Psykiatrin påstår ofta att de som verkar bli "bättre" av psykofarmaka "var sjuka" från början medan det om de som inte "blir bättre" sägs att de aldrig var "sjuka". Det sägs även att de som "blir hjälpta" hade mindre hjärnor som verkade skadade redan från början. Men är skador orsakade av "psykisk sjukdom" den enda möjliga förklaringen till att vissa har större hjärnor och andra mindre? Nej, en möjlig förklaring är att folk har olika hjärnstorlek även utan hjärnskador.
Teorin att psykofarmaka skadar hjärnan så att förmågan till kritiskt tänkande försvinner, och att detta tolkas som "antipsykotisk" effekt när kritiken mot psykiatrin försvinner vilket psykiatrin tolkar som "sjukdomsinsikt" och som "antidepressiv" effekt när det leder till att individen inte längre är intelligent liv och därmed inte längre har ont av ett antiintellektuellt samhälle, förutsäger att hjärnor som är mindre från början har mindre reservkapacitet och att det därmed räcker med en mindre hjärna för att personen ska falla under sapiens-tröskeln och enligt psykiatrin verka "bättre". Därmed ger denna teori en förklaring på varför psykofarmaka oftare verkar "hjälpa" de som hade en mindre hjärna. Är det psykiatrin som felaktigt tolkar den mindre hjärnan som ett resultat av "hjärnskador orsakade av obehandlad psykisk sjukdom"?
Till exempel två 25-åringar varav den ena (person A) har en relativt stor hjärna och betingade reflexer med en distinktionsprecision på 23 Pavlov-år före psykofarmaka och den andra (person B) har en mindre hjärna vars distinktioner i betingade reflexer är 17 Pavlov-år före psykofarmaka. Båda är för närvarande kapabla till kritiskt tänkande men A har god reservkapacitet medan B har mindre reservkapacitet och en stor risk för att naturligt åldrande kommer att orsaka demens redan i medelåldern. Om sedan psykofarmaka skadar bådas hjärnor så att A har en distinktionsprecision på 17 Pavlov-år efter behandling och B en precision i distinktioner på 11 Pavlov-år efter behandling så kommer A att ha kvar det kritiska tänkandet (men med mindre reservkapacitet och stor risk att förlora det i medelåldern) medan B kommer att ha förlorat det kritiska tänkandet under behandlingen. Leder detta till att psykiatrin feltolkar förlusten av kritiskt tänkande hos B som "terapeutisk effekt" och den ursprungligen mindre hjärnstorleken som egentligen bara berodde på vanlig variation som en "skada från obehandlad sjukdom"?
Med tanke på att kemisk stress orsakad av psykofarmaka, speciellt vid polyfarmaci (blandning av olika psykofarmaka vars skadeverkningar inte framgår i kliniska studier av en medicin i taget) verkar genom synapserna, kommer de neuroner som har flest förbindelser med andra neuroner att stressas mest och ha högst andel dödade celler. Detta är mycket värre för hjärnans nätverk än om samma antal hjärnceller dog slumpmässigt, vilket gör att jämförelser av hjärnans storlek med och utan psykofarmaka underdriver de effektiva skadorna av psykofarmaka i förhållande till andra faktorer. Varför påstår de som säger att hjärnskadestudier om psykofarmaka på babianer inte kan överföras till människor för att storleksskillnaden ändrar upptag, nedbrytning och utsöndring att skenbara skillnader mellan män och kvinnor skulle bero på annat än storleken? Är det inte mer troligt att just kvinnors i genomsnitt mindre kroppsmassa gör att halterna i kroppen går upp och ner fortare och därmed gör större skada även om dosen är anpassad? Kan detta i kombination med att psykiatrin tolkar skador som "terapeutisk effekt" och räknar det som att personen "verkligen var sjuk" förklara varför kvinnor oftare påstås vara deprimerade än män?
Teorin att psykofarmaka skadar hjärnan så att förmågan till kritiskt tänkande försvinner, och att detta tolkas som "antipsykotisk" effekt när kritiken mot psykiatrin försvinner vilket psykiatrin tolkar som "sjukdomsinsikt" och som "antidepressiv" effekt när det leder till att individen inte längre är intelligent liv och därmed inte längre har ont av ett antiintellektuellt samhälle, förutsäger att hjärnor som är mindre från början har mindre reservkapacitet och att det därmed räcker med en mindre hjärna för att personen ska falla under sapiens-tröskeln och enligt psykiatrin verka "bättre". Därmed ger denna teori en förklaring på varför psykofarmaka oftare verkar "hjälpa" de som hade en mindre hjärna. Är det psykiatrin som felaktigt tolkar den mindre hjärnan som ett resultat av "hjärnskador orsakade av obehandlad psykisk sjukdom"?
Till exempel två 25-åringar varav den ena (person A) har en relativt stor hjärna och betingade reflexer med en distinktionsprecision på 23 Pavlov-år före psykofarmaka och den andra (person B) har en mindre hjärna vars distinktioner i betingade reflexer är 17 Pavlov-år före psykofarmaka. Båda är för närvarande kapabla till kritiskt tänkande men A har god reservkapacitet medan B har mindre reservkapacitet och en stor risk för att naturligt åldrande kommer att orsaka demens redan i medelåldern. Om sedan psykofarmaka skadar bådas hjärnor så att A har en distinktionsprecision på 17 Pavlov-år efter behandling och B en precision i distinktioner på 11 Pavlov-år efter behandling så kommer A att ha kvar det kritiska tänkandet (men med mindre reservkapacitet och stor risk att förlora det i medelåldern) medan B kommer att ha förlorat det kritiska tänkandet under behandlingen. Leder detta till att psykiatrin feltolkar förlusten av kritiskt tänkande hos B som "terapeutisk effekt" och den ursprungligen mindre hjärnstorleken som egentligen bara berodde på vanlig variation som en "skada från obehandlad sjukdom"?
Med tanke på att kemisk stress orsakad av psykofarmaka, speciellt vid polyfarmaci (blandning av olika psykofarmaka vars skadeverkningar inte framgår i kliniska studier av en medicin i taget) verkar genom synapserna, kommer de neuroner som har flest förbindelser med andra neuroner att stressas mest och ha högst andel dödade celler. Detta är mycket värre för hjärnans nätverk än om samma antal hjärnceller dog slumpmässigt, vilket gör att jämförelser av hjärnans storlek med och utan psykofarmaka underdriver de effektiva skadorna av psykofarmaka i förhållande till andra faktorer. Varför påstår de som säger att hjärnskadestudier om psykofarmaka på babianer inte kan överföras till människor för att storleksskillnaden ändrar upptag, nedbrytning och utsöndring att skenbara skillnader mellan män och kvinnor skulle bero på annat än storleken? Är det inte mer troligt att just kvinnors i genomsnitt mindre kroppsmassa gör att halterna i kroppen går upp och ner fortare och därmed gör större skada även om dosen är anpassad? Kan detta i kombination med att psykiatrin tolkar skador som "terapeutisk effekt" och räknar det som att personen "verkligen var sjuk" förklara varför kvinnor oftare påstås vara deprimerade än män?