"Idag på bussen bevittnade jag ett extremt sällsynt fenomen! En fysisk konfrontation mellan två av naturens mest odugliga slagskämpar — den testosteronbefriade latte-pappan och den spaghettiarmade tygpåse-hipstern. Två mänskliga avarter, så missgynnade av evolutionen att de egentligen är både fysiskt och psykiskt oförmögna att utkämpa en batalj som inte förs över Twitter mot någon som kritiserat damfotboll.
Latte-pappan, a.k.a ”den moderna mannen”, känns igen på den provocerande lilla scarfen nonchalant knuten kring den klena nacken, man-bagen med våtservetter i, samt ett par glasögon med tjocka bågar för att fullända den där utpräglade besserwisser-looken som frammanar kräkreflexer hos alla som inte också jobbar på reklambyrå. Anledning till att han inte fick göra lumpen: Samma fysiska testvärden som den genomsnittliga klimakteriekvinnan.
Hans främsta fysiska attribut är två asymmetriska och mycket osmickrande små chipstuttar med hudfärgade vårtgårdar, framodlade under nio månaders manlig skengraviditet. Tillsammans med den förtryckta maskuliniteten utgör dom den enskilt största anledningen till varför hans fru inte längre vill ha sex med honom och i smyg döpt om massagestrålen i duschen till Paolo Roberto.
I andra ringhörnan finner vi ”hipstern”. 2019 års utgåva. Den senaste, och tveklöst fulaste, utgåvan hittills. Som Sveriges radio P3 personifierad. Ett 60-kilos osteoporos-skelett, iklätt komplett second hand-mundering, anti fit-keps och en midjeväska för vape-olja och kassettband tvärsöver trattbröstet. Och utsmyckat med diverse oförtjänta sjömanstatueringar, Alfred Nobel-mustasch och ett hängsmycke omedvetet placerat i det s.k ”bög-örat”. Anledning till att han inte fick göra lumpen: Kronisk sängvätare.
Det är inget mindre än min plikt gentemot naturvetenskapen att, som den sanna renässansman jag är, dokumentera detta aldrig tidigare skådade fenomen åt kommande generationers biologer och lärde män i en bajsning lång text (vilket är standardmåttet för textlayout inom branschen sedan smartphonens intågande).
Det hela börjar med att bussen jag sitter på stannar vid ett rödljus. Från fönstret ser jag en latte-pappa som sitter på en parkbänk och sörplar på en över-prissatt chailatte (med sojamjölk för att boosta de redan skenande östrogennivåerna). I lurarna har han senaste avsnittet av sin favorit pappa-podd, där likasinnade velourmän, uteslutande från mediavärlden, snackar övremedelklass-pappaliv och tillsammans når slutsatsen att manlighet är att gråta när man lämnar barnen på dagis. Som grädde på moset har man bjudit in en vass kvällspress-journalist fostrad på Södertörn som bidrar med lite kontrovers och syrlig pappa-humor plagierad från Ryan Reynolds twitter-flöde.
Medan han sitter där så har han släppt ut lilla Hjalmar (mycket ”originellt” döpt efter gammelfarfar) ur bärsjalen av nepalesiskt alpackaull där han spenderat en psykiskt skadlig mängd för många år med att känna sin faders närhet och hjärtslag, vilket fostrat honom till typexemplet av rödhårigt barn som man kan se massakrera uppflutna maneter med vassa snäckskal på stranden (karaktäristiskt rödhårigt barn-beteende). I detta nu är han i fullfärd med att springa runt som en elak liten Chucky-docka och jaga duvor.
Just som Hjalmar lyckats avskärma den svagaste duvan från flocken och ska sparka ihjäl den med sina små spiderman-dojor så kommer ovannämnda hipster dundrandes på en elsparkcykel i partikelgenerator CERN-fart och bolmar vejprök som ett jävla lokomotiv. Latte-pappan ser vad som håller på att hända, men snubblar på orden när han ska ropa på Hjalmar, då han var farligt nära att yppa ”det förbjudna ordet”. Hjalmar går nämligen på ett privat dagis, där fröknarna kallar sig pedagoger, icke könsneutrala leksaker är bannlysta, man har pride-tema på samtliga högtidsfirande och praktiserar fri uppfostran där det skadliga ordet ”NEJ” är strikt förbjudet.
