Fastnat vid tankar om livet som betingad av hjärtat [Rädd för hjärtstopp]/Mod

Under en tid har jag brottats med jobbiga tankar gällande hjärtat och döden. Jag kan inte precisera tidpunkt för dessa (tvångs)tankars tillkomst, inte heller dess upprinnelse, men jag är alldeles övertygad om att mitt hjärta kommer stanna.

Enda sedan jag hakade upp mig på hjärtat och dess sisyfosarbete har jag inte kunnat sova. På natten i sängen är dödsångesten en verklighet. Om jag inte känner hjärtat bulta genom bröstkorgen tänker jag att "nu dör jag, hjärtat gav upp". I panik kan jag lägga mig på golvet och köra armhävningar tills jag känner att hjärtat är igång igen. Och om jag precis börjar somna in spritter hela kroppen till och jag blir klarvaken, som om kroppen själv känner att det inte är sömnen som väntar, utan döden.

Kanske det hela bottnar sig i att hjärtat är ett så dramatiskt organ. Det pumpar hela livet utan frist, och slutar det är du död. Mörker för alltid. Att komma i underfund med vilket arbete hjärtat gör känns bisarrt. Jag vägrar tro att en ensam muskel kan upprätthålla en sådan arbetsbörda såpass länge.

Fy fan vad ångest jag har över det här. Tänker just nu på hur hjärtat slår där inne i kroppen på mig, kontraherar och pumpar. Den har ändå slagit där inne i över två decennier, nu orkar den inte många slag till.

Titta gärna på denna animerade video av ett hjärta: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:CG_Heart.gif
Titta så makabert och krystat den jobbar, den kämpar för varje slag, titta så opraktiskt fragil. Till skillnad från andra organ (bortsett kanske hjärnan) innebär dess stillestånd en definitiv och omedelbar död. Hur hanterar ni tankarna på hjärtats bräcklighet? En anhopning muskelfibrer utgör konstitutiv för din existens.

Man får försöka lita på biologin och inte fundera så mycket. Hjärtat är starkt och uthålligt och kan säkert slå uppemot 150 år om det bara vore hjärtat det handlar om...Försök tänk så

eftersom du har ett kors som profilbild tänker jag på Kristus, och han vill inte att man skall göra sig några bekymmer. Försök att tänka på det i stunder av oro. ”Gör er inga bekymmer” - Lukas 12:22. ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd”

Hjärtat slår även om du inte hör det, och tiden för vår död vet endast Herren. Gör er därför inga bekymmer

Hjärtat i sig är en del av kroppen som kan slå i 100+ år om det får vara friskt. Du gör felet i att tro att hjärtat är det som kan fallera och få dig att dö. Det finns väldigt många processer i kroppen som kan gå snett och få dig att dö.

Jag kan ändå begripa vad du menar. Men om du tänker på hur många människor det är på stan/gatan i världen vars hjärta pumpar på varje dag, väldigt få personer dör av ett hjärtstopp. Hjärtstopp är oftast orsakat av ett direkt fel på hjärtat.

Jag tycker du kan skita i saken. Fokuserar på verkliga hot som att du måste äta ordentligt för att inte bli sjuk. Titta dig för vid övergångsställen för att inte bli överkörd och dödad av en bil. Jag personligen har aldrig träffat någon som dött av hjärtfel utan att vara sjuk. Däremot har jag träffat folk som blivit påkörda av bilar och dött. Skit i ditt hjärta med andra ord, för det kommer slå och fundera över andra hot i ditt liv istället är mitt råd.

Hur skulle du då må om du levde med den hjärtsjukdom jag har? Den är ärftlig och kan leda till plötsligt hjärtstopp vid fysisk ansträngning.

Skaffa mer kundskap..om hjärtat..vad den mår bra av..t.ex fysisk aktivitet,träning,.

Att be till Gud är det enda som hjälper mig vid stunder av förtvivlan. Det känns definitivt bättre att underkasta sig Herren.

Jag förstår att skräcken inte är riktigt rationell för en ung frisk man, dessutom känns den komiskt meningslös. Om hjärtat nu slutar slå är det liksom inget jag kan göra åt det, så varför oroa sig? Hela spektaklet känns så förnedrande. Likafullt är jag plågsamt medveten om mitt hjärta nästan hela tiden. Just när jag får infallet att "nu har hjärtat stannat, nu är jag död vilken sekund som helst" grips jag av ett slags djurisk panik som är svårt att motivera logiskt. Sådana utbrott får jag några gånger varje dag, och det är otroligt utmattande.

Detta min vånda bottnar antagligen i ett slags manisk fascination för den mänskliga kroppen. Hur kan allt fungera där inne? Jag vägrar tro att det fungerar, det känns helt absurt. Mitt fokus på hjärtat är, som sagt, en följd av hur laddad den är till sin natur. Förutom att den ofta tjänar ett symbolisk värde för liv, och inte minst dess intensitet, uppfattar jag den så definitiv - som en av- och påknapp. Tanken att jag har en strömbrytare inuti bröstkorgen som godtyckligt kan välja att stänga av mig närhelst det passar gör mig illamående.

Vad tror ni förresten, blir man avfärdad som hypokondriker om man åker ner till vårdcentralen och efterfrågar hjärtröntgen? Det hade nog lindrat ångesten lite.

Det är såklart inte lätt att förutse exakt vad vårdcentralen kommer att göra. Såklart ska du gå dit om du tror att du behöver det, så gör man en medicinsk bedömning. Om man bedömer att du har behov av något slags kontroll eller undersökning så kommer den väl att göras, och annars inte? Om du tycker att oron i sig är ett problem så kan du ju fråga om hjälp även med den på vårdcentralen?

Om du skulle bli fast i den här sortens oro över längre tid, och upplever att lugnande försäkran inte fungerar, så finns det en del strategier som har visat sig fungera vid stark oro för hälsan. Det är nämligen rätt vanligt att man börjar bli rädd för t.ex. hjärtinfarkt eller dödliga sjukdomar.

En grej som man kan göra är att träna på att inte göra sådant som lugnar i stunden. Om du blir bättre på att hantera katastroftanken i stunden, utan att göra något för att "motverka" den jobbiga tanken eller "bevisa" för dig själv att den jobbiga tanken är felaktig, så kommer tvångstankens "makt" att bli svagare med tiden. Man tränar alltså på att låta symtomen "bara vara". På kort sikt kan det ibland kännas fel, men på lång sikt brukar det bli lättare eftersom att man slutar ta symtomen på så stort allvar.