Första och sista gången med LSD

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan jag för första och enda gången provade LSD. Upplevelsen var livsförändrande och extremt jobbig att ta sig igenom. Nu i efterhand känns det viktigt för mig att få dela med mig av det som hänt. Jag tänkte börja med att beskriva händelseförloppet så som jag minns det. Vissa av händelserna kan ha skett utan inbördes ordning.

Jag är 20 år gammal.
Min mentala hälsa är mycket bra.

Mina tidigare erfarenheter:
Cannabis (utan att känna någon påverkan)
Alkohol

Dos:
90 mikrogram blotter

15:00 lördag Januari 2017

Jag och Johan tar substansen och kollar på musikvideos. Johan har gjort detta förut, flera gånger, och beskrivit för mig vilken häftig upplevelse det är. Johan är en av mina bästa vänner och han har mitt fulla tillit. Vi beslutar oss för att spela spel i väntan på att känna någon effekt. Det är efter en liten stund som saker börjar bli konstiga. Yoshi fastnar med huvudet i ett block och ögonen sticker ut. Donkey kong har konstiga knölar på benen.

Jag lägger mig på mattan och kollar under sängen, känner mig rätt ängslig. Ser hur sladdarna under sängen ser ut som en lång orm. Jag föreställer mig ormen och identifierar mig med den.

Går in i badrummet och ställer mig i hörnet i duschen, och ser dubbla reflektioner i kaklet av mina fötter och ben. Det känns som att jag har en tjock dimma bakom och under mig. Jag beslutar mig för att visa det för Johan. Johan säger att han också kan se det.

Jag tar med en toalettrulle ut i rummet och dinglar den framför ögonen på Johan, som en pendel. Johan slår till den och den rullar ut på golvet. Jag lägger mig på mattan och kollar på ormen under sängen. Jag försöker koppla ihop ormen med toalettrullen, men det ger inte så mycket.

Jag känner för att rita, och ritar en rät vinkel med en boll i med en röd krita. Det känns som att alla streck och cirklar jag ritar blir perfekta. Jag kan se hur vinkeln återspeglar en krökning av tid och rum. Svårt att beskriva. Målningen kändes perfekt.

Jag ritar av min hand och hänger upp den på väggen bredvid en utskriven bild av en kosmonaut.

Jag och Johan sitter och diskuterar. Vi har väldigt svårt för att uttrycka oss i ord. Jag visar målningarna som jag har gjort och vad de betyder för mig. Johan förstår.

Jag tittar mig själv i spegeln och ser hur min vänstra sida rycker kraftigt. Jag känner en våg i mitt huvud och rycker som om jag vore besatt. Tittar på mig själv och ler mycket elakt.

Upptäcker att byxorna jag har på mig ser bruna ut i badrumsljuset. Speciellt i kontrast till sockarna. Detta gör mig lite lugn och jag berättar detta för Johan.

Jag känner mig väldigt ängslig och har gjort det sedan allt började. Det känns som att mitt hjärta rycker och det gör mig extremt orolig över att något är fel. Jag försöker lugna mig genom att läsa lappar som Johan har hängt upp i rummet.
“Det ni har tagit är LSD. LSD är ofarligt och effekten kommer gå över imorgon”
“Ni har era liv under kontroll och inget att oroa er för”
“Ibland fastnar man i loopar. Det är okej. Om du vill komma ur en loop, byt miljö”

Detta hjälper inte. Tänk om jag reagerar annorlunda mot vad alla andra gör. Det är inte fysiskt skadligt, men tänk om det är det för just mig? Känner hur halsen är torr, och lite tjockare än vanligt. Som en förkylning. Det gör mig orolig.

Jag och Johan ligger i sängen och håller om varandra och lyssnar på en låt, det känns som att jag flyger. Jag försöker göra motstånd när mitt huvud dras iväg. Det gör mig otroligt rädd att känna hur mitt huvud slits itu. Vi lyssnar på en speciell låt när jag helt plötsligt rycker till och ropar “hjärtattack”. Johan rycker också till och ser orolig ut. Jag går till badrummet.

Är extremt rädd vid det här laget. Speciellt över mitt hjärta. Jag tror att kommer att dö. Jag försöker påminna mig själv om att det bara är temporärt och kommer att gå över imorgon.

Jag ligger i sängen och försöker kämpa emot de extrema vågorna i min hjärna. Den kraftigaste vågen hittills kommer och jag accepterar att jag förmodligen kommer att dö, och att det inte finns något som kan hjälpa mig. Jag ler ett elakt leende och undrar om jag håller på att bli galen. Jag säger till Johan att jag förstår varför. Jag tror att anledning till att göra detta är kampen mot döden. Om man kan vinna över döden så kan man klara av vad som helst.

Jag tar med en kudde och en dator ut i badrummet och sätter på någon musik för att lugna mig. Tar upp webbläsaren och söker. Trots att jag vet att det är en väldigt dålig idé kan jag inte låta bli. Mina fingrar gör det åt mig. Jag vågar inte läsa hela texter utan skummar bara igenom. Stöter på skräckhistorier och ord såsom “PTSD”. Jag känner en extrem skräck, större än jag någonsin har upplevt. Jag rycker bakåt från datorskärmen och slår ihop locket.

