Här finns det mycket att reda ut. Till att börja med finns det ungefär fyra gånger så mycket torium som uran i jordskorpan, och även om de bärs av ungefär samma mineral och ofta hittas tillsammans så är fördelningen mellan olika områden ganska olika. Norge har till exempel väldigt mycket torium men knappt någon uran, medan Kanada har det tvärt om. Torium är, som någon skrev, inte ett fissilt material utan ett källmaterial som omvandlas, transmuteras, till ett fissilt material genom neutronbestrålning. Th-232 omvandlas till U-233 på motsvarande sätt som U-238 omvandlas till Pu-239.
Torium som "bränsle" (se ovan) har en stor fördel och det är att det knappt bildas några tyngre aktinider (minor actinides) överhuvud taget, vilket i sin tur ger ett "snällare" avfall med lägre aktivitet på lång sikt och en stabilare härd med en lägre andel fördröjda neutroner. Det kan bildas lite U-235 genom upprepad neutroninfångning, men de kärnorna klyvs innan de hinner fånga in fler neutroner. Torium kan mycket riktigt aldrig bli superkritiskt på samma sätt som U-238 inte kan bli det, då de är källmaterial, men det kan U-233 mycket väl bli. Som MK skriver så har det testats minst en laddning med U-233. Som bombmaterial beter sig U-233 mer som Pu-239 än U-235. I Chernobyl var det aldrig frågan om någon superkritisk härd, det räckte gott med en svagt överkritisk härd som inte fick tillräcklig kylning vilket ledde till en ångexplosion följt av en mycket kraftig brand i grafiten. Exakt samma sak kan hända i en torium-breeder om man är klantig nog.
Torium har fått lite oförtjänt beröm för två saker. Dels finns det en del missuppfattningar om att det är mer kriticitetssäkert än uran, vilket inte stämmer. Om man breedar fram tillräckligt mycket U-233 i härden kan det gå riktigt dåligt där med. Dock så kopplas torium ofta ihop med smältsaltsreaktorer som har en inbyggd säkerhet i det att en ökad temperatur leder till en minskad reaktivitet genom att bränslets densitet sjunker, men det gäller för en sån härd laddad med uran också. Dels anses torium vara mer spridningssäkert då det bildas U-232 (eller var det U-234, jag kommer fan aldrig ihåg) parallellt med U-233 och U-232 har en del riktigt elaka gammakällor i sönderfallskedjan som gör vapen med U-233 mycket svåra att hantera. Dock så kan man lätt konstatera att om man bygger sin heterogena breeder (där torium inte är en del av bränslet utan samlas i s.k. blankets utanför härden) så att neutronerna modereras ner under (n,2n)-tröskeln för Pr-232 så får man i princip rent U-233. Alternativt så separerar man bort Pr-232 (motsvarar Np-238 i U-Pu-systemet) i sitt smältsalt och låter det betasönderfalla utan att bestrålas av neutroner under tiden. Dessutom förutsätter toriumcykeln i princip alltid upparbetning som är en teknik som i alla fall jag inte vill se i allas händer.
Jag skulle vilja påstå att den viktigaste anledningen till att ingen byggt någon kommersiell reaktor med torium (det har funnits många forskningsreaktorer) är att ingen vill ta risken och vara först och investera de enorma summor det kostar att söka och få alla tillstånd som det krävs, samtidigt som framtiden för "vanlig" kärnkraft i västvärlden är vinglig av ekonomiska skäl. Som det ser ut nu blir det Indien som blir det första landet som investerar i torium, om allt håller i sig. De har sedan 90-talet en långsiktig trestegsplan där deras gamla PHWR ska laddas med en viss andel Th som ska breeda U-233 som i sin tur ska breeda Pu till deras FBR. Detta steg har de redan testat och demon till FBR är nästan i drift. I det tredje steget ska de bygga AHWR som ska kunna laddas med en större mängd Th och Pu från FBR. Den som lever får se.
Torium som "bränsle" (se ovan) har en stor fördel och det är att det knappt bildas några tyngre aktinider (minor actinides) överhuvud taget, vilket i sin tur ger ett "snällare" avfall med lägre aktivitet på lång sikt och en stabilare härd med en lägre andel fördröjda neutroner. Det kan bildas lite U-235 genom upprepad neutroninfångning, men de kärnorna klyvs innan de hinner fånga in fler neutroner. Torium kan mycket riktigt aldrig bli superkritiskt på samma sätt som U-238 inte kan bli det, då de är källmaterial, men det kan U-233 mycket väl bli. Som MK skriver så har det testats minst en laddning med U-233. Som bombmaterial beter sig U-233 mer som Pu-239 än U-235. I Chernobyl var det aldrig frågan om någon superkritisk härd, det räckte gott med en svagt överkritisk härd som inte fick tillräcklig kylning vilket ledde till en ångexplosion följt av en mycket kraftig brand i grafiten. Exakt samma sak kan hända i en torium-breeder om man är klantig nog.
Torium har fått lite oförtjänt beröm för två saker. Dels finns det en del missuppfattningar om att det är mer kriticitetssäkert än uran, vilket inte stämmer. Om man breedar fram tillräckligt mycket U-233 i härden kan det gå riktigt dåligt där med. Dock så kopplas torium ofta ihop med smältsaltsreaktorer som har en inbyggd säkerhet i det att en ökad temperatur leder till en minskad reaktivitet genom att bränslets densitet sjunker, men det gäller för en sån härd laddad med uran också. Dels anses torium vara mer spridningssäkert då det bildas U-232 (eller var det U-234, jag kommer fan aldrig ihåg) parallellt med U-233 och U-232 har en del riktigt elaka gammakällor i sönderfallskedjan som gör vapen med U-233 mycket svåra att hantera. Dock så kan man lätt konstatera att om man bygger sin heterogena breeder (där torium inte är en del av bränslet utan samlas i s.k. blankets utanför härden) så att neutronerna modereras ner under (n,2n)-tröskeln för Pr-232 så får man i princip rent U-233. Alternativt så separerar man bort Pr-232 (motsvarar Np-238 i U-Pu-systemet) i sitt smältsalt och låter det betasönderfalla utan att bestrålas av neutroner under tiden. Dessutom förutsätter toriumcykeln i princip alltid upparbetning som är en teknik som i alla fall jag inte vill se i allas händer.
Jag skulle vilja påstå att den viktigaste anledningen till att ingen byggt någon kommersiell reaktor med torium (det har funnits många forskningsreaktorer) är att ingen vill ta risken och vara först och investera de enorma summor det kostar att söka och få alla tillstånd som det krävs, samtidigt som framtiden för "vanlig" kärnkraft i västvärlden är vinglig av ekonomiska skäl. Som det ser ut nu blir det Indien som blir det första landet som investerar i torium, om allt håller i sig. De har sedan 90-talet en långsiktig trestegsplan där deras gamla PHWR ska laddas med en viss andel Th som ska breeda U-233 som i sin tur ska breeda Pu till deras FBR. Detta steg har de redan testat och demon till FBR är nästan i drift. I det tredje steget ska de bygga AHWR som ska kunna laddas med en större mängd Th och Pu från FBR. Den som lever får se.
