Misstolkar psykiatrin reservskillnader som sjukdomsskador?

Psykiatrin påstår ofta att de som verkar bli "bättre" av psykofarmaka "var sjuka" från början medan det om de som inte "blir bättre" sägs att de aldrig var "sjuka". Det sägs även att de som "blir hjälpta" hade mindre hjärnor som verkade skadade redan från början. Men är skador orsakade av "psykisk sjukdom" den enda möjliga förklaringen till att vissa har större hjärnor och andra mindre? Nej, en möjlig förklaring är att folk har olika hjärnstorlek även utan hjärnskador.

Teorin att psykofarmaka skadar hjärnan så att förmågan till kritiskt tänkande försvinner, och att detta tolkas som "antipsykotisk" effekt när kritiken mot psykiatrin försvinner vilket psykiatrin tolkar som "sjukdomsinsikt" och som "antidepressiv" effekt när det leder till att individen inte längre är intelligent liv och därmed inte längre har ont av ett antiintellektuellt samhälle, förutsäger att hjärnor som är mindre från början har mindre reservkapacitet och att det därmed räcker med en mindre hjärna för att personen ska falla under sapiens-tröskeln och enligt psykiatrin verka "bättre". Därmed ger denna teori en förklaring på varför psykofarmaka oftare verkar "hjälpa" de som hade en mindre hjärna. Är det psykiatrin som felaktigt tolkar den mindre hjärnan som ett resultat av "hjärnskador orsakade av obehandlad psykisk sjukdom"?

Till exempel två 25-åringar varav den ena (person A) har en relativt stor hjärna och betingade reflexer med en distinktionsprecision på 23 Pavlov-år före psykofarmaka och den andra (person B) har en mindre hjärna vars distinktioner i betingade reflexer är 17 Pavlov-år före psykofarmaka. Båda är för närvarande kapabla till kritiskt tänkande men A har god reservkapacitet medan B har mindre reservkapacitet och en stor risk för att naturligt åldrande kommer att orsaka demens redan i medelåldern. Om sedan psykofarmaka skadar bådas hjärnor så att A har en distinktionsprecision på 17 Pavlov-år efter behandling och B en precision i distinktioner på 11 Pavlov-år efter behandling så kommer A att ha kvar det kritiska tänkandet (men med mindre reservkapacitet och stor risk att förlora det i medelåldern) medan B kommer att ha förlorat det kritiska tänkandet under behandlingen. Leder detta till att psykiatrin feltolkar förlusten av kritiskt tänkande hos B som "terapeutisk effekt" och den ursprungligen mindre hjärnstorleken som egentligen bara berodde på vanlig variation som en "skada från obehandlad sjukdom"?

Med tanke på att kemisk stress orsakad av psykofarmaka, speciellt vid polyfarmaci (blandning av olika psykofarmaka vars skadeverkningar inte framgår i kliniska studier av en medicin i taget) verkar genom synapserna, kommer de neuroner som har flest förbindelser med andra neuroner att stressas mest och ha högst andel dödade celler. Detta är mycket värre för hjärnans nätverk än om samma antal hjärnceller dog slumpmässigt, vilket gör att jämförelser av hjärnans storlek med och utan psykofarmaka underdriver de effektiva skadorna av psykofarmaka i förhållande till andra faktorer. Varför påstår de som säger att hjärnskadestudier om psykofarmaka på babianer inte kan överföras till människor för att storleksskillnaden ändrar upptag, nedbrytning och utsöndring att skenbara skillnader mellan män och kvinnor skulle bero på annat än storleken? Är det inte mer troligt att just kvinnors i genomsnitt mindre kroppsmassa gör att halterna i kroppen går upp och ner fortare och därmed gör större skada även om dosen är anpassad? Kan detta i kombination med att psykiatrin tolkar skador som "terapeutisk effekt" och räknar det som att personen "verkligen var sjuk" förklara varför kvinnor oftare påstås vara deprimerade än män?

Två frågor:
1. Vad är "Pavlov-år"?
2. Vad är "reservkapacitet"?

Jag ställer mig mycket skeptisk till detta. Har du belägg för att det är så det fungerar? Att neuroner som har många förbindelser stressas och dör?

Vore inte det ett otroligt evolutionärt misstag? Jag menar, om jag ofta använder en neuron som kodar för färgen blå, så kanske det är en ganska viktig neuron?

Psykiatrin påstår även ivrigt att man vid maniska skov och vid psykosutbrott skadar hjärnan. Men det är så att Psykofarmaka droger är farliga för hjärnan och allt från permanenta darrningar/skakningar/tics till grava minnesproblem och förändrad personlighet (det sista sker alltid) är ett bevis på detta. Källor är det lätt att hitta. Inte ett rakt svar på din fråga men, men..

Pavlov upptäckte att medan djur med små hjärnor dreglar när de hör en metronom ticka om de har fått mat när metronomen tickar oavsett takt på metronomen, medan djur med större hjärnor dreglar inom snävare intervall av takter på metronomen. Pavlov-ålder i Pavlov-år är snittåldern på personer som har samma precision i de betingade reflexerna som du.


Enligt teorin om att hjärnans intellektuella funktioner är emergenta och uppstår vid trösklar av hjärnkapacitet är reservkapaciteten det överskott över tröskeln närmast under dig som är en buffert i händelse av skador.


Varför är du "mycket skeptisk" till att hjärnceller med fler synapser som kan påverkas direkt av droger drabbas hårdare av droger?

