Hur ska vi ändra på åsikten att bara du själv kan fixa problem, oavsett vad.

Jag tycker en av vår tids största problem när det kommer till psykisk vård och hälsa, är att det fortfarande tjatas på som om alla vore papegojor, att "bara du själv som kan ordna dina egna problem, ingen annan kan hjälpa dig".

jag fattar om det handlar om små problem, som vi måste lära oss att handskas med, men det finns väl t.o.m forskning på, att vissa problem kommer att förfölja en hela livet, om man inte får samtala med någon - och få expert hjälp, att man får någon annan medveten eller kunnigs delande av problematik.

Detta gör att många väljer att avstå från att förstå andra, och folk som mår dåligt kommer för alltid att stigmatiseras, att "Kom tillbaka när du mår bra igen".
Dessutom kommer att kunna användas som slagträ, när de inte kan må bra.

Vad ska vi göra för att ändra på denna destruktiva attityd? Framför allt inom vården?

Folk som jobbar inom vården är människor, inga robotar som kan lösa alla dina problem, det hade ju varit skönt att slippa kämpa själv ellerhur?

Du kan få råd och stöttning och det hjälper många.

För övrigt så har jag aldrig fått höra de orden, men jag har tänkt det själv.

Det där må gälla i vissa fall och grovt generaliserat så stämmer det, men jag delar inte uppfattningen att det här skulle vara jättevanligt. Människor med svår psykisk ohälsa tenderar att få den hjälp som de behöver - medicinsk och i form av sociala insatser, möjligtvis inte terapeutiskt eftersom den huvudsakliga lösningen på deras problem inte står att finna i psykoterapi. Då talar jag om bipolaritet och schizofreni/psykosproblematik. Den här sortens psykisk ohälsa kan vara så förödande, svårbehandlad och framförallt kronisk att det inte går att lägga orimligt mycket ansvar på den egna individen, även om individens vilja att själv söka och vara mottaglig för hjälp självklart bör finnas där också till viss del (men inte är något absolut krav, eftersom tvångsomhändertaganden är mer nödvändiga och vanligt förekommande i de här fallen). Men här kan psykiatrin inte undslippa sitt ansvar och förvänta sig att de här patientgrupperna skall lösa sin problematik själva, utan stöd från flera olika instanser.

När det kommer till ångest- och depressionsproblematik, så kan psykiatrin enbart göra en begränsad del av arbetet. Medicinering, psykologsamtal, inläggningar (i värsta fall) och sociala insatser (exempelvis boendestöd och kontaktperson). När psykiatrin (och socialpsykiatrin) har gjort sitt på de här planen, så är det rimligt att ställa krav på att patienten/vårdtagaren/brukaren kämpar för att ordna upp de aspekter av sin livssituation som den själv kan påverka.

Viktigast av allt:

Sedan så finns det ju ett inte obetydligt antal personer som belastar psykiatrin trots att de egentligen inte har behov av några omfattande insatser därifrån och lösningen - åtminstone inte helt och hållet - står att finna i vad psykiatrin kan erbjuda. Enligt min uppfattning och erfarenhet så är det den här "patient"gruppen som är som mest ovillig att acceptera psykiatrins begränsningar och axla ens en del av ansvaret för sitt mående och sin livssituation.

Ovanstående är generaliseringar och med det här inlägget vill jag inte säga att dagens svenska öppen- och slutenvårdspsykiatri inte har brister. Men som redan har påpekats så är människor som arbetar inom psykiatrin inte mer än just människor och både med deras yrkesroller (oavsett om de är läkare, sjuksköterskor eller skötare) och deras mänsklighet kommer vissa begränsningar.

Ditt liv du bestämmer. Men är du riktigt jävla bäng och inte fattar bättre så är medicinering din enda hjälp.

Allt handlar om att kunna bidra. Inte i grunden hur alla mår. Mår man själv dåligt och kan inte tillföra något så har man inget värde. Så det finns ingen anledning att andra ska behöva hjälpa en person som bara är jobbig och ställer till problem. Målet är att anpassa alla så att alla kan vara produktiva samhällsmedborgare. Det är det enda man förstår nyttan med.

varför skall någon hjälpa dig, vad ger dig rätt att kräva att någon annan hjälper dig?

Du har ett val antingen kämpar du eller så ger upp. Förr i tiden så dog man om man valde det senare, både gener samt överfört beteende till eventuell avkomma stoppades.

Numera kan man leva på socialbidrag (andras ansträngning) i en livstid utan att känna skam. Man anser till och med att man är berättigad detta.

Det är ytterst få som är så sjuka att de behöver detta. Om du är frisk nog att gnälla på forum så är du frisk nog att åtminstone försöka ta tag i ditt liv! För dig själv, dina anhöriga och inte minst för att ge tillbaka något till samhället. Det är din förbannade plikt!

Kanske till den dag AI (Artificial intelligence) är starkt nog att diagnosera och hjälpa dig. ;-)

Det betyder att du måste bidra aktivt till din egen förändring annars händer ingenting (ren logik).

Dock innebär det inte att du måste genomföra förändringen ensam, du kan få hjälp genom psykvården, diakonsamtal och/eller av din omgivning exempelvis.

Hjälp säger ni, lol. Tog mig åtta (varav två självmordsförsök hamnade jag i resperator) under två års tid att hamna på ett behandlingshem, som skiter i min existens. Jag har pratat med behandlinghemmet, med psyk, med alla men ingen gör nått. Har kommit till ett desperat läge nu inser jag.
Det handlar om att träffa rätt människor. När jag låg halv deckad på gatan inte hjälpte en jäkel mig eller. Inte när jag hade skurit mig i armen utomhus.

Det är inte vad jag skrev i inlägget.Läs om.
Det verkar gå utmärkt att förstå för andra.

Jag kommer inte lösa dina problem. Ingen annan heller. Är det svar på din fråga?

Det är helt okej att säga "bara du själv kan ordna dina egna problem"

Men det blir mycket kraftfullare om man innan har gett råd, idéer, tips och tankar om hur det kan hända.

Tyvärr är det sällan ett bollplank man får utan mer en ventilator från personal på psykavdelningar. Och många psykpatienter springer in och ut på psykavdelningen som om det vore en godisaffär. Tror det beror på att dem aldrig blir utmanade av psykiatrin, att tänka på andra sätt en ett inlärt tankemönster som ej fungerar.

Dem kan till exempel babbla om hu r dem kommer skriva listor och hur allt kommer bli bättre.(bipolar) Men likt förbannat en månad går efter utskrivning och då har dem kraschat med en ny inläggning som följd. Om du jobbar på en psykavdelning. Istället för att lyssna på snacket varje gång, utamana dem med råd, tips, ideér och egna tankar.