Hipstern försöker förgäves undvika kollision genom att frenetiskt vobbla med styret så han tappar herraväldet över sitt åkdon och far över vägbanan som en förlupen kula. Hjalmar, vars tunnelseende är låst på bytet, hinner så mycket som att stanna upp, vända sig mot skuggan som hastigt tornar upp sig över honom, och väsa som en Velociraptor åt faran, innan han förvandlas till en mänsklig vägbula.
Hipsterns förnöjda ansiktsuttryck, efter att ha kunnat beskåda sin egen märkvärdighet från spegelbilden i skyltfönstren han susat förbi, förvrids till dödsångest när han flyger halsöverhuvud över styret i en, från åskådarplats, tillsynes fläckfri mollbergare med dubbel saltomortal som summeras i en klinisk landning på hans bräckliga små nyckelben.
Och nu sker något riktigt otippat. Latte-pappan flyger upp från bänken. Någonstans där bak i reptilhjärnan, bakom en brandvägg av genusteorier och allsköns tokigheter från Aftonbladets ledarsida, väcks den primitiva instinkten att försvara sin avkomma. Han springer fram till Hjalmar, som sitter på marken och utsöndrar exalterade läten medan han begrundar hur blodet sippar ur det nyfunna skrapsåret på sitt knä.
Och ungefär samtidigt vaknar hipstern till liv i buskaget där hans färd slutligen tog stopp, och finner alla sina hipsteratteraljer, så som skäggolja, retro fick-ur och ett hand-Donkey Kong från -87, i fragment strödda över hela olycksplatsen. Som en fjäder studsar han upp. Någon ska få betla för detta. Med sitt blod. Och denna någon är den päronformade, flaskhalsaxlade, reklambyråmuppen med kvinnlig fettreserv kring höfterna som brustit i uppsyn över sin avkomma.
Hipstern rusar egenhändigt genom konflikttrappan och går in i fullkomligt bärsärkar-mode. Midjeväskan med hallonvejpolja förvandlas till en dödsbringande nunchuku av centrifugalkraften när han svingar den runt, runt som en väderkvarn mot sitt tilltänkt offer. Latte-pappan inser plötsligt vilken alarmerande situation han finner sig i, och den här gången är finns inte hans roller derby-utövande fru att ta fighten åt honom. I stället gör hans hjärna ett fruktlöst försök att spela upp hans odugliga liv i revy för att finna en utväg. Det närmaste han kan finna i sin värdelösa resumé är dessvärre ett föga effektivt tips från en metoo-special av "Malou efter 10” som han följde slaviskt under pappaledigheten. ”Stopp, min kropp”, skränar han i falsett mot sin angripare så att rösten skär sig.
Hipstern tycks dock vara immun mot skyddsbesvärjelsen, och snart finner sig latte-pappan ihopkurad på marken i en patetisk försvarsställning som i bästa fall eventuellt skulle kunna blockera hans kroppsöppningar från intrång, medan slagen haglar över honom. Ett dödläge uppstår. Hipstern är alldeles för klen för att egentligen åsamka någon som helst skada eller smärta på sitt offer, och latte-pappan tycks spela död i hopp om att hans angripare ska ta hans ägodelar och lämna honom i fred. Samtidigt sitter Hjamlar, vars hjärna befinner sig i ett ytters påverkningsbart stadie och absorberar våldet han bevittnar direkt in i hjärnbalken.
Att se sin s.k ”manliga förebild” åka på stryk av en knappt könsmogen karikatyr kommer, i kombination med att han burits i bärsjal cirka 7 år för länge, bli den enskilt största bidragande faktorn till att han 30 år senare kommer crusia runt i hor-distrikten, i förd trenchcoat med bara strumpebandshållare under, i en skåpbil vars bekanta motorljud får flickorna att fly gatuljusens sken och ta skydd i skuggorna.
