Enda gången jag har sinnesro är när jag ätit opiater.

Innan jag överhuvudtaget hade provat opiater så trodde jag att känslorna jag hade var fullkomligt normala. Så fort jag kände känslan av denna varma filt som svepte över mig och kastade bort flera tunga stenar och gav mig luft i huvudet fick mig att förstå det här var drogen för mig. På senare tid har jag inte brukat smärtstillande i någon högre omfattning men de behövs fortfarande i mitt liv för att jag ska orka och ha en skön stund att se fram emot. Det låter sorgligt det här men jag har försökt leta efter lyckan och få en mening men den tristessen jag känner över ett vanligt liv är så omtumlande, har känt såhär sedan tidiga tonåren och i dag är jag 25 år. Visst är det roligt att under semestern åka iväg på en resa eller kanske hitta på någonting en helg men det är bara en flykt likt knarkandet.

Jag har heller ingen genuin glädje eller någon framåt trots att jag har massvis med drömmar inom mig och monologer om hur det skulle vara att uppnå de. Vet inte men känns inte lönt eller värt att göra någonting stort för jag tycker inte det är så givande faktiskt..

Det här är givetvis ett problem då jag har "långt" kvar av livet, eller vem vet? Det ända jag vet är att jag dagligen vaknar upp och inte riktigt tar vara på dagen eller ser någon större mening med den och det knäcker mig.

den varma dåsiga filten som sveper över sinnet, kan du också få om du tar ut dig ordentligt i löparrundan, och sen sätter dig i bastun!

Ge fan i opiater. Man kan bli torsk på två veckor.
Sen är hjärnan förändrad föralltid och tror att du har ont om du inte får i dig det.

Jag har varit väldigt aktiv gällande styrketräning och kost, utöver det arbetar jag men det är ju inget självändamål, känns så meningslöst på något sätt det också. Jag brukar inte opiater ofta men jag har insett att kanske inte alla är menade att vara lyckliga i världen? Har försökt hitta min lycka i många år nu men men.

Jag har aldrig provat opiater ska först påpekas, men jag skulle vilja komma med en spaning på området om det tillåts:

Jag har en släkting som opererades för något år sedan. Det var en mycket, mycket omfattande operation, hon har tyvärr inte återhämtat sig så bra, men det är en annan historia.

Hon blev iaf så jävla torsk på, av läkaren utskrivet morfin att hon nu går på metadonprogram. Hon manipulerade ortopeden att skriva ut mer och mer morfin tills en narkosläkare fick nys om situationen och drog i nödbromsen.

Manipulationerna gick ut på ömsom hot, ömsom gråt, ömsom rationella argument, ja ni fattar; klassiskt knarkarbeteende.

Hennes personlighet var tidigare MYCKET påfrestande, hon är fruktansvärt egocentrerad och har aldrig någonsin i sitt liv fällt ned blygdläpparna och landat.

Första gången jag träffade henne efter operationen var hon som en helt annan människa, pupillerna var som nålsstick och hon var luuuugn, timid och för första gången någonsin trevlig utan att vara forcerad och köra över alla andra i konversationerna.

Min spaning går ut på att när hon fick första morfinsprutan sänkte sig ett lugn över henne som hon garanterat aldrig har känt, det var därför hon torskade dit så hårt på morfinet.

Vad tror ni som är mer erfarna om min teori?

God middag!

Tyvärr så ger ju opiater dig inge vidare långvarig lycka, ju mer du knarkar ju längre ifrån lycka och lugn i livet kommer du. Försök att hitta något annat att göra, jag rekommenderar att leta efter ett jobb med skön inställning och bra kollegor. Det måste inte vara något du brinner för.
Du kan brinna för företaget istället för arbetsuppgifterna.

Mitt jobb fick mig att sluta med de flesta droger och ta tag i mitt liv på många plan.
Vardagen efter jobbet är fortfarande tråkig som fan, men 8 timmar 5 dagar i veckan så får jag tänka på annat. Helgen fungerar alkohol rätt bra som drog.

Enligt mig så verkar det som att du lider av depression och sådana går att hantera på andra sätt än med opiater.
Har du testat att kontakta psykiatrin för en utredning?

Det finns ju en anledning till att vissa har lättare att fastna för knark. Speciellt med dessa lugnande substanser som tar bort de obehagliga känslorna man har. Problemet är ju bara att man lever ju inte livet som de ska levas om man knarkar. Du går miste om alla känslor som formar dig till den du blir när du är äldre.

Jag skulle säga att jag har en sån personlighet som hellre tar opiater än att parta loss på Kokain. Nu har jag lagt ned med det mesta och unnar mig endast lite knark nån gång per år.

Ja, som sagt: Mina erfarenheter av droger begränsar sig till alkohol, nikotin och cannabis kanske fem gånger för nästan tio år sedan, men enligt vad jag har läst mig till verkar olika personlighetstyper dra sig till olika droger.

En del verkar hata tjack, medan vissa andra älskar det från första stund.

Jag tror inte att min anhöriga hade gillat uppåt, för hennes grundläge är i omloppsbana runt jorden, hon behöver landa.

Knarket har aldrig och kommer aldrig ha större kraft än vad jag har, dvs den styr inte mig, jag styr drogen. Jag har försökt länge innan jag ens provade att knarka med att hitta en lycka och mening men oavsett vad så faller jag alltid tillbaka till överanalytiskt och jobbigt läge för jag anser mig själv vara ganska komplex person som aldrig kan leva i nuet. Har sökt hjälp för depression och kommer så småningom börja med antidepressiva.

I flera fall känns livet faktiskt bra och jag håller i mina rutiner, promenader, kosten och så men det faller alltid tillbaka till att jag drar slutsatsen om att det fan inte spelar någon roll ens, njuter inte av livet och det är jättejobbigt att det är så. Jag är livrädd att leva ett liv som är normen med barn och så, är ganska paranoid över framtiden och vill inte hamna i ett ekorrhjul, samtidigt måste man hitta en alternativ livsstil då och då skulle resor eller weekends passa mig perfekt, men har ingen sådan person i mitt liv. Om man kan förutspå vad som sker ibland två veckor framåt så är det ju ingen spänning i ens liv och vad tränar jag och sköter rutiner för då, (som sagt inget självändamål), tycker att det är för mycket tristess och vet inte vad jag ska göra av den sanningen, ända jag vet är att lögnerna som opiatfilten sveper över mig laddar batterierna...

Tyvärr men med den inställningen så kan du inte hitta något bra jobb.
Jag sitter inte heller varje dag hela veckan och älskar mitt jobb. Däremot så är jag väldigt nöjd med det och i alla fall mitt sällskap där 70% av tiden.

Men jag förstår ditt problem och upplever det rätt ofta då jag är Bipolär.
Har funderat på att bli religiös ett par gånger, tror inte på gud men jag tror att det finns något mer inom allting. Kanske själen eller något liknande?

Varför är man ute efter att få sinnesro?
Så nu tror du att andra ska orka försöka övertala dig att sluta?

För att allt annat i livet inte spelar någon roll. Din fråga låter lite dum som den är formulerad nu.
Du kanske inte är ute efter sinnesro, men känns som att det är något de flesta strävar efter.