Varför blir man kär?

Har det verkligen med lukter att göra? Jag har kärat ned mig i flickor på från mig flera meters avstånd så det där tror jag inte på. Om det inte har med dofter som man sänder ut att göra, vad beror det på?

Det där har väl filosoferna grunnat på i årtusenden utan att komma fram till något slutgiltigt svar. Att det finns kemikalier inblandade är väl de flesta överens om, men frågan är om de är orsaken eller verkan. Hönan och ägget igen.

För att vi ska producera barn.

Det kan man väl göra utan att bli kär. De flesta djur blir inte kära men producerar avkomma ändå.

För att mänskligheten ska gå runt?

Eller är frågan vad det är som kan trigga kärleks känslor?

Är det inte uppenbart? Man blir kär i den bästa personen (eller snarare den man inbillar sig är bäst) av de man tror sig ha en chans på. Det är hjärnan som säger åt en att det är denna person man ska satsa på, lägga all sin energi på.

Det är därför man i regel har svårare att bli kär i vuxen ålder. Man är mindre naiv och överskattar inte lika mycket sina chanser att få en viss person. Man är också mer medveten om att ingen är perfekt och att desto mer man lär känna en person desto fler brister hos denne kommer komma fram.

Ja det är frågan. Vad sätter igång att det spritter och man blir varm i bröstet när man ser henne?


Det är en annan fråga. Varför börjar man tänka så djäkla nog vad man säger och hur man för sig. Sedan blir det lätt lite pinsamt också. Man känner sig som en klumpig idiot. Det är inte helt ovanligt att det blir så det heller. Klassiskt!

Men är då inte kärleken i äldre ålder mer "sann"? Eftersom den då ses på, på ett mer realistiskt sätt?

Säkert behöver vi det för att orka knyta an till andra människor.