Jag minns ännu med obehag en upplevelse från mina tonår.
Jag bodde vid denna tid hemma hos mina föräldrar i ett gammalt hus utåt landsbygden, och ägnade mig med stor iver åt tillverkning av sprängämnen.
Eftersom denna syssla icke sågs så alldeles välvilligt på av nyssnämnda föräldrar bedrev jag den främst nattetid.
En natt vid kanske 2 - 3-tiden hade jag precis avslutat framställningen av en sats nitroglycerin (i en tvåliters syltkruka, nedsatt i ett kylbad av vatten och is) och, dum och lat som alla tonåringar, lagt mig att sova med avsikt att separera och tvätta nitroglycerinet från syra nästa dag.
Jag väcktes ur min nyss påbörjade sömn av ett ilsket väsande ljud (jag ryser ännu då jag tänker på det!) som snabbt tilltog i styrka. Jag tände lyset och såg den gräsliga synen: ur syltkrukan stod en pelare av rödbruna nitrösa gaser som nådde upp till taket, medan en tjock svavelsyradimma sakta sänkte sig över rummet runt den kokande vätskan.
Ingen tid var att förlora. Jag tog ett djupt andetag, och sprang, alltmedan jag höll andan, med kisande ögon de få stegen fram till reaktionsbehållaren, samt stjälpte dess innehåll ned i kylbadet. Fortfarande utan att andas sprang jag till det enda öppningsbara fönstret i mitt rum och slog upp det på vid gavel, och andades för ett kort ögonblick in den friska luften.
Härmed var faran emellertid icke över. Det enda fönstret förmådde inte åstadkomma tillräcklig utvädring, och rummet var nu en veritabel gaskammare. Dessutom var dörren in till mina föräldrars intilliggande sovrum gammal och illa gisten, och jag kunde inte gärna låta dem förgås...
Jag minns inte exakt med vilka ord eller vilken bortförklaring (den senare torde i vart fall ha genomskådats av min far, som var gammal filosofie licentiat från Chalmers) jag väckte dem och förmådde dem att lämna huset, vars alla fönster och dörrar jag såg till att öppna. I vilket fall tog vi alla i nattkläderna en utomhusvandring i den svala vårluften, i avvaktan på att de atmosfäriska förhållandena inomhus skulle bättras.
Återkomna från denna villervalla efter någon timme fann vi luften inne andningsbar, om ock med en omisskännlig odör. Dock hade under vår frånvaro inte endast friskluften, utan även en förbannad
fladdermus lyckats leta sig in, och en dryg halvtimma gick åt till att mota ut det vilsekomna flygfäet.
Now, that's just batshit crazy!