Ibland, när jag är på det humöret, så brukar jag tänka på Glasblåsarns Barn och de många teman som den behandlar. Nu är det flera år sedan jag läste den senast, så jag ber om ursäkt ifall inlägget innehåller faktafel.
Hur kom Härskaren och Härskarinnan till Slottet? Så vitt jag minns var de två de enda invånarna i sagovärlden. Kan det vara så att de själva blev kidnappade som barn, precis som Klas och Klara blev, och att de som vuxna inte har insikt nog att bryta den onda cirkeln?
På tal om insikt så är Härskarens maniska natur ett mysterium. Varifrån kommer den? Om man utgår ifrån att han är människa och har äkta känslor, och att hans sanna personlighet är förträngd, varför är den då förträngd? Det måste ju finnas en anledning till att han är som han är. Jag tänker mig att han har kämpat med känslan av hopplöshet så länge att han har anammat rollen som maniker för att hålla farorna borta: ni kan inte skada mig för jag är redan galen, typ.
Härskarinnan är mer medveten om sin maktlöshet. Av de tre paren som utsatts för sagovärlden så är samtliga uppdelade i en som är medveten och en som är vilse:
1. Härskarinnan är deprimerad istället för manisk eftersom hon är stark nog att acceptera att hon är under ett osynligt förtryck.
2. Klas är obstinat eftersom han känner inom sig att det är något fel som görs mot honom, medan Klara är upptagen med att rätta sig efter den nya världen som de tvingats in i.
3. Flaxa står ut med att vara ensam och missförstådd eftersom hon är stark nog att acceptera att det som skedde när hon och Nana var små är förgånget, och att de inte kan ändra på det, medan Nana fortsätter vara arg på hela världen.
Nana är dessutom särskilt hatisk mot Klas och Klara, vilket skulle kunna bero på att hon vet att de fortfarande är tillräckligt unga för att fly från den hemska situation de är i, medan det är försent för Nana själv. Flaxa och Nana var kanske den generation syskon som kidnappades innan Härskaren och Härskarinnan, men att Flaxa lyckades fly innan hon och Nana blev härskare, och att hon då i samma veva berövade Nana möjligheten att bli härskarinna. Det kanske behövs båda barnen för att det ska funka. Vem som då skulle ha kidnappat Härskaren och Härskarinna vet jag inte.
Det är ju uppenbart att Härskaren och Härskarinnan är fast med varandra. De kommer inte ifrån varandra. Det har inte med kärlek att göra, utan med magin i sagovärlden. Dessutom har de själva blivit besatta av tanken på att de inte kan göra något åt sin fångenskap. När Härskarinnan i slutet av boken lurar Härskaren till att befria henne från deras osunda förhållande - och därmed befriar Härskaren på samma gång - så blir han således inte lycklig, eftersom hon bevisar för honom hur lätt det faktiskt är att bryta sig loss, och att det är deras eget fel att de har varit fångna så länge.
Vem vet hur länge Härskarinnan egentligen har filurat på det där med knopparna. Hon kanske har spenderat ett helt år på att planera det, så hon var väl förberedd på förändring, och hennes depression i det stadiet berodde mest på att hon inte var fri ännu. För Härskaren kommer friheten däremot som en chock, och chocker är aldrig trevliga, oavsett hur befriande de är.
Kan boken egentligen handla om hur vuxna med traumatiska uppväxter kommer ihåg sin barndom på det sätt som de rationaliserade den när de var barn? Boken utspelar sig i ett sagoland så som det ser ut i barnböcker, men själva berättelsen är till för vuxna. Att det är så här en vuxen med en traumatisk barndom skulle beskriva den om den vuxna inte har bearbetat traumat.
Hur kom Härskaren och Härskarinnan till Slottet? Så vitt jag minns var de två de enda invånarna i sagovärlden. Kan det vara så att de själva blev kidnappade som barn, precis som Klas och Klara blev, och att de som vuxna inte har insikt nog att bryta den onda cirkeln?
På tal om insikt så är Härskarens maniska natur ett mysterium. Varifrån kommer den? Om man utgår ifrån att han är människa och har äkta känslor, och att hans sanna personlighet är förträngd, varför är den då förträngd? Det måste ju finnas en anledning till att han är som han är. Jag tänker mig att han har kämpat med känslan av hopplöshet så länge att han har anammat rollen som maniker för att hålla farorna borta: ni kan inte skada mig för jag är redan galen, typ.
Härskarinnan är mer medveten om sin maktlöshet. Av de tre paren som utsatts för sagovärlden så är samtliga uppdelade i en som är medveten och en som är vilse:
1. Härskarinnan är deprimerad istället för manisk eftersom hon är stark nog att acceptera att hon är under ett osynligt förtryck.
2. Klas är obstinat eftersom han känner inom sig att det är något fel som görs mot honom, medan Klara är upptagen med att rätta sig efter den nya världen som de tvingats in i.
3. Flaxa står ut med att vara ensam och missförstådd eftersom hon är stark nog att acceptera att det som skedde när hon och Nana var små är förgånget, och att de inte kan ändra på det, medan Nana fortsätter vara arg på hela världen.
Nana är dessutom särskilt hatisk mot Klas och Klara, vilket skulle kunna bero på att hon vet att de fortfarande är tillräckligt unga för att fly från den hemska situation de är i, medan det är försent för Nana själv. Flaxa och Nana var kanske den generation syskon som kidnappades innan Härskaren och Härskarinnan, men att Flaxa lyckades fly innan hon och Nana blev härskare, och att hon då i samma veva berövade Nana möjligheten att bli härskarinna. Det kanske behövs båda barnen för att det ska funka. Vem som då skulle ha kidnappat Härskaren och Härskarinna vet jag inte.
Det är ju uppenbart att Härskaren och Härskarinnan är fast med varandra. De kommer inte ifrån varandra. Det har inte med kärlek att göra, utan med magin i sagovärlden. Dessutom har de själva blivit besatta av tanken på att de inte kan göra något åt sin fångenskap. När Härskarinnan i slutet av boken lurar Härskaren till att befria henne från deras osunda förhållande - och därmed befriar Härskaren på samma gång - så blir han således inte lycklig, eftersom hon bevisar för honom hur lätt det faktiskt är att bryta sig loss, och att det är deras eget fel att de har varit fångna så länge.
Vem vet hur länge Härskarinnan egentligen har filurat på det där med knopparna. Hon kanske har spenderat ett helt år på att planera det, så hon var väl förberedd på förändring, och hennes depression i det stadiet berodde mest på att hon inte var fri ännu. För Härskaren kommer friheten däremot som en chock, och chocker är aldrig trevliga, oavsett hur befriande de är.
Kan boken egentligen handla om hur vuxna med traumatiska uppväxter kommer ihåg sin barndom på det sätt som de rationaliserade den när de var barn? Boken utspelar sig i ett sagoland så som det ser ut i barnböcker, men själva berättelsen är till för vuxna. Att det är så här en vuxen med en traumatisk barndom skulle beskriva den om den vuxna inte har bearbetat traumat.
__________________
Senast redigerad av hasseochtage 2018-06-20 kl. 20:48.
Senast redigerad av hasseochtage 2018-06-20 kl. 20:48.
