Citat:
Ursprungligen postat av
Emmy.Ha
Tillslut så handlar attraktion om allt annat än vänskap, och efter en tid så kan man mycket väl få reda på att man egentligen hade så lite gemnsamt att man inte ens kan vara vänner när passionen svalnat.
Jag förstår inte riktigt vad frågan syftar till men personkemi är ju inte en och samma sak i varje relation, sexuell attraktion kan vara en del av personkemin eller inte och del av personkemin i olika stor grad. För mig är inte attraktion helt skilt från vänskap, vänskap är en förutsättning för att jag ska ta attraktionen på allvar. Men vi kanske definierar vänskap olika, jag definierar det i sammanhanget som vänskapliga (varma, respektfulla) känslor.
Man kan inte skilja lätt familjens väl från individerna i familjens väl. Man kan inte ha olyckliga individer och en lycklig familj. Man kan, om man har stöd från samhället på alla nivåer, ha en välbehållen struktur som ger vissa resultat som man skulle kunna tolka som välmående, men nu är det inte så. Man kan inte tolka resultatet av sådana studier som att risken för psykiska besvär och drogberoende skulle halverats om föräldrarna hållit ihop. Släkter med en historia av disharmoni kommer vara mer splittrade än släkter med en mer harmonisk historia nu när det inte längre finns överväldigande yttre skäl att hålla ihop. Och siffrorna när det gäller känslomässiga problem och beteendeproblem är kring 4% för sammanhållna familjer jämfört med kring 8% för separerade föräldrar i Sverige. Jag tycker skillnaden är förvånande liten. Men vad diskuterar vi egentligen? Jag ledde in diskussionen på ett sidospår som jag själv inte vet vad jag hade för syfte med.
Jag tror att du får räkna med att det inte finns någon absolut gränslinje mellan extrem psykisk ohälsa som syns i statistiken och andra mindre problem som inte syns.
De där 8% som syns ha allvarliga problem med brott och beteendeproblem har antagligen en eftersläppande 40% som har problem av mindre allvarlig karaktär, medan de 4% med sammanhållen familj lär ha en mindre eftersläppande grupp med "mindre grad av problem", kanske runt 20%.
I vilket fall så vet vi att mannen och barnen är de som blir mest olyckliga av skilsmässor, är mannen däremot singel upp till 40-50 så blir han tvärtom inte olycklig. Det är själva känslan av misslyckande när det gäller familjeprojektet som alltså skapar ruiner av män runt den åldern, och vi alla vet att män i regel (och här måste vi vara ärliga om mäns natur) inte klarar av att skapa en varm familjekänsla när de bor ensamma med barnen varannan vecka, så det kommer i regel inte göra någon stor skillnad. Sedan behöver de betala en massa i underhåll åt barn som ibland lever mest som bonusbarn åt någon annan okänd man.
Så män måste i regel tänka otroligt väl med vem han skriver familjekontraktet med, och inte låta sig fångas i en kvinnas spindelnät. Det är mannens naturliga strategi i livet; att få sex utan att gå in i denna fälla, alternativt; ingå i relationer med kvinnor som har familjeideal som ett större vackrare ideal än individens lycka (tex kvinnor från Sydeuropa). De män som kan få sex enkelt lär inte vilja fångas överhuvudtaget (därmed playerkulturen/"pickup artists"/fuckboys som ständigt växer), de män som inte kan få enkel sex är därmed gruppen som mest kan skaka på fundamenten; ifall denna grupp blir allt mer cynisk kring just vad det kostar för en man att skapa familj med en modern kvinna då blir återstående alternativen ganska så få.
Den moderna livsstilen måste svältas bort rent darwinistiskt, inte bara hos högfertila lågutbildade kvinnor från extremt traditionella länder; men även västerländska kommer förr eller senare selektera bort modernism genom att moderna kvinnor får otroligt få barn.
Statistiken är talande, män vill inte gifta sig:
https://www.lifesitenews.com/news/yo...-women-anymore
Samtidigt vet vi att konservativa får många fler barn än liberala:
https://www.thecut.com/consent.html?...t.com&orig_qs=
Detta handlar som egentligen om att själva familjekonceptet och monogami är konservativt till sin själva natur: du kan inte skapa nya kontrakt från intet och drömmeri om att skapa familjekonstellationer genom stora stammar som alla tar hand om varandras barn är ren världsfrånvänd fantasi från vänsterns sida. När familjeidealen faller ihop återstår egentligen bara insemination, som oftast högst leder till 1 barn i trista ensamma mammor med deras enda barn. Inte ett drömtillvaro riktigt.
Hela frågan är givetvis bara löst förknippad med trådens ämne, men vad handlar all denna hacklande på fuckboyfenomenet ifall inte en törst att ha relationer med män som bara vill smita undan från ansvar?
