Svenska språkets egenheter

Hej allihopa!

Jag är svenskstuderande och undrar just nu om det finns några typiska egenskaper i svenska språket. Vad är det som skiljer svenska från andra världsspråk? Vad är typisk bara för svenska och vilka er svenskans egenheter?

Kanske finns här språkvetare, lärare eller… vanliga och samtidigt vänliga svenskar som har intressanta idéer kring detta ämne!

Mvh
Paul

Dubbel bestämdhet? https://www.su.se/polopoly_fs/1.2873...A4mdhet%20.pdf

Något med svenskan som är värt att nämnas är "ordaccenten".

https://en.wikipedia.org/wiki/Pitch-accent_language

Kan vara svårt för icke-svenskar att behärska detta.

Arbiträrt genus. Drivor med fraser med fixa prepositioner/verbartiklar.

Samt en jämförelsevis stor vokalrikedom.

Ja, och att genus inte följs "regelmässigt" ordentligt längre. Exempelvis "den gamla mannen", korrekt vore "den gamle mannen. Sådant slarvas det dagligen med.

Fast sådant genus existerar egentligen inte i svenskan längre. Även om det irriterar mig också

Eftersom folk slarvar/är så kallade lättingar. Påminner en del om byggbranschen: Det som räknades som oacceptabelt byggfusk förr, är godkänd byggstandard idag.. (Slarvet satt i system).
En annan liknelse är att folk som bor invid en svinfarm inte känner skitlukten längre, då de är så vana vid den, miljöskadade/avtrubbade kanske. Som med språket.

Några typologiska drag som är ovanliga i ett globalt perspektiv:

Bestämdhet måste uttryckas, och är dessutom dubbelmarkerat (eller trippelmarkerat om man räknar adjektivböjningen) (redan nämnt)

Adjektiv kongruensböjs både attributivt och predikativt (i tyskan bara attributivt, i ungerskan bara predikativt, i engelskan inte alls)

Verb konjugeras både med ändelser och vokalväxling

V2-ordföljd: det finita verbet kommer på andra plats i påståenden eller frågor med frågeord, vilket gör att subjektet ibland måste komma efter verbet trots att den neutrala ordföljden är SVO

Satsadverbial placeras på olika platser i huvud- och bisatser; det här verkar väldigt svårt att lära sig för de flesta.

Starkt platshållartvång

Exemplen är hämtade ur "Svenska i kontrast" av Roger Källström. Fråga gärna om förklaringar eller exempel behövs!

Litteratur --> Språk
/Moderator

Eftersom -a är grundformen och kan användas om båda könen är det inte fel att säga den gamla mannen. Betydligt värre är det, som man stöter på lite då och då nuförtiden, att -e används för femininum. Motsvarigheten blir då den gamle kvinnan. Just det exemplet har jag inte sett, men väl andra, där skribenten borde ha vetat bättre. Kanske är det som Ylva Byrman skriver i länken att e-böjningen känns mer ålderdomlig och därmed högtidligare. Precis som när en del yngre idag niar, i tron att detta är artigare.

Det är sällan obligatoriskt att sexusböja. A-formen är grundformen som alltid används om kvinnor och ting, och den kan också användas om män. Det är inte fel att säga ”den söta pojken” eller ”den trevliga mannen”.
http://blog.svd.se/sprak/2012/03/26/...n-sota-pojken/

Det är ju inte språkets fel. Tråden handlar om språket, inte folket som talar det.

Bra fråga … Att bokstaven K uttalas som den gör – i tex käft – verkar för många av jordens invånare vara en facilitet som man inte har råkat på nån annanstans.

Och vokalsystemet i sin helhet borde naturligtvis vara unikt; tex med halvdiftongerna i långa O, U, I och Y.