genom att olika strategier kunde dämpas med kemiska processer. Som exempel stänger stresshormon av långsiktiga strategier för att tvinga fram snabba beslut.

Genom metaprogrammering går det då att styra en generisk hjärna att bete sig olika under livets faser. Unga män som skall söka sig hemifrån för att hitta en partner ökar sin riskbenägenhet genom att dämpa försiktiga strategier. Den som blir förälskad dämpar sitt kritiska tänkande och blundar för mindre fel hos partnern som därvid upplevs som "perfekt", vilket verkar stabiliserande i inledningsfasen av ett nytt förhållande.

Hela livet kommer vi således att spendera massor av energi på att tänka i banor som inte leder någon vart. Men det är inte samma sak som att det är onödigt. Tillsammans skapas ett generellt system som är anpassningsbart efter rådande förhållande och snabbt kan förändras när situationen förändras.

Jag vet sedan tidigare att du inte gillar Minskys beskrivning, eftersom den inte stämmer alls med hur vi själva minns våra beslut. Kanske dags att tänka om och fundera på om han hade lite rätt i alla fall?

Nu påstås det ju att hjärnan skulle ha en benägenhet att efterrationalisera beslut, vilket alltid och under alla omständigheter vore ett slöseri med näring. Att rationalisera ett beslut efter att det var taget och oemottagligt för ändring skulle aldrig löna sig.


Att reagera med bestämda strategier på bestämda stadier av livet eller situationer skulle, genom bestämdhet i reaktionerna, ge noll flexibilitetsfördel framför enkla reflexer. Om det ändå var förutbestämt vilka mekanismer som skulle stängas av, varför skulle de ens vara delvis aktiva?

När det gäller vilka som söker sig bort från sitt samhälle när de blir könsmogna varierar könet mellan olika moderna människosamhällen, bland förhistoriska människor var det tjejerna och bland våra närmaste släktingar är det honorna. Så varifrån du har fått att unga män skulle ha någon allmänmänsklig biologisk benägenhet att vara "de som söker sig bort" vet jag inte


Att anta att kritik skulle bottna i irrationell motvilja, som du gör, är ovetenskapligt genom att bryta mot falsifierbarhetskriteriet.

Efterrationaliseringen gör att vi kan reflektera över våra tagna beslut och komma fram till om vi gjorde rätt eller om vi borde göra annorlunda nästa gång.

Hur inlärning och träning fungerar tror jag ingen vet i dagsläget, men vi kan åtminstone konstatera att det kräver återkoppling. Om vi t.ex. löser ett pussel så skapas en typ av direkt positiv återkoppling när de utförande hjärndelarna själva inser att de lyckats med uppgiften. Men det krävs också korrigerande återkoppling så att de får veta om svaret var fel och den återkopplingen måste komma från ett annat system. (Annars skulle felen aldrig upptäckas.) Jag antar att självreflektionen bidrar till sådan återkoppling.

Det handlar nog inte om att stänga på eller av helt och hållet, utan om hur de enskilda svaren viktas vid den samlade bedömningen. Viktas kortsiktiga strategier högre än långsiktiga så ger det kortsiktiga strategier större inflytande, men det hindrar inte långsiktiga strategier från att vara utslagsgivande om allt annat är lika. (Eller om de kortsiktiga strategierna inte konvergerar mot en bestämd lösning, kanske för att det inte finns någon kortsiktig sådan.)

Energiaspekten är viktig, men ofta kan tidsaspekten vara ännu viktigare. Parallellitet (att utföra alternativa beräkningar samtidigt) ökar energikostnaden, men leder ofta till en kortare svarstid. För överlevnaden kan det senare vara viktigare.

Att hitta på en falsk modell av sitt beslutsfattande hade inte bidragit till att förbättra det. Att lura sig själv att tro att det fanns en vettig anledning till ett dumt beslut hade lett till upprepning av ddet dumma beslutet i framtiden och därmed haft ett negativt självreflektionsvärde, ännu sämre än ingen självreflektion alls. Det hade slösat energi på att delvis hindra trial and error från att fungera.


Att nedvikta något så att beslutet blir detsamma som om det hade stängts av helt skiljer sig endast genom sin högre näringsförbrukning från att stänga av det helt. Att för formell ibockning av "men det är ju inte svart eller vitt" lämna lite av en de facto maktlös mekanism på att tjuvdra näring bidrar inte alls till flexibelt beteende.

Och är det bestämt vilka mekanismer som ska uppviktas eller nedviktas när så är det den inflexibla metalagen som styr. Det ger ingen flexibilitetsfördel.