Nu finns det inte längre någon återvändo. Stunden latte-pappan länge bävat för var kommen. Han skulle bli tvungen att använda krafterna han inte bett om, men som givits till honom, under lunchträningen på Friskis & Svettis box circle-klasser. Med ett vrål som bäst kan beskrivas som det slutgiltiga förlossningsstönet bryter han sig ur dödläget. Fullkomligt motorikskadat måttar klena överhandsslag mot sin baneman. De båda faller omkull, men denna gången med latte-pappan överst, i en submission som mer ser ut som ett fall för den nya samtyckeslagen.
Och just som det ser ut som om latte-pappan ska gå segrande ur den här bataljen sker något högst oväntat. Mängden ultravåld som Hjalmars lilla hjärna kan insupa når sin maxgräns och han flyger plötsligt upp som en projektil och sätter sig, som en muräna, med sina asymmetriska jättemjölktänder i sin pappas gäddhäng.
”Aj, för i helvete!”, latte-pappan börjar dansa runt och försöker förgäves ruska loss Hjalmar så pupillerna spelar pong i ögongloberna på honom. Men han har låst käkarna som en Pitbull. Och kommer inte släppa förens han inte känner någon puls längre. ”Hjamlar! Loss! Hjälp!”, tjuter han, nästa bedjande medan han känner hur kraften rinner ur honom. För ett sekund får han ögonkontakt med mig genom bussfönstret, och sträcker vädjande ut handen mot mig, men jag skakar på huvudet och rycker på axlarna, för att liksom visa att jag, likt en naturfotograf, inte får interagera med naturens gång, hur brutal och otäck den än är.
Just då slår trafikljuset om, och bussen jag sitter på börjar rulla.
Men när jag tittar mig om över axeln får jag bevittna något fint och inspirerande. Hipstern rusar till undsättning, och med sitt högaktade Donkey Kong-spel lyckas han bända upp Hjalmars käftar. Och detta får också bli historians sensmoral; att vi, om vi bara bortser från varandras olikheter, och begraver stridsyxan, kan övervinna allt och istället kämpa sida vid sida mot gemensamma mål. Faith in humanity restored! <3 " - Sista Bossen
Latte-pappan, a.k.a ”den moderna mannen”, känns igen på den provocerande lilla scarfen nonchalant knuten kring den klena nacken, man-bagen med våtservetter i, samt ett par glasögon med tjocka bågar för att fullända den där utpräglade besserwisser-looken som frammanar kräkreflexer hos alla som inte också jobbar på reklambyrå. Anledning till att han inte fick göra lumpen: Samma fysiska testvärden som den genomsnittliga klimakteriekvinnan.
Hans främsta fysiska attribut är två asymmetriska och mycket osmickrande små chipstuttar med hudfärgade vårtgårdar, framodlade under nio månaders manlig skengraviditet. Tillsammans med den förtryckta maskuliniteten utgör dom den enskilt största anledningen till varför hans fru inte längre vill ha sex med honom och i smyg döpt om massagestrålen i duschen till Paolo Roberto.
I andra ringhörnan finner vi ”hipstern”. 2019 års utgåva. Den senaste, och tveklöst fulaste, utgåvan hittills. Som Sveriges radio P3 personifierad. Ett 60-kilos osteoporos-skelett, iklätt komplett second hand-mundering, anti fit-keps och en midjeväska för vape-olja och kassettband tvärsöver trattbröstet. Och utsmyckat med diverse oförtjänta sjömanstatueringar, Alfred Nobel-mustasch och ett hängsmycke omedvetet placerat i det s.k ”bög-örat”. Anledning till att han inte fick göra lumpen: Kronisk sängvätare.
Det är inget mindre än min plikt gentemot naturvetenskapen att, som den sanna renässansman jag är, dokumentera detta aldrig tidigare skådade fenomen åt kommande generationers biologer och lärde män i en bajsning lång text (vilket är standardmåttet för textlayout inom branschen sedan smartphonens intågande).
