Jag tänkte berätta om en händelse som ligger en massa år tillbaka i tiden. Under perioden då detta hände bodde jag på ett s k lågtröskelboende. Egentligen skulle man inte knarka därinne men jag etablerade en bas där jag utnyttjade det som ett slags härbärge och agerade oförutsägbart. När jag var enormt påtänd (typ hela tiden) fick jag vara i mitt rum. Flera gånger per vecka kom det brev med alla möjliga godsaker. MXE, Benzofuran, 4-FMA etc. Parallellt hade jag Ritalin och Zopiklon jag fick av läkaren där. Min princip var att spara Ritalin och festa till det på fredagarna med att slå i mig Ritalinet. När jag tänker efter så är det mer än märkligt att jag inte blev utlastad redan första veckan.
Hos personalens kontor fanns min dosett med prylarna. En dag när jag såg personalen låsa kontoret såg jag att det var en smäck och inte ett vridbart lås. Så jag testade en kväll att dra mitt ID-kort i springan och vips: access. Självklart plundrade jag kontoret på det som fanns där dvs min dosett. Med tanke på att jag då fick tillgång till all Ritalin för en vecka på en och samma gång blev jag superlycklig.
Så jag började panga. Men eftersom jag fick storhetsvansinne tog jag mycket, mycket mer än vad jag borde ha gjort. Tog typ 300mg på bara två tre timmar. Självklart blev jag psykotisk. Då slog idén mig att jämna ut med Zopiklon. Men inte heller där kunde jag stila mig. Tog alla direkt, dvs 7 stycken. Och här börjar mitt minne svikta... inte konstigt då jag av någon orsak inte förväntade mig en sådan synkretisk effekt som det blev.
Nästa minne jag har är att det rinner någonting i nacken på mig. Det cirkulerar ljus runtomkring mig. Gula streck och något pulsande ljud och blått blinkande. Jag går mot en svartklädd person och skriker... där tar mitt minne slut.
När jag kommer till sans ligger jag på en brist. Ganska hårt och ett starkt ljus ovanför mig. Blickar runt och efter några minuter begriper jag att jag ör i arresten. Förvånad så ringer jag på klockan och en polisman öppnar luckan i dörren. Jag frågar honom var jag är. Inte nog med att jag är LOB:ad, jag är i en annan stad än där mitt minne sviktade. Han förklarar för mig:
Polisen fick åka ut på ett larm då en man promenerade på motorvägen. Gärningsmannen hade jagat en lastbil med blod på underarmarna och trafikanter hade larmat polisen. När dom hittade mig så hade den jag stått i en rondell. Det hade inte gått att kommunicera med mig. Tydligen så hade jag kastat snöbollar mot passerande bilar och polisen hade fått brotta ned mig och belägga mig med handfängsel. Det blöta i nacken var från en förbannad bilist som kastat en mugg med coca-cola på mig.
När jag blivit semi-nykter fick jag åka till farbror doktor för en utvärdering av min psykiska status. Så här i efterhand kan jag förstå varför jag fick sitta på PIVA resterande delen av veckan under LPT. Farbror doktor log ganska ironiskt mot mig när jag skulle bli utskriven. Fast å andra sidan så slapp jag LVM och hemma väntade mig MXE. Boendet fixade till dörrarna och jag kunde glömma både Ritalin och Zopiklon.
Hos personalens kontor fanns min dosett med prylarna. En dag när jag såg personalen låsa kontoret såg jag att det var en smäck och inte ett vridbart lås. Så jag testade en kväll att dra mitt ID-kort i springan och vips: access. Självklart plundrade jag kontoret på det som fanns där dvs min dosett. Med tanke på att jag då fick tillgång till all Ritalin för en vecka på en och samma gång blev jag superlycklig.
Så jag började panga. Men eftersom jag fick storhetsvansinne tog jag mycket, mycket mer än vad jag borde ha gjort. Tog typ 300mg på bara två tre timmar. Självklart blev jag psykotisk. Då slog idén mig att jämna ut med Zopiklon. Men inte heller där kunde jag stila mig. Tog alla direkt, dvs 7 stycken. Och här börjar mitt minne svikta... inte konstigt då jag av någon orsak inte förväntade mig en sådan synkretisk effekt som det blev.
Nästa minne jag har är att det rinner någonting i nacken på mig. Det cirkulerar ljus runtomkring mig. Gula streck och något pulsande ljud och blått blinkande. Jag går mot en svartklädd person och skriker... där tar mitt minne slut.
När jag kommer till sans ligger jag på en brist. Ganska hårt och ett starkt ljus ovanför mig. Blickar runt och efter några minuter begriper jag att jag ör i arresten. Förvånad så ringer jag på klockan och en polisman öppnar luckan i dörren. Jag frågar honom var jag är. Inte nog med att jag är LOB:ad, jag är i en annan stad än där mitt minne sviktade. Han förklarar för mig:
Polisen fick åka ut på ett larm då en man promenerade på motorvägen. Gärningsmannen hade jagat en lastbil med blod på underarmarna och trafikanter hade larmat polisen. När dom hittade mig så hade den jag stått i en rondell. Det hade inte gått att kommunicera med mig. Tydligen så hade jag kastat snöbollar mot passerande bilar och polisen hade fått brotta ned mig och belägga mig med handfängsel. Det blöta i nacken var från en förbannad bilist som kastat en mugg med coca-cola på mig.
När jag blivit semi-nykter fick jag åka till farbror doktor för en utvärdering av min psykiska status. Så här i efterhand kan jag förstå varför jag fick sitta på PIVA resterande delen av veckan under LPT. Farbror doktor log ganska ironiskt mot mig när jag skulle bli utskriven. Fast å andra sidan så slapp jag LVM och hemma väntade mig MXE. Boendet fixade till dörrarna och jag kunde glömma både Ritalin och Zopiklon.