Börjar gå i cirklar i rummet för att lugna mina nerver. Min kropp har extrema okontrollerbara ryckningar vid det här laget. Efter att ha följt alla väggar ett par gånger är jag rädd för att det ska göra min puls högre och stressa upp mitt hjärta. Jag finner att det hjälper att hålla handen på mitt hjärta för att känna att min puls är stadig. Jag ber Johan att kontrollera så att allt känns normalt. Johan bekräftar.

Allting känns som en kamp mot klockan. Jag försöker utföra på aktiviteter som jag vet tar en viss mängd tid, för att kunna sätta perspektiv på saker.

Jag vill berätta för Johan hur rädd jag är, men jag vågar inte. Jag är rädd att det kommer att påverka Johan negativt.

Klockan är runt 10 på morgonen. Effekten avtar sakta. Känns som knivhugg i huvudet, och min kropp rycker kraftigt. Provar att andas in frisk luft genom fönstret, lägga mig under täcket, gå på toaletten, äta lite. Ingenting verkar hjälpa. Ryckningarna och oron är starkare än någonsin.

Får en panikångestattack och gråter okontrollerat. Johan finns där för mig. Tänker på en nära vän och vilken smärta denne måste gå igenom varje gång detta händer. Lovar mig själv att visa mera empati för denne i framtiden.

Ingenting hjälper och vi beslutar oss för att ringa 112. Allting kommer att bli bra.

---------------------------------------------------------------------------------------------------- --------------

Denna händelse har haft stor inverkan på mitt liv och varit svår att komma över. Jag har under ett års tid haft konstant ångest och oro över att det är något fel på mitt hjärta. Har vid flertalet tillfällen åkt in till akuten. Har haft flera panikångestattacker. Steg för steg har jag försökt bearbeta detta. Jag har tagit professionell hjälp och gått till psykolog. Jag har samtalat med vänner. Men det som mest av allt har hjälpt är tiden. Jag gillar metaforen att livet är som ett växande träd. Ett tidigt hugg i trädet kommer att märkas mindre och mindre ju större trädet blir.

Min poäng är inte att skrämma iväg någon som är nyfiken på LSD. Jag vill bara berätta min historia. Allting går inte alltid som man tänkt sig. Jag skriver helt enkelt detta för min egen skull. Jag vill dela med mig.

Bra rapport! Kunde inte hjälpa att garva åt mycket, just för att LSD är så extremt konstigt, men förstår hur hemskt det måste kännas och fortfarande känns Take care!

inte jag heller hade garna sett dina teckningar TS =DD

Vill också! I stunden tycker man bilden är helt perfekt, en evig beskrivelse av universums enitet. Sen i nyktert tillstånd ser det ut som något en 3åring med down syndrom ritat

beeeen there. varit ute och klottrat. åker förbi någon dag senare med bussen och ser min egna tag och tanker Har jag verkligen skrivit i denna still OCH så javla fult xD

Få se på dina mastervark TS

Mina mästerverk finns tyvärr inte mer. Vi slängde allt dagen efter.

Ja, vad ska man säga. Du är en av alla människor som ger knarkare dåligt rykte. Ringa 112 för att man är ängslig, upplever ångestattacker och har tagit LSD? Herregud.

Hade ni varit bättre förberedda hade det antagligen blivit en mycket trevligare upplevelse för er. Istället för att ringa 112 skulle du ha tagit 1-2 mg Xanor och i princip avbrutit trippen.


Hoppas att allt har gått bra för dig sen dess i alla fall och att du håller dig ifrån droger i största allmänhet. Det är inte för alla.

Håller inte med. Visst, 112 är overkill när livet inte är i fara, 1177 hade räckt. Men dåligt rykte? De personer som ger knarkare dåligt rykte är de som är otrevliga och våldsamma, inte de som är rädda och ödmjuka inför sina misstag.

Till TS:
Tack för att du delar med dig. LSD är svårt och kan ge väldigt hemska upplevelser ibland. Varför vet jag ej, jag har själv ungefär lika delar ångest och extas under bältet från mina trippar skulle jag säga. Har aldrig haft en tripp som bara varit najs på LSD eller svamp. Men det har sina poänger det med; det är de jobbiga partierna man lär sig mest av.

psycadeliska droger och halluciogena kanske inte är svaret du söker. jag slog i mig 600ug på första trippen med förplanerad snetripp. bara smörja upp röven och slänga sig till dom elaka känslo våldtäckts demonerna man har i sitt undermedvetna. jag kom ut fruktansvärt positivt men alla gör väl inte det

Sigh..Varför testar du LSD utan att ens ha testat cannabis, du gjorde väl din research innan?

Vad tråkigt att det blev så tugnt för dig. Men jag misstänker att du har alldelles för mycket inre oro i dig från början och trippen utlöste det. Så även om det är tufft så är det uppe på ytan så att du kan arbeta med det och bli en stark grundad individ i framtiden. Tack för att du dela med dig och lycka till.

först och främst är det inget fel på ditt hjärta
Sen tror jag du är rätt känslig, Är väldigt viktigt att man planerar i förväg så det inte är lika lätt att snea. Förvald musik, natur, en nykter person som finns där och kan lugna ner dig, aktiviteter etc.

Tycker du borde gå och samtala med någon om din oro och ångest, kbt kan hjälpa för sånt. Lycka till!