Det hela börjar med att bussen jag sitter på stannar vid ett rödljus. Från fönstret ser jag en latte-pappa som sitter på en parkbänk och sörplar på en över-prissatt chailatte (med sojamjölk för att boosta de redan skenande östrogennivåerna). I lurarna har han senaste avsnittet av sin favorit pappa-podd, där likasinnade velourmän, uteslutande från mediavärlden, snackar övremedelklass-pappaliv och tillsammans når slutsatsen att manlighet är att gråta när man lämnar barnen på dagis. Som grädde på moset har man bjudit in en vass kvällspress-journalist fostrad på Södertörn som bidrar med lite kontrovers och syrlig pappa-humor plagierad från Ryan Reynolds twitter-flöde.
Medan han sitter där så har han släppt ut lilla Hjalmar (mycket ”originellt” döpt efter gammelfarfar) ur bärsjalen av nepalesiskt alpackaull där han spenderat en psykiskt skadlig mängd för många år med att känna sin faders närhet och hjärtslag, vilket fostrat honom till typexemplet av rödhårigt barn som man kan se massakrera uppflutna maneter med vassa snäckskal på stranden (karaktäristiskt rödhårigt barn-beteende). I detta nu är han i fullfärd med att springa runt som en elak liten Chucky-docka och jaga duvor.
Just som Hjalmar lyckats avskärma den svagaste duvan från flocken och ska sparka ihjäl den med sina små spiderman-dojor så kommer ovannämnda hipster dundrandes på en elsparkcykel i partikelgenerator CERN-fart och bolmar vejprök som ett jävla lokomotiv. Latte-pappan ser vad som håller på att hända, men snubblar på orden när han ska ropa på Hjalmar, då han var farligt nära att yppa ”det förbjudna ordet”. Hjalmar går nämligen på ett privat dagis, där fröknarna kallar sig pedagoger, icke könsneutrala leksaker är bannlysta, man har pride-tema på samtliga högtidsfirande och praktiserar fri uppfostran där det skadliga ordet ”NEJ” är strikt förbjudet.
Hipstern försöker förgäves undvika kollision genom att frenetiskt vobbla med styret så han tappar herraväldet över sitt åkdon och far över vägbanan som en förlupen kula. Hjalmar, vars tunnelseende är låst på bytet, hinner så mycket som att stanna upp, vända sig mot skuggan som hastigt tornar upp sig över honom, och väsa som en Velociraptor åt faran, innan han förvandlas till en mänsklig vägbula.
Hipsterns förnöjda ansiktsuttryck, efter att ha kunnat beskåda sin egen märkvärdighet från spegelbilden i skyltfönstren han susat förbi, förvrids till dödsångest när han flyger halsöverhuvud över styret i en, från åskådarplats, tillsynes fläckfri mollbergare med dubbel saltomortal som summeras i en klinisk landning på hans bräckliga små nyckelben.
Och nu sker något riktigt otippat. Latte-pappan flyger upp från bänken. Någonstans där bak i reptilhjärnan, bakom en brandvägg av genusteorier och allsköns tokigheter från Aftonbladets ledarsida, väcks den primitiva instinkten att försvara sin avkomma. Han springer fram till Hjalmar, som sitter på marken och utsöndrar exalterade läten medan han begrundar hur blodet sippar ur det nyfunna skrapsåret på sitt knä.
Och ungefär samtidigt vaknar hipstern till liv i buskaget där hans färd slutligen tog stopp, och finner alla sina hipsteratteraljer, så som skäggolja, retro fick-ur och ett hand-Donkey Kong från -87, i fragment strödda över hela olycksplatsen. Som en fjäder studsar han upp. Någon ska få betla för detta. Med sitt blod. Och denna någon är den päronformade, flaskhalsaxlade, reklambyråmuppen med kvinnlig fettreserv kring höfterna som brustit i uppsyn över sin avkomma.