Intressant inlägg. Jag har definitivt tänkt i liknande banor, även om jag inte främst baserat det på storleken av hjärna. Det är ganska obehagligt hur allt som någonsin händer en person som har psykisk ohälsa alltid kommer att tillskrivas sjukdomen, sällan läkemedel, eller somatisk sjukdom för den delen.

Blandmissbruk av många droger och polyfarmaci med flera sorters psykofarmaka är evolutionärt mycket nya fenomen som evolutionen inte har haft tid att selektera för något skydd mot.

Det har jag väl inte sagt?

Jag ifrågasätter att ofta använda neuroner skulle dö av att användas ofta.

För att det går emot allt jag lärt mig och det vore evolutionärt märkligt. Jag uppfattar det tvärtom som att synapser som ofta används växer sig starkare just för att de inblandade neuronerna ska kunna användas oftare och inte riskera att glömmas


Jag tror tvärtom att synapser som sällan används riskerar att förtvina. En del psykofarmaka gör ju också som bekant att hjärnsignalerna dämpas, inte ökar.

Eftersom psykofarmaka kan fungera på helt motsatta sätt så kanske det vore bra att specificera vilken typ det är vi snackar om

Det går att få för mycket av det goda precis som att övning är bra men extrem överansträngning är livshotande, höga doser centralstimulantia eller blandning av flera sorters centralstimulantia ger ofta hjärnskador genom att hjärncellerna överanstränger sig till döds. Och då är de som har flest synapser mest sårbara. Därmed är det lätt för centralstimulerande psykofarmaka att selektivt döda de mest uppkopplade hjärncellerna.


Dämpande psykofarmaka som gör att synapser förtvinar utan att döda själva neuronerna förstör också hjärnans uppkopplade nätverk, även om mekanismen är annorlunda än för de centralstimulerande. Även om det ena dödar neuroner och det andra "bara" förstör synapser blir resultatet i stor skala detsamma, att hjärnan fragmenteras och det stora nätverket går permanent förlorat.

Psykofarmaka kan vara vad som helst. Pratar du om antipsykosmedicin skriv det.

Ja, i alla fall Jordan Peterson hävdar att man med högre IQ har ett större reservkapital emot t.ex. alzheimer och flera andra påfrestningar. Jag utgår från att han har någon grund för det.

Men som sagt han pratar om IQ. Och ja, det finns ett samband mellan hjärnans faktiska storlek och IQ (men det är inte alltid som det korrelerar).

Jag går själv i andra tankar. Jag är inte säker på att framför allt kvinnor är psyksjuka utan helt enkelt har för låg IQ för att kunna orientera sig i en allt mer komplex värld. Eller om det är svårare att bli frisk med svag begåvning eller partiell begåvning (t.ex. autism).

Jag tror att läkarna kan för lite för att hävda något. Gissa och spekulera möjligen.

Som sagt skadar olika psykofarmaka hjärnan med olika mekanismer även om skadornas effekter är snarlika, precis som skillnader och likheter mellan skadorna av olika sorters narkotika. Gränsdragningen mellan narkotika och psykofarmaka är ju godtycklig och motsvarar inte någon skillnad i ämnenas faktiska egenskaper. Och skiljelinjen ifråga om mekanismer med vilka skadan vållas mellan olika sorters psykofarmaka stämmer inte med hur psykiatrin har dragit gränserna mellan vilka så kallade "sjukdomar" som "behandlas" med dem, utan stämmer snarare med den narkotikabaserade indelningen i olika sorters droger som centralstimulerande, hallucinogena, lugnande och så vidare.


IQ-tester i samband med tvillingstudier sägs visa att miljön har minimal effekt samtidigt som IQ-mätningar över tid sägs visa kraftiga förändringar i befolkningen på ett matematiskt oförenligt sätt. Dessutom mäter IQ-tester inte den förmåga till kritiskt tänkande som är nödvändig för att skapa vetenskap och högteknologi utan den mäter bara specifika svar på tid på ett antal formella uppgifter. Genom att göra uppgifterna ännu enklare och snabba svar ännu viktigare går det att skapa IQ-tester där makaker får högre poäng än människor genom att svara snabbare, och då inte ens vanliga IQ-tester mäter kritiskt tänkande är det sannolikt att Homo erectus hade fått minst lika hög poäng på IQ-tester som Homo sapiens. IQ är nonsens.

Detta handlar om hjärnans förmåga att koppla ihop sig i nätverk.


Jag tror inte att det finns någon könsskillnad i intelligens i drogfritt tillstånd, men att skillnaden i kroppsmassa gör att droghalterna i genomsnitt stiger och sjunker fortare och därmed ger större hjärnskador hos kvinnor än hos män. Jag tror inte att "psykisk sjukdom" egentligen existerar men att psykiatrin oftare säger att diagnosen var "korrekt" i de fall de "lyckas" skada hjärnan efteråt.

Kan ju vara så att de med större hjärnor som inte krymps tillräckligt av pillerskadorna för att slå ut tänkandet får sitt beteende förklarat som annat än de påstådda diagnoserna.

Jag tror inte heller att större hjärnor är linjärt smartare, utan snarare att det finns trösklar som hjärnan måste gå över för att nya möjligheter till tänkande ska uppstå. Mellan dessa trösklar finns inget samband mellan hjärnstorlek och intelligens utan det är reservkapacitet. Detta medför att en stor hjärna inte är smartare än en mindre hjärna annat än om de skiljs åt av en tröskel, men att en stor hjärna har bättre chanser att behålla sin intelligens i händelse av hjärnskador.