Citat:
Ursprungligen postat av
heropsychodreamer
Där jag bor (stor stad) finns det inga särskilda LPT avdelningar. Vet inte om det finns någonstans utan alla vårdavdelningar är låsta och de som har frigång släpps ut, andra inte. Du hamnar nog på den avdelning som bäst stämmer med dina psykiska svårigheter fast under LPT. En varning dock. Du kommer komma in akut på någon slags akutvårdsavdelning. Där kan du bli länge tills de tycker det är läge att skicka dig till annan avdelning. Där är det hårdare. INGEN FÅR GÅ UT! På avdelning får man om man är skötsam ha sina laddsladdar i sitt rum efter några dagar. ALDRIG på akutvårdsavdelning. Min akutvårdsavdelning ligger i en jävla bunker och pga platsbrist var jag där i 10 dygn utan att se mer än folks fötter som gick förbi fönstrena högt uppe. Total lappsjuka.
Varför funderar du på att inte leva längre?
Tack för info. Kommer knappt ihåg tiden då jag inte var deprimerad, tycker inte livet är en sån big deal längre. Ser livet på ett sätt som kanske inte andra gör. Postade detta i min tidigare tråd, snodd från någon annan som stämmer precis på hur jag ser på livet:
”Allting är bara en samling partiklar och verkligheten i sig är absurd.
Känslor som uppstår, så som smärta, ångest eller glädje, är bara något som uppstår vid tillräckligt komplicerade kemiska reaktioner och elektriska impulser som får oss att uppleva att vi har ett "jag" och självmedvetande. Bortanför det är det egentligen ingen skillnad från de elementarpartiklar som utgör en människa och de i ett stoftmoln 24 ljusår bort i rymdens vakuum. Liv i sig har inget inneboende värde eller någon egentlig betydelse.
Därför har jag utvecklat en väldigt likgiltig syn på livet. Det gör ingen skillnad om jag är vid "liv" eller inte. Verkligheten existerar inte utanför mitt huvud. Det som fanns innan "mig" eller det som kommer efter spelar ingen roll.”