Hipstern rusar egenhändigt genom konflikttrappan och går in i fullkomligt bärsärkar-mode. Midjeväskan med hallonvejpolja förvandlas till en dödsbringande nunchuku av centrifugalkraften när han svingar den runt, runt som en väderkvarn mot sitt tilltänkt offer. Latte-pappan inser plötsligt vilken alarmerande situation han finner sig i, och den här gången är finns inte hans roller derby-utövande fru att ta fighten åt honom. I stället gör hans hjärna ett fruktlöst försök att spela upp hans odugliga liv i revy för att finna en utväg. Det närmaste han kan finna i sin värdelösa resumé är dessvärre ett föga effektivt tips från en metoo-special av "Malou efter 10” som han följde slaviskt under pappaledigheten. ”Stopp, min kropp”, skränar han i falsett mot sin angripare så att rösten skär sig.
Hipstern tycks dock vara immun mot skyddsbesvärjelsen, och snart finner sig latte-pappan ihopkurad på marken i en patetisk försvarsställning som i bästa fall eventuellt skulle kunna blockera hans kroppsöppningar från intrång, medan slagen haglar över honom. Ett dödläge uppstår. Hipstern är alldeles för klen för att egentligen åsamka någon som helst skada eller smärta på sitt offer, och latte-pappan tycks spela död i hopp om att hans angripare ska ta hans ägodelar och lämna honom i fred. Samtidigt sitter Hjamlar, vars hjärna befinner sig i ett ytters påverkningsbart stadie och absorberar våldet han bevittnar direkt in i hjärnbalken.
Att se sin s.k ”manliga förebild” åka på stryk av en knappt könsmogen karikatyr kommer, i kombination med att han burits i bärsjal cirka 7 år för länge, bli den enskilt största bidragande faktorn till att han 30 år senare kommer crusia runt i hor-distrikten, i förd trenchcoat med bara strumpebandshållare under, i en skåpbil vars bekanta motorljud får flickorna att fly gatuljusens sken och ta skydd i skuggorna.
Nu finns det inte längre någon återvändo. Stunden latte-pappan länge bävat för var kommen. Han skulle bli tvungen att använda krafterna han inte bett om, men som givits till honom, under lunchträningen på Friskis & Svettis box circle-klasser. Med ett vrål som bäst kan beskrivas som det slutgiltiga förlossningsstönet bryter han sig ur dödläget. Fullkomligt motorikskadat måttar klena överhandsslag mot sin baneman. De båda faller omkull, men denna gången med latte-pappan överst, i en submission som mer ser ut som ett fall för den nya samtyckeslagen.
Och just som det ser ut som om latte-pappan ska gå segrande ur den här bataljen sker något högst oväntat. Mängden ultravåld som Hjalmars lilla hjärna kan insupa når sin maxgräns och han flyger plötsligt upp som en projektil och sätter sig, som en muräna, med sina asymmetriska jättemjölktänder i sin pappas gäddhäng.
”Aj, för i helvete!”, latte-pappan börjar dansa runt och försöker förgäves ruska loss Hjalmar så pupillerna spelar pong i ögongloberna på honom. Men han har låst käkarna som en Pitbull. Och kommer inte släppa förens han inte känner någon puls längre. ”Hjamlar! Loss! Hjälp!”, tjuter han, nästa bedjande medan han känner hur kraften rinner ur honom. För ett sekund får han ögonkontakt med mig genom bussfönstret, och sträcker vädjande ut handen mot mig, men jag skakar på huvudet och rycker på axlarna, för att liksom visa att jag, likt en naturfotograf, inte får interagera med naturens gång, hur brutal och otäck den än är.
Just då slår trafikljuset om, och bussen jag sitter på börjar rulla.
Men när jag tittar mig om över axeln får jag bevittna något fint och inspirerande. Hipstern rusar till undsättning, och med sitt högaktade Donkey Kong-spel lyckas han bända upp Hjalmars käftar. Och detta får också bli historians sensmoral; att vi, om vi bara bortser från varandras olikheter, och begraver stridsyxan, kan övervinna allt och istället kämpa sida vid sida mot gemensamma mål. Faith in humanity restored! <3 " - Sista Bossen
