Etik och lycka

Aristoteles kallade sin etik för den Nikomachiska etiken. Det högsta goda som är ett självändamål är lycka enligt Aristoteles och det är detta etik handlar om. Frågan som ställs av etiken är alltså hur lever man för att bli så lycklig som möjligt. Enligt Aristoteles är svaret att leva ett dygdigt liv. Enligt Platon har alla dygder sitt ursprung i visdom, alltså skulle visdom vara svaret på frågan som etiken ställer, men alla blir vi olika visa och för den delen olika lyckliga.

Aristoteles å sin sida tittade på många dygder. Om vi t.ex. tar modig så säger Aristoteles att det är den dygdiga medelvägen mellan att vara orädd och rädd. Om vi skall systematisera analysen och ta till lite modernare verktyg (dialektiska metoden) då är orädd tes och rädd antites och modig syntes, p.s.s. kan man analysera alla dygder. Syntesen kan ses som utfallet i verkligheten av två ytterligheter eller idéer som inte existerar i verkligheten. Ingen människa är ju enbart orädd eller rädd. Vi är alla modiga på vårt sätt. Därför kan man säga att alla människor lever ett dygdigt liv.


Vad är då syntesen? Jo, den är läget mellan ytterligheter, mellan överflöd (tes) och brist (antites) och är måttfullhet (syntesernas syntes). Så enligt mig skall man leva ett liv i måttfullhet. Detta är etikens gyllene regel.

Jag sa tidigare att alla människor lever ett dygdigt liv, men lever dom i måttfullhet.

Kritik eller synpunkter.

måttfullhet är en svår fråga eftersom vissa saker inte fungerar för vissa personer. Ta alkohol som exempel.

Isåfall skulle jag snarare tycka att Avhållsamhet vore bättre. Men är det en dygd ?

Det är väl inte måttfullheten som är problemet?

Menade Aristoteles att individen ska sträva efter att bli så lycklig som möjligt genom att sträva efter ett diffust "högsta goda" genom givna handlingar som sägs leda dit på det att summan av all individuell strävan blir till gagn för kollektivet?

Han menade att det självändamål som är bäst (det högsta goda) för ett samhälle är för individen att bli så lycklig som möjligt. Jag tycker det är en rimlig tanke.

Jag tänker mig att avstå från gifter är bra. Det är absolut ingen dygd att dricka sprit med måttfullhet.

Självkontroll är väl en dygd.

Hur ska det utövas om man avstår från allt njutningsfullt?

Alkohol är väl lika mycket gift som vatten, med vilket man även det kan dricka ihjäl sig om mängden per tidsenhet är för stor.

Något jag funderat på ofta är om majoriteten ens förstår vad som gör dem varaktigt och stabilt lyckliga.

Man kan förstås tro att tex ett ständigt resande till Thailand gör en lycklig, men jag tvivlar på det.

Sju heliga dygderna:

Ödmjukhet (humilitas)
Generositet (liberalitas) ·
Kyskhet (castitas) ·
Medmänsklighet (humanitas) ·
Måttfullhet (temperantia) ·
Tålamod (patientia) ·
Flit (industria)

Och Kardinaldygderna enligt Aristoteles:
Förstånd - prudentia (den främsta dygden).
Rättvisa - justitia.
Måttfullhet - moderantia.
Mod, även styrka eller uthållighet - fortitudo.

https://sv.wikipedia.org/wiki/De_sju_dygderna


Väldigt märkligt sätt att resonera tycker jag. Lever man alltså ett dygdigt liv bara för att man inte är enbart orädd eller rädd? och det kallar du mod?
Nej, det krävs allt lite också om man ska kunna titulera sig modig.
"En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget."
Jag är faktiskt väldigt tveksam till att ens 1% av befolkningen i dagens samhälle uppfyller det kravet på mod.

Lycka handlar till största delen om att undvika dåliga saker. Epikuros definierade det hela rätt bra. Han tyckte att det var fest om någon bjöd honom på goda ostar

Som jag förstår av Aristoteles så är dygder alla allmängiltiga personlighetsdrag som är bra för samhället. Sett ur det perspektivet är väl självkontroll att ses som en dygd.

Vem har sagt något om att avstå från det som är njutningsfullt. Du kan lugnt fortsätta och dricka sprit med måtta.

Allting i måttfullhet.

Att leva måttfullt är väl en saklig fråga om den du frågar har olika argumentationstekniker eller förståelsen av betydelsen av just ordet.

Det som skrivs mycket är just hur Sparta folket levde, de levde ett liv som var optimalt jämfört med andra under deras tid.
Men hur långt kan ögat skåda egentligen? Med det så blir ju livet väldigt komplext när man ska försöka optimera sina argumentationer.

Men själv blir jag väldigt glad när folk läser om Plato, Sokrates, Aristotle. De är dessa karaktärer som fått västvärlden att blomstra, men nu så är genusretorik det som präglar i dagens era och det blir bara bajsmacka av det hela då de flesta använder sig av vag empati när sympatin inte ens finns där. Folk som levt med en familj som stöttat dessa under hårda tider etc, såklart att man får ett annat synsätt när det kommer till gemenskap, men de som kanske varit i kanten, vart är dennes sympati om inte dessa människor fått känna dessa känslor i reell tid.
Blir väldigt svårt att förstå den som har bränt sig om man bara kollar utan har känt smärtan.

Lycka för mig i alla fall är att vara medveten av saker och ting, oavsett vad det handlar om.