De får in en självmordsbenägen tjej och ger henne en massa mediciner som hon kan ta livet av sig själv med... hur fan tänkte dom där?
Jag säger att jag inte kan leva såhär längre och dom skickar en akutremiss till ungavuxna, tiden man fick var i Augusti, om 2 månader... De gav mig recept på sömnmedicin och antidepressiva. De frågar om allergier, jag säger laktos. Ingredienserna på båda medicinerna, laktos.
Varken sömnmedicinen eller antidepressiva fungerade och när jag berättar det för mobila teamet så säger dom bara "man måste ta det i några dagar innan det börjar verka"... jag behöver hjälp NU, inte om några dagar...
Ingen verkar förstå, jag sa t.o.m där att jag ger livet en sista chans, det är därför jag är här. Ändå ger dom mig mediciner som inte fungerar och som dessutom innehåller något jag är allergisk mot, läkaren sa att med akutremissen så lär ungavuxna höra av sig inom 7-10 dagar men får veta att det kommer ta 2 månader.
Den här processen har jag gått igenom 2ggr tidigare, därför visste jag att detta skulle hända. Jag har varit på psykakuten flera ggr, haft en psykolog och hjälp av massa läkare, gått olika utredningar men ingenting har hjälpt och qallting tar sådan tid. Ingen förstår att jag lider varenda sekund av varenda dag, ångesten äter upp mig inifrån och jag kan inte göra någonting åt det själv. Har redan provat ALLT, och då menar jag verkligen allt. Jag kan inte vänta 2 månader.. på vadå? Ett samtal med en sköterska som bara vill ta sig igenom sin arbetsdag för att sedan kunna gå hem och få sin lön? På att få höra att det är tråkigt att man mår såhär och att jag ska behöva gå igenom det här. Såhär har de senaste 7åren av mitt liv sett ut. Jag är van vid att må dåligt. På att få gå igenom en utredning som innebär 7 möten utspritt på 2 månader där man får svara på massa frågor? Alltså betyder det att jag kommer inte må bättre förrän Oktober, om 4 månader, OM de ens hittar vad som är fel med mig. Jag måste alltså fortsätta gå runt och lida i 4 månader.
Ändå förstår ingen varför man inte orkar fortsätta försöka. Ändå förstår ingen varför man inte orkar söka hjälp, ingen förstår varför man har gett upp. Här har du varför.
Skriver detta inlägg för att delvis dela med mig av min historia men även i hopp om att det finns NÅN som går igenom samma sak och kanske kan dela med sig hur de löste det utan självmord.
Jag säger att jag inte kan leva såhär längre och dom skickar en akutremiss till ungavuxna, tiden man fick var i Augusti, om 2 månader... De gav mig recept på sömnmedicin och antidepressiva. De frågar om allergier, jag säger laktos. Ingredienserna på båda medicinerna, laktos.
Varken sömnmedicinen eller antidepressiva fungerade och när jag berättar det för mobila teamet så säger dom bara "man måste ta det i några dagar innan det börjar verka"... jag behöver hjälp NU, inte om några dagar...
Ingen verkar förstå, jag sa t.o.m där att jag ger livet en sista chans, det är därför jag är här. Ändå ger dom mig mediciner som inte fungerar och som dessutom innehåller något jag är allergisk mot, läkaren sa att med akutremissen så lär ungavuxna höra av sig inom 7-10 dagar men får veta att det kommer ta 2 månader.
Den här processen har jag gått igenom 2ggr tidigare, därför visste jag att detta skulle hända. Jag har varit på psykakuten flera ggr, haft en psykolog och hjälp av massa läkare, gått olika utredningar men ingenting har hjälpt och qallting tar sådan tid. Ingen förstår att jag lider varenda sekund av varenda dag, ångesten äter upp mig inifrån och jag kan inte göra någonting åt det själv. Har redan provat ALLT, och då menar jag verkligen allt. Jag kan inte vänta 2 månader.. på vadå? Ett samtal med en sköterska som bara vill ta sig igenom sin arbetsdag för att sedan kunna gå hem och få sin lön? På att få höra att det är tråkigt att man mår såhär och att jag ska behöva gå igenom det här. Såhär har de senaste 7åren av mitt liv sett ut. Jag är van vid att må dåligt. På att få gå igenom en utredning som innebär 7 möten utspritt på 2 månader där man får svara på massa frågor? Alltså betyder det att jag kommer inte må bättre förrän Oktober, om 4 månader, OM de ens hittar vad som är fel med mig. Jag måste alltså fortsätta gå runt och lida i 4 månader.
Ändå förstår ingen varför man inte orkar fortsätta försöka. Ändå förstår ingen varför man inte orkar söka hjälp, ingen förstår varför man har gett upp. Här har du varför.
Skriver detta inlägg för att delvis dela med mig av min historia men även i hopp om att det finns NÅN som går igenom samma sak och kanske kan dela med sig hur de löste det utan självmord.
