Någon annan som är ett hårstrå från att bli rättshaverist?

rättshaverist: En rättshaverist (från tyska Rechthaberei) är en person hemfallen åt rättshaveri, vilket enligt Svenska Akademiens ordlista är en "person som påstridigt hävdar sin rätt". Ordet är pejorativt, det vill säga nedsättande.

Jag känner att jag håller på att implodera och explodera över en bagatell egentligen. Jag inser dessutom att jag har fel, men ... Om jag inte trodde att det skulle få några påföljder skulle jag - jag vet inte, skjuta nån? Bränna ner stället?

Det konstiga är att jag egentligen betraktas som och är en sansad typ: troligtvis 25 år äldre än genomsnittet här, lyckligt gift, framgångsrik yrkesmässigt, Qi gong-utövare som senast idag räddade en spindel från att dö, kvinna och ja, i praktiken allt som inte talar för att just jag ska bli en rättshaverist. Men så bubblar denna ilska upp mot detta företag (ett gym, egentligen rätt så trevligt) som om det är ilska över 100000 oförätter genom miljoner livstider. Hade jag kunnat säga upp avtalet hade det varit uppsagt igår, men tyvärr uppbundet i 1,8 år till. Hade det inte rört sig om denna betydande summa pengar (6000kr - vilket är mycket för mig) hade jag kastat in ett gäng brandbomber på gymmet och aldrig gått dit igen.

Allt känns så jävla otippat. Varför känner jag så här? Någon annan? Någon som har en bra förklaring (innan jag brinner upp)?

Rättshaverist är bara ett ord som sossar i Sverige använder.
Ifall du känner att du är arg och vill stämma företaget är det bara att starta ett civil-mål.

Vad är problemet?

Man blir nyfiken på vad gymmet har gjort .

Jag har ett "Träna tillsammans-kort" med min 13-åring men försökte smuggla in min autistiska 10-åring som jag inte kan lämna hemma. Vi blev stoppade i dörren av en 20-årig brutta som (av förklarliga skäl) inte varit igenom samma saker som jag här i livet. Och jag hoppas att hon slipper ...

jag brände ut mig 2000-2003 på ett roligt med svårt journalistjobb inom sk "public service" -Och jag antar att en autistisk son inte gjorde saken bättre. Att komma iväg att träna är alltså inte allom givet.

Så känslan av att bli avsnäst av en hälften så gammal människa och mer eller mindre bryta ihop där inför min son kändes ... inte så roligt. Förödmjukande- tydligen så pass att det väckte rättshaveristen i mig.

Så nu gör jag det jag gör bäst - antar jag -pyser ut min ilska genom att skriva formella käbbel-mejl om avtalstider och domar. Allt för att slippa slänga brandbomber. ;-) även om det säkert skulle ge min karriär en rejäl skjuts.

Hmm, men har detta verkligen något med Psykiatri och göra, undrar jag mig? Är inte detta mer en fråga för Psykologiforumet, eller kanske rent av FILOSOFI-forumet?

M ao, lite diskussion om själva samhällets uppbyggnad, reflektion över känslornas väsen och möjligen även om trauman i din uppväxt som kan ha format dig.


Det enda jag kan sammankoppla möjligen, lite vagt, till Psykiatri, är det faktum att du har en son som är Autistisk - det bör nämnas att Autism anses vara en nästan HELT genetisk sjukdom, i regel beroende på ÄRFTLIGA gener (och inte nymutationer) - det finns även hyfsade bevis på att det är en additiv sjukdom - m ao, man lägger ihop fler och fler gener, från olika källor, varje generation, som gör att symptomen FÖRVÄRRAS (detta är till skillnad från ADHD, som är ganska unik i att det är ett helt PAKET som MÅSTE ärvas helt och fullt, i ett enda slag, för att få symptomen).

Kan det vara så att du, och möjligen även din partner, har båda en liten gnutta Autism var, som sedan har gjort att er Son drabbades på ett mer synligt sätt?

Många som är annorlunda, och något utstötta, dras ofta till varandra... därav också en viss trolighet.

En del med Autism har även problem med känslokontroll och kan även övertolka olika sociala intryck från andra, som ännu mer negativa än dom faktiskt är - kan detta vara vad som hände dig? Många med Autism påverkas även MYCKET hårdare av olika trauman, än neurotypiska - kan det vara så att något autistiskt inom dig gjort att du lidit ännu mer än en neurotypisk förälder, som förälder till ett Autistiskt barn (läs: samsjuklighet - att man blir sjuk av att sköta om sjuka)?


Jag hoppas att mitt spånande på slutet inte känns nedsättande eller elakt, blev spontana tankar på själva grundidéen med tråden - Rättsvaherister.

Min egen analys av ett flertalet rättshaverister som synts i media, är nämligen att några av dom uppvisar vissa autistiska symptom - tvång, sociala svårigheter, besatthet av ett visst ämne.

Ett tag var jag rasende över ett flertal samhälliga problem som jag har drabbats av genom livet. Idag har den vitglödgade spetsen fallnat men ironiskt nog har den också hjälpt mig på flera olika sätt.

Fokusera och kanalisera åt rätt håll.

Poängen var att rättshaverism i Sverige oftast har en negativ konnotation i jämförelse med andra länder såsom USA.

I Sverige ses det med misstanke att stå upp för sin rätt. Kulturen i Sverige är betydligt mer defaitistisk och kollektivistisk och förespråkar mindre individualitet än USA.

TS självaste trådstart är blott en ilska och frustration som han uttrycker som han parallellt försöker hindra sig ifrån att uttrycka under epitet " rättshaverist ".