Om du med efterrationalisering syftar på den psykologiska process där vi i efterhand försöker motivera våra mest korkade beslut, så handlar det nog mer om att vi samlar argument för att kunna försvara oss mot omgivningens kritik. I den här frågan avsåg jag snarare att vårt minne inte alltid återspelar den egentliga beslutsprocessen.

Kommer det ut en älg på vägen framför mig när jag kör bil så finns det inte tid att grubbla över om jag skall bromsa eller försöka väja, men när jag bearbetar händelsen efteråt så kommer jag att spela upp förloppet som om jag gjorde ett sådant övervägande. Förmodligen påverkar efterbearbetningen det omedvetna beslut jag kommer att fatta nästa gång situationen uppstår. I princip tänker jag efter innan hur jag skall agera i liknande situationer, så att jag i framtiden kan fatta bättre beslut under tidspress.

Jämför när vi går till val och röstar fram hur många mandat som skall representera de olika partierna i riksdagen. I den bästa av alla världar skulle partierna rösta efter samvetet i olika beslutsfrågor utan allianser, kohandel och annat fulspel. M+S kommer att dominera i alla frågor där de röstar samma och de små partierna behövs inte. Röstar M och S olika så blir de små partierna avgörande. Samma sak om de stora partierna lägger ned sin röst på grund av inre splittring.

Genom att alla partier alltid är med så behövs aldrig mer än en omröstning. Alternativet vore att göra en ny omröstning där fler partier är inbjudna. Dels tar det senare längre kalendertid och dels kommer partier som stått utanför längre tid att förlora sin förmåga att delta, då de inte har några riksdagsmän som följt frågorna och "tränats" i att rösta.

Har du fyra kärnor i din dators processor så kräver den mer energi för att köra samma program som hade gått att köra med bara en kärna. Är programmen välskrivna så kan de dock utnyttja parallelliteten för att bli klara något snabbare. Vad väljer du när du köper dator? Svaret beror på de funktionella kraven. Är snabb svarstid livsavgörande så får vi leva med en högre driftskostnad.

När vi går till val vart fjärde år så bestämmer vi inte hur riksdagen skall rösta i enskilda frågor, men genom att påverka partiernas viktning så påverkar vi ändå rikets styrning på en strategisk nivå. Röstar vi fram konfliktsökande partier så ökar risken för krig, röstar vi fram kompromissökande partier så ökar istället risken för dåliga förhandlingsresultat osv.

Som med alla statsskick så har demokratin sina brister och allt framstår inte som effektivt på detaljnivå. Därifrån är steget långt till att hitta ett bättre fungerande statsskick. Delvis kan ineffektiviteten vara skenbar, så att det till synes onödiga fyller en funktion utan att den är uppenbar i det isolerade fallet.

Om argumentation som uttrycks i konversationer handlade om att hitta på ursäkter så hade de som inte lurades av den på det näringssnåla sättet, det vill säga saknade hjärnkapacitet till att förstå den, gynnats av evolutionen. Därmed hade det lilla rudiment av sådan argumentation som utvecklats blivit negativt selekterat som onödigt igen när ingen var mottaglig för det, och därmed aldrig kunnat utvecklas till någon hög nivå.


En falsk bild av beslutsprocessen skulle vara till ingen hjälp för att ändra beslutsprocessen på ett funktionellt förbättrande sätt. Precis som en felaktig ritning över en maskin inte hjälper dig att reparera maskinen. Därmed vore det rent slöseri med näring.


Många djur med mycket mindre hjärnor än människor har betydligt snabbare svarstider. Därmed ryker ditt påstående att stora hjärnor skulle ge snabbare svarstid.


Dels skulle en så låg upplösning att det motsvarade partier i ett parlament klarats av en pytteliten hjärna med några få hjärnceller till mindre än en miljondel av människohjärnans kostnad i näring. Och dels är de extremt många mutationer evolutionen har arbetat med i en helt ojämförbar liga mot de få möjligheter att testa helt nya stater utan ingripanden som har funnits i historien.

Jag tror vi måste lägga psykologiska fenomen åt sidan i den här tråden då de är alldeles för komplexa för att förklaras reduktionistiskt. På den nivån tror jag inte alls att vårt sätt att tänka är felfritt. Snarare ser jag nog hjärnan som den första tänkande prototypen som överhuvudtaget fungerar - när den fungerar är den överlägsen allt annat, men till priset av att inte alltid fungera på bästa möjliga sätt. Evolutionen kanske aldrig hann färdigt innan vi kom så långt att vi kunde döda alla konkurrerande arter. Men det är en diskussion som förtjänar en egen tråd.

