Jag förstår inte varför min hund är rädd

Generellt är Mopsen en orädd och för sin storlek en tuff hundras.
Som någon sa om Carl Bildt, en mellanstor (skall naturligtvis vara liten) hund med en stor hunds attityd.
Det finns ett uttryck, mopsa inte upp dig

Ibland är det fel på hundarna och de är avvikande undergivna (sjukligt). Den viktigaste frågan är om hunden vågar undersöka saker eller är abnormt rädd. Dvs ser en gren och blir livrädd eller något annat. Har haft två veka hundar som det verkligen skilde sig åt på. Jag gissar på något kroppsligt på den ena samt mitt pjoskande ( däremot inte efter mina reaktioner eller sinnesstämning varav jag misstänkte sjukdom). Den andra hade jag kort och var verkligen onaturligt vek och där misstänker jag att något hänt som förstärkt mentaliteten. Men den hunden dog av cancer så det kan mycket väl handla om helt andra saker än vad vi tror (det tog dock ett par år innan den blev sjuk).

Man ska däremot minnas att hundarna har sina anlag och personligheter och allt är inte efter ägaren. Mitt råd är tuffa lekar. En feg hund behöver få tillgång till överkomliga utmaningar och få glänsa varenda gång den lyckats. Busa, härja på och var mindre "vuxen". Rädda djur mår bra av att inte behandlas som om de är av sköraste porslin utan med trygghet och god omvårdnad få uppleva att man som människa är pålitlig men inte jollrande eller extremt återhållsam. De behöver människor som lever omkring dem (som jag sa som samtidigt är trygga utan tvivel för djuret). Man ska inte leka överdrivet mycket kamplekar men med en mops med dåligt självförtroende så kan det vara en bra sak. En trasa och lek under tydliga linjer. Loss ska omedelbart släppa och genast få det som det kampats om som belöning efter beröm för åtlydnad vid kommandot och gärna att kampen innebär att hunden får känna sig kraftfull i leken. Ägaren bestämmer dock och ska arbeta fram samspel.

Börja med en liten hälsoundersökning hos veterinären bara.