I själva verket kanske han inte alls är en rättshaverist utan snarare sätter prejudikat i en domstol för ett mål han är arg för.

Ilska är inte alltid något destruktivt som kulturen i Sverige kretsar kring, utan är en känsla som värnar om ens integritet och respekt.

Det måste man stå upp för, utan att man skall bli kallad att man är en " rättshaverist " för.
Principer helt enkelt.

Understrykta är välan en valid åsikt att ha, men jag ser inte att det har någon större relevans för diskussionen egentligen - ordet i sig uppkom ju för att understryka någon med extrema personlighetsdrag - läs, som tanten i tidigare exempel.

Då hade det varit mer logiskt att bara säga att det inte alltid är negativt med att driva sin rätt - att det ibland kan vara på sin plats.

Märk även att vi i sverige också har orden rättfärdig - någon som för en rättvis kamp, samt Förkämpe -en person som ädelt, kämpar för en sak.
M ao, det anses inte unisont fel att kämpa för sin rätt, även i Sverige.


Nu kommer jag möjligen vara lite elak mot TS, men det är inte med mening - hon måste trots allt få ventilera lite känslor även hon, tycker jag är helt i sin ordning - men, i detta fallet så är min bedömning att hon egentligen INTE har rätt i sin sak - för det är trots allt troligtvis ett privat gym - med regler som ingår i det avtal hon tecknade när hon betalade för att använda deras utrustning - den privata ägaren har trots allt SIN rätt att genomdriva det avtal som dom har båda kommit överens om, i ett utbyte av varor och tjänster.

Däri står det att obehöriga äga ej tillträde, man får m ao inte låta personer som INTE har tillträde till ägarens privata egendom, personer som inte ingår i transaktionen mellan säljaren och köparen, få tillgång till gymmet och dess materiel.

Det är m ao helt på sin fulla rätt att neka tillträde i detta fall - TS gjorde fel, och kan därmed tänkas vara en rättshaverist, i ordets negativa betydelse.

Eller menar du att den arbetsamme gymägarens frihet och principer ska behöva tullas på, till förmån för TS...?


Dock, så kan man säkerligen göra ett argument för att det var en speciell och känslig situation, som kan ha krävt mer takt och fingertoppskänsla än vad gymföreståndaren(?) tycks ha visat när denne avspisade TS - det kan man välan kräva en ursäkt för, men att gå in med ett allt för starkt krav på upprättelse, där detta inte går att befoga, är inte rimligt.

Allt i balans, min vän! Bara för att man inte är underdånig så har man heller ingen rätt att vara förmäten.

Min närmare tanke här är att det delvis kommer från ett mycket naturligt ställe - du känner kärlek och moderskänslor till din son - du vill skydda denne från faror och hemskheter - såsom varje god mor vill.

M ao, du känner att din son kan råka illa ut om han inte får komma in med er och träna, att något ska hända honom - och när du blir nekad... då råkar känslan bli att Gymet och den anställde som nekade dig, utsätter honom för fara.

Detta gör dig så klart arg, en naturlig reaktion, som finns där för att du ska kunna skydda dina barn.


Dock, dom här reaktionerna är ju där från urtiden och är ganska så trubbiga, dom stämmer inte alltid med komplexiteterna i dagens värld.

Tänk så här: menade verkligen Damen i Gymentréen något illa mot dig och din son? Är det verkligen så att dom har orsakat dig och din son skada med mening?

Det kan ju även hända att du kanske har fått kämpa för att din son ska få hjälp, att NI hans föräldrar ska ha hjälp för att orka med att hjälpa honom också - den här kampen kan sätta djupa sår, som kan rivas upp - kanske kämpar ni för hans rätt mot skolan eller vården också, just nu?

Det är lätt hänt att känslor från andra händelser skvälper över på helt orelaterade sådana - och det bör man inte förebrå sig för, det är trots allt mänskligt.

Man kan dock inte heller låta känslor som inte har med en person att göra, stjälpas över på någon annan, som är oskyldig. (det behöver dock inte nödvändigtvis vara så i detta fallet, men det är en vanlig företeelse som jag börjar tänka på - därför nämner jag det)

Vi känner inte till hela historien bakom TS frustration så det är omöjligt att uttala sig baserat på det han skriver. Vi kan dock göra ett försök.

Det spelar väl ingen roll om det är ett privat-företag, privata företag kan likväl stämmas och ställas till ansvars för oavsett om vi vore i en amerikansk kultur eller svensk.

Avtalet är inte förpliktigat enbart till gymmet utan är ett gemensamt avtal som även ställer TS inom det. Vågskålen kan således inte tippas över till gymmets fördel, utan snarare i kontexten avtalet skrevs i, där TS rätt tas i beaktande.

I detta fallet kanske gymmet gjorde fel, och brast i sitt avtal och då har TS således rätten på sin sida och kan skapa ett civil-mål.

Förkämpe och rättfärdig är nog mer lämpliga epitet som har mer positiva konnotationer bakom sig än " rättshaverist" som anspelar på att man inte tillför något konstruktivt inom rättssystemet.

Din tolkning om att han är en rättshaverist behöver nödvändigtvis inte vara korrekt heller för den delen, då det är baserat på en fel-presumtion, även om det kan uppfattas som att han är en, och där vi tror att det inte leder till någonting, kan det av oförutsägbara skäl leda fram i slutändan till något konstruktivt i rätten.

Därför tycker jag att rättshaverist är ett missvisande och negativt uttryck för som man ska akta sig för, då det ofta i rättegångar sker saker som man inte kan överblicka, så länge man har en fast övertygelse om det man står för och kämpar för (pun not intended*)

Tråd flyttad till Psykologi Hälsa, passat på att rensa OT inlägg//Mod