För inlärningen kan en separat mekanism vara rent av nödvändig för att skapa korrigerande återkoppling. I princip behöver de neurala nätverken få svar "utifrån" på om de tog ett bra eller dåligt beslut. Annars kommer de bara lära sig att fatta snabba beslut, eftersom alla beslut som tas är bra enligt deras gällande modell (annars skulle de tagit andra beslut). Eftertanken i form av logiskt argumenterande och grubblande leder i slutänden fram till att man själv är nöjd eller missnöjd med sitt eget agerande och skapar således "extern" återkoppling till den omedvetna processen.

Självfallet reagerar en fluga snabbare än en människa. När kvalitet ställs mot snabbhet ligger det optimala i en väl avvägd medelväg snarare än i någon av ytterlighet. Helst vill vi vara både snabba och smarta och genom att bränna mer energi så kan vi bli lite smartare utan att bli långsammare än vad vi vore annars.

I största allmänhet är det (väldigt mycket) billigare att slå sönder problem i delproblem som kan lösas separat istället för att lösa stora problem i sin helhet. För att hålla fast vid analogin så löser varje parti delproblemet att ta det bästa beslutet ur ett begränsat perspektiv (den egna väljargruppen, den egna ideologin). Väljarna löser ett annat delproblem i att försöka avgöra vilket parti som är mest gynnsamt för dem själva. I en diktatur skall samma enhet lösa hela problemet på egen hand. Intuitionen leder oss ofta fel då vi ser fördelen i att diktaturen har total makt, utan att se nackdelen av att den har ett större problem att lösa. Vanligtvis blir slutresultatet sämre i diktaturen då nackdelen visar sig vara större än fördelen.

Om vi antar att det sker en dragkamp i hjärnan så kan även den rösträknande enheten (som avgör viktningen) betraktas som ett neuralt nätverk, som precis som alla andra nätverk kan tränas till att göra bättre rösträkning. Fungerar den ungefär som bildanalysen gör i simulerade neurala nätverk, så kan den läras sig att inte bara vikta, men även känna igen vilka kombinationer av indata som korrelerar med bra beslut. Om alla enheter som skall avgöra om ett beslut är farlig tycker att ett beslut också är farligt, så kanske hjärnan skall avstå ett sådant beslut, oavsett vad andra enheter tycker. (Vi går inte fram till stupet för att vi inte vågar, även om förnuftet säger att det är ofarligt.) Det vi vet från simulerade neurala nätverk är att de visserligen blir snabbare (och energisnålare), men förlorar förmågan att kunna tränas om ifall vi stänger av vägar istället för att hålla de öppna med låg viktning. Hög konnektivitet gör det lätt att träna nätverk (träningsproblemet får kontinuerliga och konvexa egenskaper). Låg konnektivitet leder däremot till att träningsproblemet får diskontinuerliga och icke-konvexa egenskaper. (Barns hjärnor har fler synapser än vuxnas, därför att det är viktigare att lära sig nya saker än att alltid göra rätt.) Det senare är spekulationer naturligtvis, då vi inte vet hur hjärnans inlärning faktiskt fungerar.

Homo sapiens blandade sig med konkurrerande arter vilket gav gott om utrymme för inselektering av utvalda gener från dem. Blandningen skedde vid flera tillfällen så enskilda förluster kan inte räknas som hinder.


Om tanken rättfärdigar dumheten så blir det ingen korrigering utan dess motsats, ännu sämre inlärning än trial and error utan tanke.


Så långsamt som människor reagerar jämfört med många andra djur var det knappast tidsbesparing i mänsklighetens evolution.


Det är mycket effektivare att ha en teori som är korrekt och gör ett brett spektrum av korrekta förutsägelser. Då framtagandet av en sådan teori kräver öppen kritik är det inte jämförbart med en censurerad diktatur.


Sluta att påstå att människor beter sig på ett sätt som det skulle räcka med små hjärnor för! Minsta insekt kan ju undvika stup. För övrigt sker mycket kommunikation mellan hjärnceller genom RNA-kapslar och inte viktning, https://www.theatlantic.com/science/...iruses/550403/ .


Fel! Hela hjärnans sammankoppling hos vuxna är överlägsen den hos barn.

En stor hjärna behövs inte för att hålla fast vid dogmer.

Insekter kan lura andra insekter.

Till exempel finns det arbetsmyror som bara lägger ägg i smyg.